Idag har verkligen varit en dag i ”den digitala agendans tjänst”. Dagen började på sedvanligt sätt med veckans regeringssammanträde. För min del, och för mina ansvarsområden, innebar det mötet att regeringen fattade beslut om en skrivelse till riksdagen som beskriver vägen till nära-noll-energibyggnader men det innebar också att regeringen fattade beslut om att inrätta ett Användarforum, som ska samla alla de aktörer som behöver samverka för att öka användbarheten av it och därmed stärka den digitala delaktigheten.Användarforumet kommer bestå av representanter från it-branschen, myndigheter, Digidel, det civila samhället och många fler. Och skälet till att vi nu väljer inrätta det är att användarperspektivet måste upp på en högre strategisk nivå. Med användarforumet skapar vi den plattform som behövs där beslutsfattare kan möta branschen, forskarsamhället och användarorganisationerna, för att öka användningen av it i samhället.  Samtidigt ger regeringen myndigheten Handisam i uppgift att inrätta ett kansli som ska bistå forumet.

De nyheterna fick jag chansen att berätta om direkt för många berörda när jag inledningstalade på Hjälpmedelsinstitutets årliga it-konferens ”It och personer med funktionsnedsättning och äldre”. Temat för mitt tal var att de digitala möjligheterna måste omfatta alla.

Och faktum är att vi med den digitala tekniken kan ge så många människor så många nya möjligheter. För de senaste åren har vi verkligen haft en fantastisk it-utveckling, och jag måste säga att jag häpnar när jag ser vad människor, med hjälp av it, faktiskt kan åstadkomma. Hur äldre tack vare it kan få bo kvar längre hemma. Hur hörselskadade numera kan kommunicera med varandra via videosamtal. Hur afasidrabbade kan få hjälp av den app som några studenter i Karlskrona utvecklat: De kan numera lämna den tjocka gamla pärmen med bilderna hemma för att istället kommunicera med likadana bilder via en tunn interaktiv skärm. Det är verkligen it när den är som allra bäst, och it som verkar i människans tjänst.

It är verkligen på många sätt en dörröppnare. För företagaren i glesbygd som kan öppna dörren till en global marknad. För småbarnsföräldern som kan öppna dörren till demokratiskt inflytande när handlingar kan läsas och opinionsarbete genomföras vid köksbordet när barnen har gått och lagt sig. För personer med funktionshinder som med hjälp av it kan öppna dörrar till möjligheter som tidigare varit helt stängda för dem.

Men it är också en dörröppnare till en mer modern och tidsenlig skola. Och det var temat för mitt andra tal idag, när jag fick chansen att för den Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg beskriva min vision för it i skolan, och regeringens arbete med it i skolan som en del av den Digitala Agendan.

Inför besöket i Göteborg skrev jag tillsammans med Centerpartiets utbildningspolitiska talesperson och ledamot i riksdagens Utbildningsutskott, Ulrica Carlsson, en debattartikel i Göteborgs-Posten om att vi måste höja nivån för it i skolan.

När jag pratade för alla dessa skolledare på Svenska Mässan började jag med att berätta om miljonstaden Lahore, i Pakistan. Där bor uppemot tre miljoner människor under slumlika förhållanden. Och de har bara ett hundratal skolor som ska klara av att möta deras behov av utbildning.

I oktober förra året fick den amerikanske professorn John Merriman oväntat en epost från just Lahore i Pakistan och i det mailet kunde han läsa:

Du kommer bli glad att höra att kursen ’Europeisk civilisation 1648-1945’ har visats för de allra minst priviligierade, men allra mest motiverade, studenterna från Lahores förorter. De här studenterna kunde aldrig drömma om att ta del av den här undervisningen, men nu lär de sig allt om upplysningen, franska revolutionen osv.

Vem är då denne professor Merriman? Jo, han är professor i historia vid prestigefyllda Yale University och hans föreläsningar är en del av ”Open Yale Courses”, en stor satsning på att göra föreläsningar och studiematerial tillgängliga för alla som har en dator som är uppkopplad mot internet. Tack vare den satsningen kan nu välmotiverade studenter världen över, ja uppenbarligen till och med i utvecklingsländernas kåkstäder, ta del av de allra främsta akademikernas föreläsningar och studiematerial. Utan tidsfördröjning. Helt kostnadsfritt. Det är fantastiskt.

Att följa föreläsningar över nätet med studiekompendium via nedladdningsbara PDF:er är en revolution och en demokratisering utan dess like. Ungdomar som för bara några år sedan var helt utestängda från högre utbildning får tack vare det nu helt nya möjligheter. Och även om tekniken är ny så är ju själva pedagogiken egentligen fortfarande densamma.

Om vi istället vänder blicken till vad som nog är Lahores motsats : Los Altos – ett av USA:s rikaste områden, där även Google har sitt högkvarter, så får vi se något annat. Där har man tagit idén med föreläsningar på nätet vidare till en ny nivå. Där loggar skolbarnen varje dag in på sajten KhanAcademy.org. Men det de möter där är inte en föreläsning, för de här 12-åriga skolbarnen har redan sett dagens lektion på nätet som en hemläxa. Istället loggar de in och börjar räkna på dagens matteövningar, och deras lärare kan direkt se vilka elever som behöver hjälp, vad de behöver hjälp med och på vilket sätt. Ett barn kanske har problem med division. Ett annat med volymberäkning, eller med en ekvation. I Los Altos har man tagit ett beprövat koncept med videobaserade lektioner på nätet, vidareutvecklat det och dragit nytta av it:s alla fördelar.

Kanske är det ingen slump att den pedagogiken, med ganska hög grad av hemundervisning, fungerar bra när kanske 90 procent av Los Altos-barnens föräldrar jobbar på Google. Och min tanke är inte att Sverige rakt av ska kopiera en undervisnings¬metod bara för att den råkar fungera i USA:s it-centrum eller för att den innebär mirakel i Asiens kåkstäder. Men jag vill lyfta fram de goda exempel som finns och se till att duktiga pedagoger i skolan kan lära av dem. För jag är övertygad om att det varken är jag eller någon annan minister som bäst vet vad som verkligen fungerar i klassrummen i våra 290 kommuner. Men jag är helt övertygad om att vi måste inspireras av andra och ge större ansvar och större möjligheter till duktiga pedagoger i våra skolor. Men om de ska kunna dra nytta av de möjligheter som den nya tekniken ger så måste de få rätt möjligheter. De måste få bra verktyg. Och inte minst en modern och tidsenlig fortbildning.

Sverige är ett av världens mest avancerade it-länder. Gång på gång placerar vi oss i den absoluta toppen i internationella jämförelser – när det gäller innovationsförmåga, konkurrenskraft, uppkoppling och it-mognad. Och om man ser till statistiken så är vi i Sverige, jämfört med andra länder, kanske inte direkt dåliga på att erbjuda datorer i skolan. På många skolor finns det redan idag datorer och digitala lärverktyg. Men den faktiska användningen av datorer i skolan är det sämre med. Tittar man på hur it-användningen ser ut på mellan- respektive högstadiet så hamnar Sverige först på sjunde respektive nionde plats i hela EU. Och det är i grunden anmärkningsvärt för ett land som vårt, som i de allra flesta andra sammanhang brukar toppa rankinglistorna. Det måste stämma till eftertanke.

Andra mätningar visar att svenska barn å ena sidan är bättre än genomsnittet på att söka information på webben, chatta och skicka e-post, dvs. ganska enkla uppgifter i den digitala världen. Men samma mätningar visar å andra sidan att de är sämre än OECD-genomsnittet när det gäller att hantera datorer för lite mer avancerade uppgifter som till exempel att göra vanliga textdokument, installera en skrivare eller bearbeta bilder.

Utvecklingen på it-området och den digitalisering som sker i samhället spelar stor roll för skolornas möjligheter att fullfölja sitt uppdrag. Och jag är gärna väldigt tydlig med hur jag ser på det: skolorna måste vara en del av informationssamhället. Vi måste ha en skola som följer med i sin tid.

Över hela världen – i Lahore, i Los Altos och i Ale – gör it sitt bestämda intåg i skolvärlden. Det behöver ske också på fler håll i Sverige. Vi behöver fler goda exempel. Och vi behöver höja lägstanivån.

För att vår skola förtjänar det.

För att våra lärare förtjänar det.

Men mest av allt för att våra barn och deras framtid faktiskt förtjänar det.