Jämställdheten och it-branschen

Innan jag somnade igår kväll lovade jag mig själv att den här söndagen skulle bli en dag av tystnad. En dag av reflektion. Utan det Twitter, Facebook, Instagram och utan den blogg som jag väldigt snabbt lärt mig att leva med och allt mer kommit att älska.

Det löftet höll till nu. För när jag vaknade i morse läste jag en väldigt välskriven krönika i Sydsvenskan om jämställdheten i it-branschen, skriven av Thomas Frostberg, ekonomisk krönikör och redaktör för Sydsvenskans näringslivsdel på lördagar. Under rubriken ”Sorgligt när män fortsätter kvoteras in på scen” skriver han, bland annat:

Det är sorgligt att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhetsfrågorna. Det handlar trots allt om en grundläggande rättvisefråga, där halva befolkningen fortfarande år 2012 nekas en plats på scen, i ledningsgrupper och i styrelserum.

Och så fortsätter han med att berätta om den hätska stämning han ofta möter när han påtalar bristande jämställdhet – må det sen vara i it-sammanhang, på en stor innovationskonferens eller bristande jämställdhet i börsbolagens styrelser.

Och den här veckan har rymt mycket av sådan, tidvis tämligen hätsk, diskussion, efter att mediestrategen Brit Stakston – på många sätt en guru när det gäller sociala medier och hur vi kommunicerar och kan kommunicera där – ställt frågor kring hur det kom sig att så många paneler på de Internetdagar som genomfördes i veckan bestod enbart av män, eller dominerades av män. Och när hon gjorde det dröjde det inte så länge förrän motelden kom (och förrän alla kända härskartekniker tittat fram).

Den som hängt med i veckan vet att jag var en av huvudtalarna på Internetdagarna (där jag bland annat talade om hur viktigt det är att alla barn får använda it och moderna lärverktyg i skolan). Hade den debatt som pågått resten av veckan ägt rum en vecka innan så hade jag gladeligen skrivit om mitt tal, för att ta chansen att berätta om hur jag ser på det här med jämställdheten och it-branschen. Men istället får jag göra det här och nu.

It är en utmaning för jämställdheten, men den kan också vara en lösning. För rätt använt är jag övertygad om att it kan vara ett av viktigaste verktygen för att ge alla människor – oavsett kön eller ursprung – chansen att växa och ta plats i samhället, på lika villkor. Jag tror i själ och hjärta på att den tekniska utvecklingen kan vara en av mänsklighetens bästa vänner. Om vi använder den på rätt sätt.

Och utmaningen finns där, framför våra fötter.

Tittar man på företagsledningarna i it- och telekombranschen så är bara ungefär 10% kvinnor. I styrelserna ser det lite bättre ut, men 20% kvinnor i it- och telekomföretagens styrelser är knappast något vi kan vara nöjda med. Och även om andelen kvinnor ofta ökar när man går ner på lägre nivåer i företagen, så är det tydligt att tjejer fortfarande är långt mindre intresserade än killar av att välja en teknisk utbildning och ett yrke inom ett (som det traditionellt uppfattats) tekniskt område som it-branschen.

Det finns många argument för varför jämställdheten i it-branschen behöver öka. Rättvisa, inte minst. Men det är inte det enda. Också av ren överlevnadsinstinkt borde it- och telekomföretagen se till att få fler kvinnor i företagsledningarna och styrelserna. För vi vet att ledningar som är duktiga på att spegla samhällets sammansättning alltid fattar bättre beslut. Och ska branschen kunna väcka intresse bland både killar och tjejer behövs det förebilder som får ta plats och sticka ut.

Om vi på allvar vill göra någonting åt att alltför få tjejer väljer att gå en teknisk utbildning så är könsbalansen i ledningarna och styrelserna viktigt att ta tag i. Om it- och telekombranschen framöver ska klara möta sina användares behov, då behövs också kvinnorna. Så länge vi inte på allvar bestämmer oss för att locka fler tjejer och kvinnor till tekniska yrken och till it- och telekombranschen så fortsätter vi göra en kompetensförlust som vi inte har råd med om vi ska kunna konkurrera med de nya växande ekonomierna.

Därför måste både samhället och branschen ta sig en ordentlig funderare på varför tjejer inte tycker att just it- och telekombranschen är ett alternativ för dem.

Och några av svaren har vi redan.

När Kungliga Tekniska Högskolan tog fram sin handlingsplan om it och jämställdhet härom året kom de bland annat fram till att det handlade om attityder till it-yrken och bristen på förebilder. Och jag tror det ligger mycket i det.

Det är inte tjejerna det är fel på, utan branschen som måste skärpa sig. Branschen måste klara visa vilka spännande jobb som it-området har att erbjuda. Att det faktiskt inte bara handlar om att sitta och knacka kod och dricka Jolt-cola långt in på nätterna. Utan att it är så mycket mer. Att it-yrkena numera faktiskt finns i alla branscher – inte bara i själva it-sektorn. Att den riktigt spännande utvecklingen kommer när vi på allvar fokuserar på den enskilda användaren och börjar använda it i vården, i skolan eller för att begränsa våra ekologiska fotavtryck. När it blir ett strategiskt verktyg för att höja människors livskvalitet och förenkla människors vardag. Om vi kan få tjejer och kvinnor att se det, då är jag övertygad om att deras intresse kommer att växa.

Just därför, för att bidra till att förändra attityderna, fick Post- och telestyrelsen (PTS) redan 2005 i uppdrag att starta ett mentorskapsprogram. Med det klart uttalade syftet att skapa fler förebilder och öka andelen kvinnliga ledare i it-världen. Programmet fick namnet Womentor och togs två år senare över av branschorganisationen IT&Telekomföretagen, och de genomför nu den femte programomgången med ungefär 30 mentorer och lika många adepter. Det programmet har gjort skillnad, och jag hoppas på många fler sådana projekt.

Även om väldigt mycket återstår att göra så är det också viktigt att se det som går i rätt riktning.

En stor möjlighet är själva användningen av tekniken. Så sent som för fem år sedan var det väldigt stor skillnad mellan hur tjejer och killar mellan 16 och 24 år använde Internet. Bland dem som då var online varje dag var killarna 10 procentenheter fler än tjejerna. 2010 hade det vänt och fler tjejer än killar använde nätet varje dag. Många unga tjejer tar nu för sig i sociala medier och många yngre kvinnor når ut via bloggen.

Allt mer vänder sig tjejerna till och börjar använda tekniken. Nu är det branschen som måste klara av att möta det intresset så att fler tjejer också känner sig välkomna och väljer att ta steget in i den för Sverige så viktiga it-branschen.

Det övergripande målet för den svenska jämställdhetspolitiken är att män och kvinnor ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Och jag tror att it är ett av de viktigaste verktygen för att alla – oavsett kön och ursprung – ska kunna utöva sin makt och vara delaktiga i samhället.

Vid sidan av att jag talat på Internetdagarna, Gasdagarna och mycket annat i veckan så hade jag i tisdags också förmånen att få inleda ett rundabordssamtal om smarta elnät, arrangerat av ABB:s globala styrelse. Det var ett väldigt bra samtal som bidrog till att flera av oss fick många nya insikter, och avslutades med en gemensam middag. När middagen var klar kom tre kvinnor – var för sig  och utan vetskap om varandra – fram till mig och var eld och lågor över att jag var en sådan förebild för dem och för andra kvinnor i energibranschen. En av dem var ansvarig för mångfaldsarbetet på ABB:s huvudkontor i Zürich och var väldigt glad över att jag är en (av få) energiministrar som är kvinnor i Europa, och att jag tar plats i diskussionerna på samma sätt som männen, utan att be om ursäkt för det. Alla tre var de uppenbart förtjusta över att Sverige så ofta går före och visar vägen när det gäller jämställdhet.

Många av oss – oavsett om vi är kvinnor eller män – blir omåttligt stolta när andra berömmer Sverige för att gå före när det gäller jämställdhet. Och det är viktigt att ta emot det berömmet, och förstå att det betyder mycket också för andra när vi kan visa upp en helt jämställd regering, en Riksdag där många topp-positioner innehas av duktiga kvinnor eller när vi kan visa upp företag och organisationer där ledande positioner och arbetsgruppers sammansättning speglar både kvinnor och män.

Men det är också ett beröm som förpliktigar.

För ingenting av den utveckling vi gjort i Sverige för att flytta fram jämställdheten och ge kvinnor och män samma frihet att utvecklas och leva de liv de vill leva, har skett för att vi varit duktiga på att ta åt oss fina ord under kristallkronorna. Det har skett därför att det funnits duktiga, och oändligt modiga, kvinnor och män som gått före. Därför att det funnits en Karin Andersson, en av Sveriges första jämställdhetsministrar, som med dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldins starka stöd, lagt fram förslag till Sveriges första jämställdhetslag. Det har gjorts därför att många andra Karin:ar, Evo:r men också endel Lars:ar och Bengt:ar på sina egna arbetsplatser och i sin egen vardag steg för steg ställt krav på jämställdhet – på jobbet och i familjen. Att de varenda dag, i det stora men framför allt i det lilla, gjort aktiva medvetna och jämställda val.

Så är det också idag. Och så kommer det vara också framöver. För även om vi kommit långt så är vårt samhälle långt ifrån jämställt, på alla områden.

Vi har stora viktiga samhällsområden där tjejer och kvinnor av olika anledningar är långt mer sällsynta än män – som it-branschen, energibranschen och många yttersta topp-positioner i näringslivet.

Vi har andra områden, som under lång tid traditionellt varit dominerade av kvinnor, där fler män behöver komma in – som i förskolan och de mer omvårdande yrkena i vården och omsorgen.

Och så har vi områden som tidigare typiskt sett varit dominerade av män – som skolan och den högre utbildningen t.ex.- men där kvinnor lyckats ta sig in, men där det ibland inte bara tycks ha lett till bättre jämställdhet utan också till lägre status för yrket och därmed till en ibland sämre löneutveckling än tidigare.

Ska vi kunna ändra på det så att vi – utan kvotering och konstlade diktat från ovan och oavsett om vi är kvinnor eller män – faktiskt har samma goda möjligheter och lika stor frihet att leva de liv vi önskar, så måste vi var och en – i vårt arbetsliv, i vårt familjeliv och i vår egen vardag – bestämma oss för att göra medvetna jämställda val.

Då krävs det att det blir lika självklart för pappor som för mammor att ta den där (ofta olägliga men samtidigt, ur föräldraperspektivet, oändligt mysiga) VAB-dagen.

Då krävs det att vi kommer åt att kvinnor fortfarande gör merparten av allt obetalt hemarbete och därmed ofta arbetar dubbelt, även om allt fler nu tar sig ur den fällan med hjälp av RUT-avdraget.

Då krävs det att kvinnor får ta plats också i de yttersta maktpositionerna och kan börja agera som välbehövliga förebilder.

Men det krävs också att det finns de som vågar ta bladet från munnen, som tvingar oss alla att se oss i spegeln, oavsett på vilken position vi befinner oss.

Då behövs en Brit Stakston, som reser frågan om det är rimligt med diskussionspaneler om it med företrädesvis, och ibland helt uteslutande, män.

Då behövs det fler män som, liksom Sydsvenskans  Tomas Frostberg, ställer sig mitt i diskussionen till jämställdhetens försvar.

Och då behövs det mod och ödmjukhet från oss alla, och en förmåga att lyssna och lära och att, innan vi reflexmässigt drar ut i försvar, rannsakar oss själva och vad vi själva gör.

Så ser jag på saken.

Varje bransch som vill hänga med i sin tid, som vill vara till nytta för hela befolkningen, måste också spegla hela samhället. Därför behöver vi öka antalet män i förskolan och i skolan. Därför behöver vi få in fler män bland sjuksköterskorna och fler kvinnor bland läkarna. Men därför behöver vi också få in fler tjejer i tekniska yrkan, inte minst i it-branschen.

Den här dagen började jag med att bryta mitt tystnadslöfte. Nu, när jag fått skriva av mig endel av det som mitt hjärta är fullt av, tänker jag återupprepa det och ägna en del av den här söndagen åt att reflektera över vad jag som it-minister kan göra utöver det jag redan gör för att bidra till att it-branschen ska vara ett lika självklart val för kvinnor som för män och fundera på varför det ser ut som det gör med jämställdheten i it-branschen.

Jag hoppas att flera andra vill göra detsamma idag.