”Med framtiden i tankarna”. Under den rubriken talade jag i morse när jag medverkade på en konferens i Stockholm som handlar om hur Sverige och övriga länder i EU ska kunna minska användningen av fossila bränslen i transportsektorn.

Och det är en fråga som angår oss alla. För i morse när vi vaknade, vaknade vi alla upp till ännu en ny dag där jordens medeltemperatur fortsätter stiga, på grund av ständigt ökande utsläpp av koldioxid. Trots att forskningen och experterna under många år tydligt pekat ut vilka konsekvenserna blir (och de är som bekant stora) om vi fortsätter som nu så fortsätter mänskligheten bränna fossila bränslen i en rasande takt. Det är inte långsiktigt hållbart.

Den största utmaningen när det gäller att ställa om till långsiktig hållbarhet finns i transportsektorn, eftersom transportsektorn är den sektor av alla som är mest beroende av fossil energi. En femtedel av världens energi används för våra transporter. Vart femte ton koldioxid som släpps ut släpps ut på grund av våra transportet. Och för varje liter bensin, och för varje liter diesel, släpper vi ut mer än två kilo koldioxid i atmosfären.

Att vi måste ställa om till ett hållbart transportsystem står bortom allt tvivel. Men samtidigt är det oerhört viktigt att den omställningen görs på rätt sätt. Frågar du mig, Centerpartiet och Alliansen så ska den omställningen inte handla om att begränsa våra möjligheter att röra oss fritt eller om att hindra vår ekonomiska utveckling. Tvärtom: transporterna är helt nödvändiga för ett växande och välmående samhälle.

Det är inte transporterna i sig som är problemet, utan det är de dåliga bieffekterna – utsläppen och klimatpåverkan – som är bekymret. Vår gemensamma utmaning är inte att begränsa transporterna, utan de problem transporterna orsakar. Vi måste se till så att det går att köra bil med gott samvete.

De grundläggande och viktigaste styrmedlen för att göra den omställningen är de generella: koldioxidskatten, som gör det klimatskadliga dyrare, och skattebefrielsen för förnybara bränslen, som gör prisskillnaden mellan det klimatdåliga och det klimatbra ännu större. Dessa breda, generella och långsiktiga ekonomiska styrmedel är väldigt bra. De sätter en teknikneutral och tydlig ram och riktning för den utveckling som ska göras av marknadens aktörer.

En av de viktiga åtgärderna för att driva på omställningen är koldioxidskatten. Men förändringar i sådana styrmedel, som slår direkt på enskildas kostnader och direkt i företags finanser måste ske med god framförhållning. Människor få en rimlig chans att hänga med i utvecklingen och i omställningen av transportsektorn.

På det temat föreslogMiljöpartiet i förra veckan en höjning av koldioxidskatten i sin budgetmotion. Över en natt vill de göra varje liter bensin och varje liter diesel 70 öre dyrare. Och det vill de, samtidigt som råoljan just nu handlas för över 100 dollar fatet på världsmarknaden. Och samtidigt som bensin- och dieselpriserna i Sverige tillhör de högsta i Europa. När marknadens mekanismer redan gör koldioxidutsläppen dyrare, vill Miljöpartiet fördyra ännu mer. Det är inte klimatansvar, utan en helt verklighetsfrånvänd politik.

För vad skulle en sådan snabb höjning av koldioxidskatten, över en natt, utan framförhållning, leda till? Jo, en sådan snabb höjning skulle slå väldigt hårt mot skogsindustrin. Den som genom sin produktion bidrar till att binda enorma mängder koldioxid. Den skulle slå stenhårt mot bonden som tillverkar den miljövänliga biogasen och den skulle slå lika hårt mot den barnfamilj som i det korta perspektivet inte har något annat val än att ta bilen till skolan och fotbollsträningen.

Det innebär att Miljöpartiets koldioxidskattehöjning mest av allt är ett förslag om en skattechock. En som inte i första hand leder till klimatförbättringar. Utan till att staten begär in mer pengar till statskassan. Och till stora bekymmer för vanliga människor och vanliga företag.

Min, Centerpartiets och Alliansens väg är en annan.

Vi tycker att koldioxidskatten är bra, och vi har sedan 2006 stegvis höjt den. Men de höjningarna har vi aviserat långt i förväg. Och de har alltid varit en del av en långsiktig och genomtänkt strategi. För om en höjd skatt ska få den effekt man vill så måste den ske stegvis, och den måste göras samtidigt som vi stimulerar de miljövänliga alternativen. När Miljöpartiet väljer att försvåra, väljer Centerpartiet och Alliansen att främja.

Det är därför Alliansens energi- och klimatöverenskommelse också rymmer en strategi för fordonssektorn. Sedan vi fick väljarnas förtroende att leda landet 2006 har vi gjort en rad insatser för att påskynda omställningen till ett hållbart transportsystem:

• vi har ökat forskningen kring energieffektiva fordon som drivs av förnybara drivmedel
• vi har ökat stödet till produktion av andra generationens biobränslen
• vi införde 2007 miljöbilspremien
• och strax därefter ett demonstrationsprogram för elfordon
• efter valet 2010 sjösatte vi supermiljöbilspremien
• alldeles nyss har vi skärpt miljöbilsdefinitionen
• och under hela Alliansens tid vid makten har biodrivmedlen varit befriade från skatt.

Allt detta har vi ju inte gjort av en slump, utan vi har gjort det därför att vi vill ta ansvar för klimatet.

Och ska vi kunna göra det måste våra ambitioner vara höga. För mig är det alldeles tydligt att vi på lång sikt inte kan ha någon annan ambition än att skapa en fordonsflotta helt utan miljöskadliga utsläpp.