En av de första händelser som över huvud taget skapade en internationell miljödebatt var biologen Rachel Carsons bok ”Tyst vår” i början på 50-talet, som uppmärksammade miljögifters påverkan på naturen. En av de stora milstolparna som fick miljödebatten att bli till global miljöpolitik var stockholmskonferensen 1972, FN:s första stora globala miljökonferens. Där inleddes mycket av det arbete som gör att vi fortfaande samarbetar globalt på miljö- och hållbarhetsområdet.

I går inleddes miljökonferensen Stockholm +40, 40 år efter den första Stockholmskonferensen. Beslutsfattare och företrädare för samhälle, näringsliv och forskning från hela världen samlas nu i Stockholm för att diskutera bland annat hållbara innovationer och hållbar livsstil.

Själv hade jag förmånen att igår inleda ett panelsamtal om hållbara innovationer på Stockholm +40. Bland andra deltog den indiske IT-entreprenören Kris Gopalakrishnan liksom Hua Ming, som varit en ledande aktör i att främja förnybar energi i Kina.

Förnybar energi och innovationer i en global kontext kom också upp i kväll när jag deltog i statsministerns middag för den kinesiska delegation som just nu besöker Sverige under ledning av Kinas premiärminister Wen Jiabao.

Det internationella utbyte som började på Stockholmskonferensen för fyrtio år sedan har definitivt satt spår i det internationella samarbetet. Utan dessa pionjärarbeten hade vi inte haft något Agenda 21-arbete och inte heller någon internationell klimatpanel.

Från dessa båda internationella händelser åker jag nu vidare mot London och Clean Energy Ministerial, det G20-samarbete som Sverige och övriga nordiska länder inbjudits till. Med de här dagarnas insatser hoppas jag att vi kommer att sätta spår som kommer ha bäring på en verkligt hållbar framtid. Precis som Stockholmskonferensen för 40 år sedan fortfarande sätter spår idag.