Det är kanske inte lika påtagligt och enkelt att räkna på energieffektiviseringsinsatser som det är att räkna på ett kraftvärmeverk eller en ny solcellsanläggning, men faktum är att investeringar i energieffektivisering är en av de viktigaste insatserna  vi kan göra om för att ta oss an klimatutmaningen.

Det är dessutom ofta billiga insatser – billigare än att bygga ny produktion – och dessutom något vi är duktiga på i Sverige. Ett exempel är PFE, programmet för energieffektivisering i industrin. Det program som innebär att industrin, i utbyte mot energibesparingar, fått lägre energiskatt.  Tack vare det har vi under den första programperioden sparat nästan 1,5 terawattimmar el, vilket motsvarar elförbrukningen i ungefär 60 000 villor.  Energieffektivisering är helt enkelt klok klimatpolitik och dessutom klok ekonomi och därför är EU:s mål om att öka energieffektiviteten med 20 procent till år 2020 en av de viktigaste frågorna jag arbetar med just nu.

För några veckor sedan, i slutet av april, var det energiministermöte i Danmark. Ett informellt sådant där inga beslut fattades men där frågan om energieffektivisering diskuterades, däribland energieffektiviseringsdirektivet som just nu justeras under ordförandelandet Danmarks målmedvetna ledning. Målet är att kunna enas om en gemensam lagstiftning för energieffektiviseringsmålet, men också att kunna enas om hur vägen dit ska se ut. Från Sveriges sida har jag uttalat vårt starka stöd för Danmarks ambitioner att nå en överenskommelse före sommaren, och också tydliggjort att medlemsländerna måste vara beredda att göra mer för att klara av att nå energieffektiviseringsmålet.

Energieffektivisering är komplext, och när man diskuterar hur vi skall nå de stora målen är det lätt att fastna i detaljer. I morse kunde man på  Ekot höra om Hyresgästföreningens oro för att de nya krav på energieffektivisering som nu förhandlas i EU skulle komma att innebära ökade kostnader för hyresgästerna, framför allt om man skulle införa individuell mätning och fakturering av värme och vatten.

Eko-inslaget visar hur komplicerad denna fråga är, och hur lätt det är att tolka fel. Faktum är att de krav på individuell mätning av vatten och värme som nu diskuterats är, tvärt emot vad man kunde få intryck av i Ekots inslag, inte är tänkta som ett obligatorium utan som en möjlighet när den typen av åtgärder är kostnadseffektiva. En linje som Sverige också drivit och fått gehör för i rådets förhandlingar.

En av mina viktigaste prioriteringar är att stärka den enskilde kundens ställning på energimarknaden och just därför har vi Sverige bland annat infört en reglering av elnätsavgifter, föreslagit timvis mätning av el och ett slopande av de omotiverat dyra tillsvidareavtalen på el. Allt detta är viktigt, men det är också reformer som bara kommer funka om kunderna kan se fördelarna med dem. Och på samma sätt är det med energieffektivisering. Om vi ska kunna åstadkomma verkliga beteendeförändringar, kunna motivera människor att leva energismartare, så måste nyttan vara tydlig och redskapen för att åstadkomma skillnad effektiva.

Det är just därför som den svenska linjen i arbetet med EU:s mål och krav för energieffektivisering är att säga tydligt ja till tuffa krav och höga mål, men också försvara att det ska finnas tillräcklig handlingsfrihet för varje land att välja hur vägen till målet ska se ut.  För vad som är samhällsekonomiskt effektivt och fungerar i ett land behöver inte vara detsamma som det som fungerar i ett annat land. Inte minst startpunkten och redan gjorda insatser spelar stor roll för vilken politik som är mest verkningsfull framöver.

Ökad energieffektivitet  behövs och är nödvändigt för att vi skall klara nå de mål vi har på klimat- och energiområdet. Och det fina är att även om det räcker med att motivera dem med miljö- och klimatskäl så kommer de också betala tillbaka sig i reda pengar, inte minst på sikt.