Tag Archives

Mer förnybart bryter Europas Rysslands-beroende

Putin_at_the_ceremony_of_opening_the_gas_pipeline

Med mer förnybar energi kan de ryska gaskranarna till Europa dras åt. Foto: premier.gov.ru

I slutet av förra veckan möttes EU:s stats- och regeringschefer för toppmöte i Bryssel. Det mötet kom att domineras av situationen i Ukraina och relationen till Ryssland, men på agendan stod också frågan om vilka nya klimat- och energimål som vi i EU ska anta för perioden 2020 – 2030.

Faktum är att båda dessa frågor hänger intimt samman. Just nu står EU inför vad som kan se ut som två olika utmaningar, men som i själva verket sammanfaller i en. För behovet av att anta nya ambitiösa mål för klimat- och energipolitiken motiveras inte bara av klimatfrågan. Det är också nödvändigt för att ta EU bort från dagens starka beroende av rysk gas och olja. Sättet att minska Europas energipolitiska beroende av Ryssland går via högre ambitioner och satsningar på förnybar energi.

Idag står Ryssland för en tredjedel av EU:s samlade gasbehov. I Tysklands fall handlar det om hela 40 procent, och många central- och östeuropeiska länder är beroende av importerad gas, som i huvudsak kommer från Ryssland, via Ukrainas gasinfrastruktur. I Polen kommer 90 procent av gasen från Ryssland och Bulgarien, Tjeckien och Slovakien importerar all sin gas från Ryssland. Vi i Sverige är inte beroende av rysk gas men ungefär 40 procent av vår olja kommer från Ryssland.

Därför är det bra att den förnybara energin nu snabbt blir allt billigare. Den förnybara energin är också – i motsats till fossila energislag och kärnkraft – snabb att bygga ut och kan snabbt börja leverera energi.

Just därför vill Centerpartiet och Alliansregeringen se ett EU som antar ett ambitiöst klimat- och energipaket för 2030. Vi vill att EU totalt sett minskar sina klimatutsläpp med 50 procent, där 40 procent görs i EU och 10 genom kostnadseffektiva insatser i fattiga länder. Samtidigt vill vi att EU enas om att till 2030 öka andelen förnybar energi till minst 27 procent.

Högre EU-ambitioner för förnybar energi, och en fortsatt utbyggnad av den förnybara energin i Sverige, är en både snabb och billig lösning, som tar oss bort från Europas starka beroende av ryska fossila bränslen. Men paradoxalt nog är det är de länder som är mest beroende av rysk gas och olja som vill bromsa takten och ambitionerna i förhandlingarna om EU:s energi- och klimatmål för 2030. Den utvecklingen måste vändas.

Faktum är att utvecklingen på Krim är ännu ett argument för EU att höja ambitionerna för sin klimat- och energipolitik. Genom att fortsätta bygga ut den förnybara energin kan vi både stärka vår försörjningstrygghet, öka vår konkurrenskraft, minska vår klimatpåverkan och minska beroendet av rysk gas och olja. Nu när hela Europas fokus ligger på dessa frågor har vi också ett unikt tillfälle att agera.

Om detta skriver jag idag i Göteborgsposten.

Vi i Sverige är förvisso inte beroende av gas, vare sig av gas i allmänhet eller rysk gas i synnerhet, som så många andra länder i Europa är. Men vi är liksom många andra stark beroende av olja. Och en väldigt stor del  av den olja vi använder i Sverige kommer som sagt från Ryssland. En av Centerpartiets och Alliansregeringens viktigaste strategier för att ställa om till ett hållbart energisystem, och stärka vår försörjningstrygghe,t är att minska oljeanvändningen i våra transporter. Just därför förbereder vi nu införandet av den kvotplikt som kommer öka inblandningen av förnybart  i all bensin och diesel. En reform som jag skriver om på DN Debatt idag.

En stark röst för mer grön tillväxt

TTE-råd i Bryssel

Energiministermöte i Bryssel.

Idag har jag och de andra energiministrarna i EU haft en första diskussion om vilka mål EU ska slå fast för klimatet och energipolitiken för perioden 2020 till 2030. Innan vi började förhandlingarna gjorde jag en intervju om min och Alliansregeringens linje kring det här.

Sverige är ett av de länder som länge efterfrågat att vi i EU ska anta nya mål, eftersom de nuvarande löper ut 2020. Och i januari i år lade EU-kommissionen äntligen fram ett förslag till nytt klimat- och energiramverk, ett förslag som vi i ministerrådet nu diskuterar.

Sverige tillhör de länder som tydligt välkomnat förslaget om att till 2030 minska klimatutsläppen med minst 40 procent, samtidigt som vi i EU ökar andelen förnybar energi till minst 27 procent. Men vi i Sverige förespråkar en ännu mer ambitiös linje än så, och skulle gärna se att EU antar ett utsläppsmål om att totalt sett minska utsläppen med 50 procent, där 40 procent ska göras i EU och 10 procent i form av insatser i utvecklingsländer, så kallade internationella mekanismer. Om det, och Alliansregeringens samlade position, skrev jag och Lena Ek på SvD Brännpunkt förra veckan.

Efter en dag i energiministerrådet är det lätt att konstatera att det finns många länder som står för vitt skilda perspektiv i EU. Günter Oettinger, som är EU-kommissionär med ansvar för energifrågor, inledde dagens energiministermöte med att tala om energikostnadernas betydelse för konkurrenskraften, och de konkurrensnackdelar som den europeiska industrin drabbas av när industrin i USA kan få skjuts av billig gas.

Själv var jag en av de första talarna ut efter honom, och underströk hur viktigt det är att vi i EU så snart som möjligt landar i ett beslut om hur klimat- och energimålen för 2030 ska se ut. Vi behöver både ge förutsägbara spelregler för investerare och samhället i stort, och se till så att vi i EU är väl förberedda och kan visa ledarskap i de kommande internationella klimatförhandlingarna.

Och när jag gjorde det tog jag också tillfället i akt att mycket tydligt lyfta fram det som EU-kommissionen konstaterat i sin analys, nämligen att det inte är de nuvarande målen och den nuvarande politiken för klimat och förnybar energi som legat bakom relativt sett högre energikostnader i EU än i t.ex. USA. Och det är en väldigt viktig slutsats, inte minst när vi nu ska anta nya mål för klimat och energi till 2030. I själva verket är det så att vi med bra mål och kostnadseffektiva styrmedel kan använda omställningen till att skapa gott om grön tillväxt i Europa.

När diskussionen fortsatte fanns det en hel del andra länder som instämde i mitt resonemang, framför allt flera av energiministrarna från de 13 medlemsstater (däribland Sverige) som igår – i den progressiva ”Green Growth Group” – enades om ett gemensamt uttalande där vi deklarerar att våra medlemsländer är beredda att gå vidare och anta nya ambitiösa mål och där vi gemensamt ställer oss bakom EU-kommissionens förslag, som en möjlig väg framåt. I och med det agerar vi i Sverige tillsammans med länder som Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark och Storbritannien för att EU:s stats- och regeringschefer, när de träffas senare i mars, ska kunna besluta om huvuddelarna i EU:s nya klimat- och energiramverk.

Samtidigt som vi nu är en stor grupp progressiva länder så finns det en annan grupp länder som står för ett annat perspektiv och som inte ser någon anledning att fatta beslut om ett nytt klimat- och energiramverk nu i mars. Deras positioner är väldigt färgade av sådant som deras oro för energipriser och deras industris konkurrenskraft. Flera av de länderna, som kommer från gamla Östeuropa, lyfte i sina inlägg fram att de vill kunna fortsätta skydda sin industri mot höga energipriser, och att de inte vill ”gå för snabbt fram” vare sig med nya klimatambitioner eller med nya ambitioner för förnybar energi. Samtidigt som de även framöver vill kunna fortsätta reglera elpriserna för att skydda sina elkonsumenter.

Den linjen skiljer sig oerhört mycket från den Sverige och länderna i Green Growth Group företräder. Men alldeles oavsett vilken linje man företräder i sak så är det alldeles uppenbart att vi – av många olika skäl – verkligen behöver komma till skott och så snart som möjligt fatta beslut om ett nytt klimat- och energiramverk för 2030. Och det förslag som EU-kommissionen lagt på bordet är förmodligen ganska när en slags gyllene kompromiss, som alla medlemsstater borde kunna enas om. Sverige tillhör de länder som gärna skulle se att EU är ännu mer ambitiöst än så. Men samtidigt finns det alltså andra länder som vill mindre. Nu hoppas jag att ännu fler medlemsländer kommer sluta upp bakom de förslag som finns så att vi så snart som möjligt kan få ett nytt bra klimat- och energiramverk på plats.

Hela ministerrådet, och hela vår diskussion idag, var offentlig och kan ses i efterhand här: webben.

Alliansen föreslår högre klimatmål och nytt förnybartmål för EU

Solpaneler som bidrar till ett energieffektivare samhälle. Foto: USFWS/Rachel Molenda

Solpaneler som bidrar till ett energieffektivare samhälle. Foto: USFWS/Rachel Molenda

Idag presenterar jag och miljöminister Lena Ek, på SvD Brännpunkt, Alliansregeringens samlade syn på det nya klimat- och energiramverk för 2030 som EU-kommissionen lagt fram, och som nu ska förhandlas mellan EU:S medlemsstater.

Både jag och Lena, och många andra från den svenska regeringen, har varit pådrivande för att EU så snart som möjligt ska enas om hur EU:s gemensamma energi- och klimatpolitik efter 2020 ska se ut. Ett sådant beslut behövs som en förberedelse inför FN:s klimatmöte i Paris 2015, när världens länder ska enas om en ny global klimatöverenskommelse. Men det behövs också för att klargöra spelreglerna för Europas industrier och för de aktörer som ska investera i olika typer av energiproduktion i Europa framöver.

Vi kan se att de klimat- och energimål vi har i EU idag – där vi tillsammans i EU till 2020 ska minska koldioxidutsläppen med 20 procent, öka energieffektiviteten med 20 procent och se till så att 20 procent av all energi i EU är förnybar – har spelat en avgörande roll för den klimat- och energiomställning vi hittills gjort. Och när EU-kommissionen gör sin analys av vad som krävs framöver så pekar de på att nya mål krävs och på att en fortsatt utbyggnad av den förnybara energin är en ”no-regret option”, och en nödvändighet för att vi ska kunna nå våra klimatmål. Samtidigt som de gör det lyfter EU-kommissionen fram Sverige som ett av de bästa exemplen på hur man kan bygga ut den förnybara energin på ett väldigt kostnadseffektivt sätt. Tack vare det, och inte minst tack vare våra kostnadseffektiva gröna elcertifikat, är idag mer än hälften av Sveriges samlade energiförsörjning förnybar. Och som det allra första medlemslandet av alla i EU har vi nu uppnått det förnybartmål vi åtagit oss och satt upp till 2020.

Nu närmar sig 2020 snabbt, samtidigt som EU behöver förbereda sig inför de kommande klimatförhandlingarna i Paris, 2015. Därför var det välkommet att EU-kommissionen den 22 januari presenterade sitt förslag till nya klimat- och energimål för 2030. De föreslår att utsläppen av växthusgaser inom EU ska minska med 40 procent till 2030, jämfört med 1990. Samtidigt föreslår de ett nytt mål för förnybar energi om minst 27 procent till 2030. När det gäller energieffektivisering flaggar de för att de kommer återkomma med eventuella förslag efter översynen av det nyligen beslutade energieffektiviseringsdirektivet, samtidigt som de föreslår en förstärkning av EU:s utsläppshandel (ETS-systemet) för att undvika stora över- eller underskott av utsläppsrätter.

Den senaste månaden har EU-kommissonens förslag analyserats i alla EU:s medlemsländer, och nu börjar medlemsländernas ståndpunkter klarna. Såhär långt har t.ex. Tyskland och Frankrike ställt sig bakom paketet, och stöder kommissionens förslag, både när det gäller nivån på klimat och nivån när det gäller förnybart. Samtidigt vet vi att Storbritannien vill se ett högre klimatmål med 50 procent utsläppsminskning, och att ett antal medlemsstater från främst forna öst-Europa är kritiska mot nya klimatambitioner för EU.

Just därför är jag väldigt glad att jag och Lena Ek idag kan presentera Alliansregeringens samlade syn på förslaget till nytt klimat- och energiramverk för EU. Vår hållning vilar på fyra viktiga delar:

  1. Alliansregeringen välkomnar EU-kommissionens förslag till klimat- och energipaket, men vi tycker att ambitionsnivån för paketet behöver höjas. Vi vill att EU ska enas om ett högre klimatmål, och att utsläppen ska minska med sammantaget 50 procent till år 2030. Av det målet bör 40 procentenheter nås internt inom EU, efter en kostnadseffektiv bördefördelning mellan EU:s medlemsländer, och resterande 10 procentenheter via internationella mekanismer, i samband med att andra utvecklade länder tar sin andel av utsläppsminskningarna. EU står bara för ca 10 procent av de globala utsläppen och kan därför inte lösa den globala uppvärmningen ensamt. Därför behöver alla de stora utsläppsländerna tar sitt ansvar. Samtidigt ska EU inte bara genomföra utsläppsminskningar i Europa, utan också fortsätta ta ansvar för att minska utsläppen också i andra länder. På så sätt bidrar vi i EU till hållbar utveckling och teknikspridning globalt, samtidigt som vi säkrar att de åtgärder som genomförs är kostnadseffektiva. Klimatfrågan är för stor för att ägna sig åt klimatnationalism.
  2. Samtidigt välkomnar vi från Alliansregeringens sida att EU-kommissionen föreslår ett nytt mål för förnybar energi och att det målet ska vara minst 27 procents andel förnybar energi till 2030, vilket skall uppnås på ett kostnadseffektivt sätt. Målet för utsläppsminskning är överordnat, men genom att fortsätta bygga ut den förnybara energin i Europa kan vi både minska vårt beroende och importbehov av fossila bränslen, och öka vår försörjningstrygghet. Samtidigt skapar ett nytt förnybartmål värdefull sysselsättning och ger långsiktiga villkor för investerare samtidigt som priset på ny teknik drivs ner.
  3. Från Alliansregeringens sida välkomnar vi också att EU-kommissionen ska återkomma när det gäller eventuella nya mål för energieffektivisering. Att använda energin mer effektivt bidrar både till stärkt konkurrenskraft och minskade utsläpp, samtidigt som det kan hjälpa både industri och konsumenter att minska sina energikostnader. Därför är det naturligt att vi återkommer till frågan om nya målsättningar för energieffektivisering senare i år, när översynen av det nyligen beslutade energieffektiviseringsdirektivet är klar.
  4. Dessutom välkomnar vi en översyn av EU:s utsläppshandel, som EU-kommissionen föreslår. Utsläppshandeln är ett av de viktigaste styrmedlen vi har för att kostnadseffektivt minska utsläppen, men för att det ska ske behöver utsläppshandelssystemet återfå sin styrkraft.

Det är med denna tydliga och ambitiösa linje som jag och Lena Ek, å Sveriges vägnar, nu kommer möta våra miljö- respektive energiministerkollegor i Bryssel den 3 och 4:e mars, för att påbörja diskussionerna och förhandlingarna om EU:s kommande 2030-mål för klimat och förnybar energi. De förhandlingarna kommer sedan gå vidare till stats- och regeringschefernas toppmöte i Europeiska Rådet i slutet av mars.

Inför dessa förhandlingar är Alliansregeringens linje tydlig: vi vill att EU ska enas om en ambitiös klimat- och energipolitik, som både ger klarhet för investerare och som gör det möjligt för EU att fortsätta vara en ledande part i de globala klimatsamtalen. Det finns ännu, inför FN:s klimatförhandlingar i Paris, stora möjligheter att påverka och göra skillnad, men det förutsätter att parterna runt förhandlingsbordet är beredda att bidra. Därför är det viktigt att vi i EU kan vara pådrivande och ha en tydlig egen inriktning, så att världen kan nå resultat och enas om en ny ambitiös klimatöverenskommelse och hålla den globala uppvärmningen under två grader.

Framtiden är redan här!

bildHur ska vi klara av att leva och transportera oss på ett hållbart sätt i framtiden? Och då menar jag inte framtiden långt borta, utan den framtid som snart är här. Som år 2030, eller 2050?

Efter att utredningen ”Fossilfrihet på väg” överlämnades till mig och regeringen precis före jul är det en fråga som jag lägger en hel del tid på. I veckan skickade jag ut hela utredningen – med mer än 1000 sidor analys och förslag – på remiss, samtidigt som jag befinner mig mitt uppe i en serie rundabordssamtal där jag möter forskare och branschföreträdare för att ta del av och lyssna in deras åsikter om utredningens förslag och vad de tycker om de förslag som de lagt om hur vi ska kunna ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030.

Ett av de rundabordssamtalen hölls igår i Göteborg, på Chalmers. Ett av huvudnumren vid det samtalet var hur vi kan elektrifiera mer av våra transporter, och det var på det temat jag talade när jag fick äran att inleda hela evenemanget.

Att vi har goda möjligheter att använda mer el, både för att driva våra privatbilar och för att driva den tunga trafiken, är alldeles tydligt. FFF-utredningen pekar på att just elektrifiering, vid sidan av ökad produktion och användning av inhemska biodrivmedel och smartare samhällsplanering, är ett av huvudspåren för att bryta fossilberoendet i våra transporter.

För att ta vara på den potentialen har vi flera utmaningar som vi behöver ta tag i. Vi behöver få ner kostnaden för elbilarna, elbussarna och ellastbilarna, så att fler har råd att köpa en elbil. Vi behöver se till så att det finns en laddinfrastruktur så att man ladda dem. Och vi behöver batterier som gör att vi kan resa längre, och få större räckvidd än vad dagens elbilar har.

Och det sker just nu. För nu blir batterierna billigare, samtidigt som både kapaciteten och livslängden går upp. Vilket kommer märkas på elbilarnas pris.

Om man får tro FFF-utredningen så skulle vi, mellan 2012 och 2030, kunna minska energianvändningen i våra personbilar med hela 50 procent, och i våra tunga fordon med hela 34 procent. Den potentialen ska vi ta vara på. Samtidigt som vi ska ta vara på en annan möjlighet som utredningen pekar på: att ersätta en del av våra många bilresor med eldrivna cyklar och småbilar, som ännu inte är så vanliga, men som kan komma att bli en allt vanligare syn i framtiden.

Men möjligheterna stannar inte där. För också i den tunga trafiken kan både batterier och hybrider spela långt större roll än idag, liksom kontinuerlig laddning. Kanske finns det en och annan som tycker att ”elektrifierade vägar” fortfarande låter som science-fiction, men faktum är att det har provats förr och att både trådbussar och trådlastbilar var en rätt vanlig syn förr i tiden. Nu fiskar vi upp den tråden, när vi och många andra forskar och utvecklar framtidens el-vägar.

Ska vi lyckas med det att elektrifiera mer av våra transporter, så måste vi på allvar börja använda den teknik som redan finns, men vi måste också forska mer kring det som ännu inte riktigt finns. Och det är precis därför som jag har sett till så att vi från Alliansregeringens sida har gjort en riktigt ordenlig höjning av våra satsningar på energiforskningen. Istället för lägre nivåer och tidsbegränsade satsningar lägger vi från och med förra året nu 1,3 miljarder varje år på energiforskningen, där lejonparten går till forskning kring framtidens transporter och framtidens bränslen. En satsning som dessutom växer till hela 1,4 miljarder per år från och med 2016, och där företag och privata intressen matchar med minst lika mycket.

Så när den nya busslinjen ElectriCity börjar köra hybridbussar här i Göteborg nästa år, så sker det som en del av den satsningen. Och när Svenskt hybridfordonscentrum jobbar, med en lång rad aktörer från både branschen och forskarvärlden, så gör de det med finansiering från energiforskningen.

Vi vet inte idag exakt vilka lösningar vi kommer komma på imorgon, men vi kan redan ana oss till några av dem. Och just därför är det viktigt att vi på allvar börjar använda den teknik som redan finns, samtidigt som vi fortsätter forska kring ännu bättre och ännu mer hållbara transporter!

Vill du se rundabordssamtalet från Chalmers i efterhand, så finns det tillgängligt här. Nästa fredag – den 21 februari – är det dags för nästa rundabordssamtal. Den gången håller vi till hos mig på Näringsdepartementet. Och liksom de två första kommer också det rundabordssamtalet sändas live på webben. Du vet, det gäller ju att leva som man lär:)

 

Solelen växer snabbast av alla

It- och energiminister Anna-Karin Hatt på besök i Solparken i Västerås.

It- och energiminister Anna-Karin Hatt på besök i Solparken i Västerås.

Just nu slår den förnybara energin rekord i Sverige. Sedan vi i Alliansregeringen tillträdde 2006 har den el som produceras ur bioenergi ökat med hela femtio procent. Samtidigt har elen från vindkraften tiofaldigats och andelen förnybara drivmedel mer än fördubblats. Sammantaget är mer än hälften av Sveriges elproduktion, och mer än hälften av Sveriges samlade energiförsörjning, idag förnybar. Sju år före tidtabell har vi nu nått de förnybartmål riksdagen och EU antagit, och som vi i Sverige skulle ha nått 2020.

Det är väldigt bra, men ännu mer kan göras. Och Sveriges framtid när det gäller förnybart ser riktigt ljus ut.

Varje år svänger ca 30 000 bilister av från E18 till Västerås. När de gör det framöver kommer de kunna se ett av de nyaste och mest spännande inslagen i Sveriges energimix. För när jag idag har haft förmånen att få inviga Solparken, Nordens största solcellspark utanför Västerås, med 91 solföljare som var och en är 72 kvadratmeter stor, så är det en solcellspark som kommer kunna producera så mycket el att den kan försörja flera hundratals hem med hushållsel varje år. På plats i Solparken var också VLT, SR, SVT, TV4 och Enköpings-Posten.

Solparken mellan Västerås och Enköping är stor, unik och den är en del i den större energiomställningen. För just nu är solelen inte bara det snabbast växande energislaget i världen, det är också det snabbast växande energislaget i Sverige. De senaste åren har priset på solceller sjunkit dramatiskt och på bara några år har priset på en solcellsanläggning i Sverige halverats, vilket tydligt bidragit till att elproduktionen från solceller i Sverige under 2012 ökade med hela 85 procent.

Den utvecklingen vill jag och regeringen underlätta, och vi gör det på flera olika sätt;

  1. Vi storsatsar på energiforskning. Tidigare tillfälliga anslag har vi i Alliansregeringen permanentat på en hög nivå. Nu satsar vi 1,3 miljarder per år på att forska kring framtidens smarta energi- och miljöteknik, en nivå som vi från och med 2016 höjer till hela 1,4 miljarder per år. I det ingår bland annat stöd till forskning kring solceller.
  2. Vi ger investeringsstöd till solceller. Hittills har tusentals solelsanläggningar, runt om i landet, fått del av regeringens investeringsstöd. Från 2009 till och med 2016 satsar Centerpartiet och Alliansregeringen cirka 450 miljoner kronor på solelsstöd till de som satt upp solceller på taket. Tack vare det stödet blir det billigare för enskilda och andra att producera sin egen förnybara el.
  3. Vi sänker från och med i sommar skatten för egenproducerad förnybar el, och så sent sent som i förra veckan lämnade vi i Alliansregeringen över ett förslag till riksdagen om det. Det innebär att den som t.ex. investerar i en småskalig solcellsanläggning eller ett mindre vindkraftverk på den egna fastigheten kan få sin skatt sänkt med upp till 18 000 kronor/år, vilket gör det ännu mer lönsamt att satsa på egen förnybar elproduktion.

Vi svenskar lever i ett land som sjuder av förnybar energi – vinden, vattnet, värmen från jordens innandöme,den växande skogen och den flödande solen. Och vi i Sverige har allt att vinna på att ta vara på de resurserna och producera mer förnybar energi. Det leder till minskad klimatpåverkan. Det leder till att vi ökar vår försörjningstrygghet. Och det ger fler konsumenter chansen att ta kontroll över sina egna energikostnader.

Det internationella energiorganet IEA pekar på att solelen i världen har ökat med hela 50 procent det senaste decenniet. Fram till år 2060 tror de att så mycket som två tredjedelar av jordens samlade elbehov kan komma från solel.

Där är vi inte än, men nu går utvecklingen snabbt framåt. Nu ser vi allt större, och allt billigare, solelsanläggningar. När jag idag inviger Solparken är den unik. Men i framtiden hoppas jag att anläggningar som den kommer vara en allt vanligare syn längs med våra vägar.

Nu blir det lättare att bygga ut i bra vindlägen

Foto: Ulf Klingström

Foto: Ulf Klingström

Under 2013 ökade vindelsproduktionen i Sverige med hela 37 procent, till 9,7 TWh. Därmed har vindkraften ökat med tio gånger sedan vi i Alliansregeringen tillträde 2006. Men trots att mycket vindkraft redan byggt och byggs ut så vet vi att vi i Sverige har gott om riktigt bra vindlägen, som vi skulle kunna ta vara på. Just därför har jag och Alliansregeringen idag lagt fram ett förslag som kommer ge ännu bättre förutsättningar och extra fart åt utbyggnaden av  förnybar elproduktion, vilket bland annat TT uppmärksammar idag.

Vindkraft ska byggas där förutsättningarna för det är bäst och i goda vindlägen. Därför lägger vi nu fram ett förslag som ska göra vindkraftsutbyggnaden blir ännu mer effektiv och  kunna leda till ännu lägre kostnader för oss som elkonsumenter.

Idag kan den som vill bygga en vindkraftspark, eller någon annan form av storskalig förnybar elproduktion, behöva stå för hela kostnaden för att förstärka elnätet, om det krävs en sådan förstärkning för att anläggningen ska kunna ansluta till och mata ut sin el på elnätet. Men de elproducenter som i ett senare skede etablerar sig på samma ställe och ansluter sin elproduktion till samma elnät behöver däremot inte betala för den förstärkning av elnätet som redan gjorts, trots att de drar nytta av just den förstärkningen och trots att den är en förutsättning för också deras elproduktion. Den situationen leder ofta till ett dödläge där ingen elproducent vill vara den som ansluter sig först, vilket skapar en så kallad tröskeleffekt, som hämmar utbyggnaden av förnybar elproduktion.

Den tröskeleffekten vill jag och Alliansregeringen nu bygga bort. Genom att inledningsvis låta Svenska Kraftnät stå för kostnaden för att förstärka elnätet, och låta elproducenterna betala för sin andel i den takt som de ansluter sig till elnätet, minskar kostnaden för att t.ex. bygga ut vindkraft i bra vindlägen. Det innebär att vi kan få en mer effektiv utbyggnad av ny förnybar elproduktion och att vi får en mer rättvis fördelning av kostnaderna när  elnätet behöver förstärkas. På sikt kommer det leda till att vi får mer förnybar el och lägre kostnader för elkonsumenterna.

Med det förslag regeringen nu lägger underlättar vi ytterligare utbyggnaden av den förnybara elproduktionen. Tack vare att det framöver blir billigare att vara först på den förnybara bollen kommer vi i Sverige kunna öka tempot i utbyggnaden av den förnybara elproduktionen ännu mer.

Det skall löna sig att göra egen el

Idag är det snarast regel än undantag att det elbolag man som villaägare har även har erbjudanden om att du via dem kan skaffa solceller till villataket. En rad av dessa bolag kan också erbjuda dig att köpa ett litet  vindkraftverk anpassat för en villatomt eller mindre fastighet. Och runt om i hela landet finns det idag närmare ett tusental små producenter av förnybar el, som producerar el från  sol och vind, men också de som producerar el från biogas och vattenkraft.

I takt med att den förnybara tekniken nu blir allt billigare växer intresset för att bli en småskalig förnybar elproducent.  Om man tar solceller som exempel så har priset för en solcellsanläggning i Sverige halverats på bara ett par år.

Detta intresse vill Centerpartiet och Alliansregeringen uppmuntra. Vi vill se fler som blir producenter av egen förnybar el, och att fler  därmed också kan ta makten över sina energikostnader och sitt energiliv.

Just därför fattar vi i Alliansregeringen – som Ekot rapporterat om – idag beslut om ett nytt förslag, som vi överlämnar till riksdagen, där den som småskaligt producerar sin egen förnybara el stimuleras med sänkt skatt. Det innebär att den som sätter upp solceller på villataket eller taket på bostadsrättsföreningen, eller den lantbrukare eller mindre företagare som sätter upp detsamma eller ett mindre vindkraftverk på sin egen mark, får sänkt skatt för den el man producerar.

Det förslag vi nu lämnar till Riksdagen är betydligt mer generöst och omfattar fler än den modell som vi skissade på i budgetpropositionen i höstas. Nu blir skattenedsättningen 60 öre per kilowattimme (vilket motsvarar energiskatt och moms), för upp till 30 000 kilowattimmar. Detta innebär att en mikroproducent som utnyttjar reformen maximalt mest kan få skatten sänkt med  18 000 kronor per år. Till det kommer sedan också den ersättning man får som producent om man säljer det elöverskott anläggningen producerar men man själv inte behöver till sitt elbolag och levererar ut på elnätet.

Dagens regeringsbeslut är ett efterlängtat och mycket välkommet beslut. Som många läsare av bloggen redan vet så har jag och Centerpartiet länge drivit frågan om så kallad ”nettodebitering” av el, som handlar om att gynna den småskaliga produktionen av förnybar el.

Det var precis därför Centerpartiet och Alliansregeringen bad en utredning ta fram ett förslag till modell för hur vi i Sverige, liksom många andra länder, skulle kunna främja den småskaliga produktionen av förnybar el. När den utredningen la sitt förslag förra sommaren pekade de på att regeringen borde välja en modell med skatteavdrag (eftersom denna modell skulle kunna godkännas av EU) och låta den som är småskalig förnybar elproducent göra ett skatteavdrag om maximalt 6000 kronor per år. Det är det förslaget som vi i Alliansregeringen nu arbetat vidare med, och utvidjat så att det både omfattar fler (t.e.x villaägare, lantbrukare, mindre företag, kontor, de flesta bostdasrättsföreningar)  och blir mer generöst. Istället för de 6000 kronor/år som utredningen föreslog och de 12.000 kronor/år som regeringen aviserade i höstas kommer reformen nu som mest kunna ge sänkt skatt med 18.000 kronor/år. Därmed blir det ännu mer förmånligt att satsa på småskalig elproduktion, för fler. För den som vill öppnar den här reformen oerhörda möjligheter för lönsam förnybar elproduktion på allt från bostadsrättsföreningens och skolans tak till bondens hage.

 

 

Många goda idéer om hur vi kan nå en fossiloberoende fordonsflotta

Rundabordssamtal på KTH om biodrivmedel. Foto: Sandra Wiaderny / Regeringskansliet.

Rundabordssamtal på KTH om biodrivmedel. Foto: Sandra Wiaderny / Regeringskansliet.

I dag har jag hållit det första av tre rundabordssamtal där jag bjudit in bransch och experter till att diskutera innehållet i den angelägna utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta som utredaren Thomas B Johansson överlämnade till mig och regeringen strax före jul. Vid dagens rundabordssamtal har vi, tillsammans med representanter för akademi, näringsliv och myndigheter, borrat djupare i förslagen om hur vi kan öka den inhemska produktionen och  användningen av biodrivmedel i Sverige. Om du vill kan du se det rundabordssamtal i efterhand  här.

En av de saker som märktes väldigt tydligt idag är att det finns ett väldigt stort engagemang om hur vi ska kunna bryta oljeberoendet i transportsektorn. Det märktes bland annat genom att lokalen på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH,  idag var fylld till brädden: förutom panelen runt det runda bordet kom 100 personer som på olika sätt ville bidra till diskussionen. Och det är en väldigt bra signal. För om vi ska  kunna ställa om till fossiloberoende transporter till 2030 så krävs det att många är med och bidrar i det arbetet med sitt engagemang, sin kunskap och sina investeringar.

Att ställa om till fossiloberoende transporter är en stor, och viktig, uppgift. För fastän Sverige idag ligger allra längst fram i EU när det gäller förnybart i våra transporter – och redan nu nått det 2020-mål som vi och EU satt upp, med nästan 12 procent förnybart i våra transporter, så återstår fortfarande lejonparten av uppgiften. Idag går 90 procent av  Sveriges vägtransporter  på fossila bränslen, och  transportsektorn står för hela en tredjedel av våra samlade koldioxidutsläpp. Med det sagt är förstås omställningen till en fossiloberoende transportsektor  en stor utmaning, men den är också en stor möjlighet. För om vi lyckas utforma rätt åtgärder, och smarta åtgärder, som fungerar för transportsektorn så kan transportsektorn gå från att vara ett klimatproblem till att tydligt vara med och bidra till att minska Sveriges klimatutsläpp, samtidigt som många företag kan skapa nya gröna jobb och nya tillväxtmöjligheter.

Redan nu kan vi se att biobränslen och biodrivmedel är en växande grön näring i Sverige, som bidrar och kan bidra ännu mer till tillväxt och sysselsättning i hela Sverige, inte minst på landsbygden. Det är en grön näring som både bidrar till minskad klimatpåverkan och hållbar energianvändning och som är helt nödvändig för att vi ska kunna bygga en hållbar morgondag i Sverige och globalt. Och som utredningen pekar på finns det stora möjligheter att öka den inhemska produktionen av klimatsmarta biodrivmedel, inte minst från den växande svenska skogen.

Jag är för min del helt övertygad om att morgondagens oljeschejker, de som sitter på framtidens gröna guld och framtidens lösningar, inte sitter  i Saudiarabien eller i Förenade Arabemiraten. De finns bland skogsbrukarna i Nybro, bland de som tillverkar biogas och etanol i Linköping och Norrköping, bland de som förvandlar tallolja till diesel i Piteå, bland de som utvecklar fordon i Södertälje och Göteborg och de finns bland forskarna och studenterna på till exempel KTH.

Vi i Sverige har goda möjligheter att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, som ett steg på vägen till ett klimatneutralt samhälle till 2050. Och vi har goda möjligheter att bidra till andra länders omställning och en trygg försörjning av hållbara biodrivmedel.

Det samtal vi hade på KTH gav extra inspiration till det arbetet. O, bara några veckor, den 14 februari, väntar nästa rundabordssamtal (om elektrifiering) på Chalmers i Göteborg, och den 21 februari håller jag det tredje rundabordssamtalet på Näringsdepartementet i Stockholm. Vill du vara med och berätta vad du tycker, vid något av dem? Håll utkik på regeringens hemsida så hittar du fler detaljer!

Nytt klimat- och energipaket från EU-kommissionen

Så har EU-kommissionen nu i eftermiddag äntligen presenterat ett nytt klimat- och energipaket, med nya ambitioner för 2030. Att de nu lagt ett förslag på bordet är väldigt bra, eftersom vi i EU både behöver förbereda oss för de kommande globala klimatförhandlingarna i Paris 2015, och för att vi tidigt och tydligt ska kunna ge besked om vad som kommer gälla till de som ska investera i energi i Europa framöver.

Syftet med förslaget till nytt klimat- och energiramverk är att slå fast de mål och ambitioner som ska ta EU vidare från de mål för klimat, förnybar energi och energieffektivisering som vi redan har, och som sträcker sig till 2020. I korthet går EU-kommissionens förslag ut på att de föreslår ett nytt bindande mål för utsläppsminskningar om 40 procent till 2030, och ett förnybartmål om minst 27 procent till 2030, som föreslås bli bindande på EU-nivå, men som man inte bördefördelar mellan de olika medlemsstaterna. Dessutom föreslår EU-kommissionen bland annat en skärpning av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Jag och regeringen har sedan länge uppmanat EU-kommissionen att snarast återkomma med förslag till Eu:s klimat- och energiramverk till 2030, och uppmanat dem att i det sammanhanget inte bara överväga EU:s fortsatta klimatambitioner, utan också EU:s framtida ambitioner när det gäller förnybar energi och energieffektivisering.

Att EU behöver ett nytt klimat- och energiramverk är tydligt, av flera skäl: dels behöver vi det för att säkerställa att vi kan nå 2-gradersmålet och begränsa den globala uppvärmningen, dels behöver vi det för att kunna ge tydliga spelregler till samhället och den industri som skall investera i till exempel förnybar energi och dels behöver vi det för att förbereda det globala klimatmötet i Paris 2015.

Den fråga som är på mångas läppar idag är naturligtvis om det förslag som kommissionen presenterat är tillräckligt ambitiöst för att klara det? Och det är också en fråga som regeringen nu tar sig an. Att Centerpartiet sedan tidigare tagit ställning för att EU behöver anta nya mål för såväl klimat som förnybar energi är ingen hemlighet, och det är inte heller någon hemlighet att EU, när det gäller energieffektivisering, behöver effektivisera sin energianvändning ännu mer och därför behöver återkomma till frågan om nya mål för energieffektivisering när den aviserade översynen av det befinliga energieffektiviseringsdirektivet, senare i år, är gjord.

Det som nu väntar är ett bra analysarbete, så att vi förstår vad kommissionens hela förslag – som spänner över ännu fler delar än det ramverk vi har idag – innebär, för EU och för Sverige. Just den uppgiften väntar nu oss i regeringen, som ett led i att förbereda en gemensam svensk ståndpunkt och Sveriges positioner i det fortsatta förhandlingsarbetet. Den 20-21 mars möts EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera energi- och klimatpaketet i Bryssel. En av mina huvudfrågor den närmaste tiden kommer vara att Sverige ska göra ett starkt och tydligt avtryck i de diskussioner som nu ligger framför oss. För EU-förhandlingarna om det framtida klimat- och energipaketet har bara börjat.

 

Sveriges första linje för el- och hybridbussar byggs i Göteborg

Idag skriver jag i Göteborgsposten tillsammans med Volvos vd och koncernchef Olof Persson, och Energimyndighetens generaldirektör Erik Brandsma om samarbetet kring den nya elektriska busslinjen ElectriCity i Göteborg. Med start 2015 kommer den nya busslinjen i centrala Göteborg trafikeras med sju specialtillverkade plug-in-bussar och tre nyutvecklade och fullt ut elektrifierade prototypbussar. Jag är övertygad om att den här sortens demonstrationsprojekt, med en bred samverkan mellan lokalt näringsliv, forskning, kommun, region och statliga myndigheter är en nyckel till en lyckad omställning av transporterna. Läs hela debattartikeln här.

Elbusslinje på rull i Göteborg. Foto: Roger Lundsten

Elbusslinje på rull i Göteborg. Foto: Roger Lundsten

Strax före jul överlämnade utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta sitt slutbetänkande till mig och regeringen. Den utredningen pekar på att vi behöver en smartare transportplanering i våra städer, och att vi behöver mer elektrifiering och hybridisering av personbilar och tunga fordon, som bussar och lastbilar. För att vi ska kunna nå dit behöver vi satsa på forskning och innovation som stärker svensk konkurrenskraft, som skapar nya hållbara lösningar och som leder till att vi kan skapa ett hållbart transportsystem.

I den andan fattade Energimyndigheten nyligen beslut om att, som en del av regeringens energiforskningssatsning, gå in med 48 miljoner kronor som delfinansiering av en av deletapperna med av demonstrationsprojektet ElectriCity, i Göteborg, en deletapp med en totalbudget på 200 miljoner kronor. Syftet med projektet – som drivs av Volvokoncernen i nära samarbete med Västra Götalandsregionen, Göteborgs Stad, Lindholmen Science Park och Johanneberg Science Park – är att utveckla och demonstrera en helt eldriven busslinje i Göteborg som drivs på förnybar el.

Det som gör det här projektet unikt och särksilt intressant är att det handlar om helheten – från beteende, infrastruktur och smartare busshållplatser till hur eldrivna bussar kan spela en viktigare roll för en hållbar stadsplanering. Med den här typen av samarbetsprojekt kan vi i Sverige bygga en ännu starkare bättre plattform än den vi redan har för att visa upp smart svensk energiteknik, vilket i sin tur kan leda till nya exportmöjligheter för svenska företag. Jag ser verkligen fram emot att följa detta demonstrationsprojekt, och hoppas att det tydligt kommer kunna bidra till mer hållbara transporter, i Sverige och i andra länder.