Tag Archive for "förnybar energi" | Anna-Karin Hatt bloggar

Sverige har nått sitt och EU:s förnybartmål!

Vindkraftverk vid Pilsåker utanför Lund. Foto: Anders Lagerås / Wikimedia Commons

I fredags skickade jag och regeringen ett glädjens budskap till Bryssel när vi skickade in vår rapport om hur utbyggnaden av den förnybara energin utvecklas i Sverige till EU-kommissionen. För rykande färsk statistik i den rapporten visar att vi i Sverige, sju år innan 2020, nu har uppnått våra förnybartmål, både när det gäller den samlade andelen förnybart i hela energisystemet och andelen förnybart i transporterna! Det är riktigt bra, för miljön, för försörjningstryggheten och för vår konkurrenskraft!

Att vi i Sverige, tack vare en målmedveten politik och tydliga styrmedel, redan har nått våra förnybartmål och att vi idag har hela 51 procent förnybart i energisystemet som helhet, och 12,6 procent förnybart i våra transporter är väldigt glädjande. Och det visar att Centerpartiets och Alliansregeringens politik för att främja det förnybara fungerar bra, och ger oss i Sverige mycket förnybar energi för pengarna.

Den rapport som vi nu skickat in innehåller bland annat Energimyndighetens färska statistik för andelen förnybar energi 2011 och 2012. Och enligt den uppgick andelen förnybar energi i Sverige 2012 till 51 procent. Det är den högsta andelen förnybar energi hittills och ligger över både Sveriges EU-åtagande till 2020 enligt förnybartdirektivet (om 49 procent förnybart) och över vårt nationellt beslutade förnybartmål om att Sverige ska ha minst 50 procent förnybart i energisystemet till 2020. Men inte nog med det. För i rapporten redovisar vi också att andelen förnybar energi i transportsektorn 2012 uppgick till 12,6 procent, vilket är långt över det EU-gemensamma målet om 10 procent förnybart i transportsektorn till 2020.

Sveriges utveckling av total andel förnybar energi i procent från år 2005 till 2012.

Den sektor som bidrar allra mest till att Sverige har en så hög andel förnybar energi är värmesektorn, där biomassa står för den allra största posten följt av värmepumpar. Det näst största förnybara bidraget kommer från elsektorn, där vattenkraften kommer på första plats, följt av biomassabaserad elproduktion som kraftvärme och därefter vindkraft. Och med en växande andel förnybart i transporterna spelar också det allt större roll. Idag kommer strax under 60 procent av vår förnybara energi från biomassa från den fina svenska skogen, och hela 60 procent av den el vi använder i Sverige är nu förnybar.

Att vi ligger så långt fram, och har så osedvanligt goda möjligheter, beror på att vi i Sverige har väldigt rika förnybara resurser – med solen, vinden, vattnet, skogen och jordvärmen från jordens innandöme. Och under året har jag fått möjlighet att besöka flera viktiga förnybartprojekt, som antingen redan har eller kommer att ge oss ett stort tillskott förnybart framöver. Dit hör t.ex. Markbygdens vindkraftpark i Piteå, dit hör Kårehamns vindkraftpark på Öland, dit hör Seabased vågkraftpark i Lysekil (som jag inte besökt på plats än, men väl fått information om på många andra sätt) och dit hör Preems tillverkning av andra generationens biobränslen i form av HVO-diesel framställd ur tallolja i Lysekil.

Att vi i Sverige nu, sju år före 2020, redan nått och överträffar både vårt eget och EU:s 2020-mål om förnybart ger oss ett bra utgångsläge inför de EU-förhandlingar som ska påbörjas tidigt nästa år, och som kommer handla om hur ett nytt klimat- och energipolitiskt ramverk för EU inför 2030 ska se ut. För mig är det alldeles tydligt att EU, om vi ska klara klimatutmaningen och försörjningstryggheten, behöver mer förnybar energi och mer förnybara drivmedel i våra transporter. Och i och med att vi i Sverige redan uppnått EU:s 2020 mål för förnybart så visar vi vägen, och visar att det går att ställa om – ibland till och med snabbare än man tror – om man har tydliga mål och ambitioner och smarta och kostnadseffektiva styrmedel för att ta sig dit.

Här är ett inslag från SVT om den här nyheten.

Och med den fina förnybara nyheten vågar jag (nästan) lova att jag levererat den sista energinyheten till er, på den här sidan julhelgen. Men innan jag själv loggar ut och kopplar ner vill jag önska alla er som – med ert intresse, engagemang och arbete – har bidragit och bidrar till den här positiva förnybara utvecklingen en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vision blir verklighet

Professor Thomas B. Johansson överlämnar utredningen Fossilfrihet på väg till Anna-Karin Hatt

Idag har jag å regeringens vägnar tagit emot utredningen om en Fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Det utredningen lämnat över är en 1000 sidor lång och bred åtgärdskatalog som innehåller många förslag om vad vi kan och bör göra för att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, som ett steg på vägen till ett klimatneutralt samhälle till 2050.

Den långsiktiga vision som Alliansregeringen slagit fast är att Sverige ska vara klimatneutralt 2050, och som ett steg på vägen till det ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030.

Det är en tuff, men helt nödvändig prioritering. För omställningen till hållbara transporter handlar i grund och botten om att det är det vi nu måste göra för att vi ska klara klimatutmaningen. För medan vi i andra sektorer – uppvärmningen, industrin och elproduktionen – nästan helt och hållet lyckats fasa ut det fossila så återstår det mesta av det jobbet i transportsektorn. Fastän Sverige ligger allra längst fram och har högst andel förnybart i våra transporter – 11,8% enligt den senaste statistiken (vilket innebär att vi redan nu överträffar det mål vi gemensamt satt upp i EU) – så går fortfarande mer än 90 procent av våra vägtransporter på fossila bränslen. Det innebär att en tredjedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp kommer från våra transporter. Ska vi kunna ändra på det måste vi höja takten i omställningen till ett hållbart transportsystem.

Vi måste ställa om, men vi ska göra det på ett smart sätt. För omställningen till hållbara transporter ska inte handla om att begränsa våra möjligheter att röra oss fritt eller lägga hinder i vägen för vår ekonomiska utveckling. Tvärtom: den omställning vi ska göra måste bygga på insikten att transporter faktiskt ett nödvändigt blodomlopp för vår ekonomi och vårt samhälle.

Problemet är inte själva transporterna, utan de skadliga utsläppen och klimatpåverkan som de fossila bränslena för med sig. Vi ska jaga utsläppen, men vi ska inte jaga de som behöver bilen för att leva. Och vi ska se till så att det i framtiden går att köra bil med gott samvete.

Den som läst Alliansens energi- och klimatöverenskommelse [PDF] vet att den rymmer väldigt tydliga och långsiktiga mål för transportsektorn. Och sedan vi fick väljarnas förtroende att leda landet 2006 har vi i Alliansen gjort en lång rad insatser för att påskynda omställningen till ett hållbart transportsystem, som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Men mer behöver göras, och just därför tillsatte vi i regeringen förra sommaren utredningen om den fossiloberoende fordonsflottan, där vi bad några av de mest välrenommerade experterna på området att, tillsammans och i dialog med andra, ta fram förslag kring vad vi behöver göra mer av när det gäller sådant vi redan gör, men också vilka verktyg vi måste lägga till i verktygslådan för att vi ska nå de mål vi satt upp.

Resultaten av den utredningens arbete har jag tagit emot idag. Nu kommer vi gå igenom utredningens analys och förslag för att se vad vi vill gå vidare med och vad som kanske kan behöva utredas vidare. Men redan såhär inledningsvis är det förstås väldigt bra att utredaren, Tomas B Johansson, pekar på att det är möjligt för oss i Sverige att komma en bra bit på vägen till ett klimatneutralt samhälle, redan till 2030. Men precis som han pekar på så krävs det långsiktighet, förutsägbarhet och politisk vilja för att ta oss dit.

Omställningen till hållbara transporter och en fossiloberoende fordonsflotta är en stor och viktig utmaning, och i det arbetet kommer det behövas många krafter och mångas engagemang. Och att det finns mycket av den kraften och det engagemanget visade sig inte minst i eftermiddags på ett fullsatt och websänt seminarium med namnet ”2030 – Hatt-trick för Sverige” hos den gröna liberala tankesmedjan Fores, där både jag och utredaren deltog. Min tydliga vilja nu är, precis som jag sa på Fores, att så många som möjligt av alla de som vill och bör få chansen att komma med synpunkter på utredningens förslag också ska få göra det.

I det perspektivet kan många bidra, inte minst Fores själva som dagen till ära valde att lansera sitt 2030-sekretariat som kommer samla olika aktörer som har intresse av att vara med och driva omställningen av transportsystemet framåt. Och för egen del ser jag oerhört mycket fram emot att som energiminister vara med och leda den fortsatta processen och den fortsatta gröna omställningen av transporterna vidare!

Dagens presskonferens kan ses i efterhand nedan:

Rätt och fel om skiffergas

När jag igår, tillsammans med IEA:s chefsekonom Dr. Faith Birol, talade på Dagens Industri:s energikonferens, och senare på Näringsdepartementets seminarium i Riksdagen om World Energy Outlook 2013, så lyfte jag fram problematiken kring den så kallade skiffergasrevolutionen, där vissa länder nu utvinner gas ur skiffer för att ersätta sin kolanvändning. När Dagens Industri idag, i papperstidningen, ska rapportera om vad jag sa har de dessvärre beskrivit det jag sa helt tokigt. Bland annat framstår det i en bildtext som om jag skulle vara positiv till skiffergas. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Den stora risken med den pågående skiffergasrevolutionen är att de energival och de energikällor som kan verka billigare och tillgängliga idag, i själva verket kommer att bli mycket kostsamma, knappa och skapa nya miljöproblem imorgon. Förvisso kan kanske okonventionell gas som skiffergas minska koldioxidutsläppen, om den används för att ersätta kol och om man bara tar hänsyn till hur stora utsläppen är vid själva elproduktionen (och utesluter de utsläpp som kan uppkomma vid själva utvinningen). Men skiffergas är fortfarande ett fossilt bränsle som i jämförelse med rena förnybara energikällor som sol, vind, vatten och biomassa släpper ut väldigt mycket koldioxid. Och till det kommer en omfattande miljöpåverkan av själva utvinningen av skiffergasen. De dynamiska kortsiktiga effekterna, och de långsiktiga miljöeffekterna, av skiffergas är helt enkelt väldigt problematiska, vilket var min huvudpoäng kring skiffergasen när jag talade på Di Energi igår.

För det vi ser hända just nu i Europa är hur ökade globala volymer av skiffergas har lett till en dramatisk minskning av de globala kolpriserna, och att mer kol importeras till den europeiska marknaden. Det, i kombination med låga koldioxidpriser i EU:s utsläppshandel, har lett till att kolförbrukningen i EU idag är den högsta på 40 år, vilket innebär en påtaglig risk för att utsläppen från EU:s energisektor kommer att öka istället för att minska. Den ökade volymen kol i Europa är en av de, förvisso oavsiktliga, men väldigt oväntade konsekvenserna av den massivt ökade användningen av skiffergas i andra delar av världen. Och risken är stor att vi än så länge bara har sett en liten del av de oönskade effekter som skiffergasen kommer ha på våra energisystem och vår miljö.

Precis som Dr. Fatih Birol är jag mycket oroad över att världen just nu kan vara på väg in i nya långa fossilberoenden, när vissa länder, i sin jakt på lägre elpriser, vill använda skiffergasfyndigheter för att minska sitt importberoende. Det vi hittills sett är att den utvecklingen lett till att mer kol kommit ut på världsmarknaden och att priset på kol sjunkit, så att importberoende länder väljer att använda mer kol, när priset på kol gått ner. Skiffergasen kan, med andra ord, eventuellt leda till något minskade koldioxidutsläpp i vissa länder, men leder just nu också till omfattande lokal miljöpåverkan och till en ökad användning av kol i andra delar av världen.

För att kunna vända den utvecklingen behöver världen mer än någonsin goda exempel på hur man med kostnadseffektiva styrmedel kan bygga ut den förnybara energin. Och vi behöver se till så att världen får ett globalt klimatavtal, och ett korrekt pris på koldioxid.

En dag i vetenskapens tecken

Anna-Karin Hatt medverkar på The Nobel Week Dialogue

Morgondagens Nobelprisutdelning i Stockholms konserthus och den efterföljande Nobelfesten i Blå hallen är kulmen på Nobelveckan – en vecka full av aktiviteter i vetenskapens tecken. Sedan ett år tillbaka arrangeras under den veckan ”The Nobel Week Dialogue”, dagen innan själva Nobeldagen, den 9 december. Nobel Week Dialogue samlar tidigare nobelpristagare (bland många andra den tidigare amerikanske energiministern tillika Nobelpristagaren, Steven Chu), politiker, näringslivsföreträdare, organisationer och studenter för en hel dag av intressanta tal, spännande föreläsningar och minst lika spännande paneldiskussioner.

I år arrangerades Nobel Week Dialogue i Göteborg (och om jag förstått saken rätt ska arrangemanget kommande år arrangeras ömsom i Stockholm och ömsom i Göteborg) på temat ” Exploring the Future of Energy”.

Själv hade jag äran att få inledningtala för hela Nobel Week Dialogue tidigare idag, och dessutom delta i en av paneldiskussionerna. I mitt tal – som hade titeln ”The Challenge of our Energy Future – Our Window of Opportunity” – tog jag avstamp i ett mycket bekymmersamt faktum; nämligen att kol, fortfarande 2013, är världens allra största energikälla och att hela 80 procent av världens energikonsumtion fortfarande är fossil. Och fastän klimatforskarna världen över är tydligare än någonsin om sambandet mellan den globala uppvärmningen och världens törst efter fossila bränslen, så subventioneras de fossila bränslena globalt sett med ofattbara 500 miljarder dollar varje år, hela sex gånger mer än världens samlade stöd till förnybar energi. Det är inte långsiktigt hållbart.

Men den goda nyheten är att problem som skapats av oss människor också kan lösas av oss människor. Men för att det ska hända, och för att världen ska ställa om till hållbara energisystem som håller sig inom tvågradersmålets gränser, så krävs det ett starkt politiskt åtagande, det krävs tydliga och långsiktiga mål och spelregler (både regionalt som t.ex. inom EU och globalt), och det krävs goda exempel och beprövad erfarenhet som visar på hur det faktiskt är möjligt att kombinera höga klimat- och hållbarhetsambitioner med en hög och varaktig ekonomisk tillväxt. Inte minst i det senare kan Sverige spela en väldigt viktig roll, genom att berätta om hur vi gjort vår hållbara resa.

Vid sidan av det måste vi också se till att sätta ett korrekt pris på koldioxid. I dagsläget är det bara 8 procent av de fossila bränslen som används i världen som omfattas av någon form av koldioxidskatt. Ska vi kunna bryta beroendet av fossila bränslen och minska våra koldioxidutsläpp behöver alla fossila bränslen omfattas av ett korrekt pris på koldioxid.

För ett par veckor sedan – när jag deltog vid International Energy Agencys Ministermöte i Paris, sida vid sida med andra energiministrar i OECD och sida vid sida med tunga företrädare för energisektorn i OECD-området – så var det energibranschen som, oavsett vilken form av energi de för närvarande producerade, med mer eller mindre samstämmig röst pekade på vikten av att få ett korrekt pris på koldioxid. Och idag, på Nobel Week Dialogue i Göteborg, var det forskarna och nobelpristagarna som, tillsammans med mig, pekade på behovet av detsamma.

Min förhoppning är att alla som har möjlighet att påverka klimat- och energiarbetet, i EU och globalt, hör och tar till sig dessa tydliga uppmaningar. För vi har stora uppgifter framför oss. Ska världen kunna enas om det globala klimatavtal vi behöver i Paris 2015, så behöver vi i EU nästa år enas om ett ambitiöst klimat- och energiramverk med sikte på 2030. Den pusselbiten, och ett starkt europeiskt ledarskap inför klimatförhandlingarna är inte det enda som krävs, men det är en viktig pusselbit för att förhandlingarna i Paris ska kunna lyckas.

I avvaktan på ett globalt klimatavtal finns det dock, precis som både jag och flera andra (däribland ordföranden i FN:s klimatpanel som deltog i samma paneldiskussion som jag) påpekade idag, en hel del vi kan göra. För avsaknaden av ett globalt avtal får inte bli en ursäkt för att under tiden göra vad vi kan. Därför är det bra att vi i Sverige har höga klimat- och energimål (ni vet, vi ska minska våra koldioxidutsläpp med 40 procent till 2020, öka vår energieffektivitet med 20 procent till samma år, se till att ha minst 10 procent förnybart – vilket vi för övrigt redan nått – och ha minst 50 procent förnybart i vår energiproduktion. Och till 2030 ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, som ett steg på vägen till att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050), att vi gjort en rekordstor höjning av de permanenta energiforskningssatsningarna och att vi har lärt oss hur vi använder teknikneutrala, kostnadseffektiva styrmedel (som koldioxidskatten och de gröna elcertifikaten) för att styra bort från det fossila och in till det hållbara. Bara för att nämna något. Och på samma sätt behöver varje land i världen ställa sig frågan: vad kan vi göra, här och nu, för att hejda klimatförändringarna och ställa om till hållbara energisystem? För alternativet till det är så mycket sämre – för ju längre man väntar med att göra det man ändå kommer behöva göra, desto dyrare kommer det att bli.

Ännu mer på det här temat blir det på onsdag, när Dr. Fatih Birol, som är chefsekonom för International Energy Agency, kommer till Stockholm för att presentera årets upplaga av ”energibibeln” World Energy Outlook. Det gör vi först på konferensen DI Energi, och sedan vid ett – som jag hoppas – spännande seminarium i Riksdagen.

Men innan dess blir det ännu lite mer Nobel, med morgondagens Nobelprisutdelning och Nobelbankett. För det saknas sannerligen inte framstående upptäckter och duktiga vetenskapsmän och vetenskapskvinnor att fira! Deras kunskap, och deras raka besked till oss beslutsfattare, behövs för att vi ska kunna fatta de beslut vi behöver fatta, och för att vi ska kunna få det underlag som krävs för att vi på bästa sätt ska kunna ställa om till en hållbar framtid!

Här nedan kan ni se mitt anförande:

Unikt klimatuttalande från IEA:s medlemsländer

Jag huvudtalar vid IEA:s ministermöte.

Samtidigt som klimatmötet i Warszawa pågår för fullt har den Internationella energiorganisationens (IEA) energiministrar de senaste två dagarna träffats för ministermöte i Paris. IEA bildades 1974, efter oljekrisen och verkar som fristående organ inom OECD för att minska oljeberoendet.

När jag idag hade äran att vara huvudtalare och fick inleda diskussionen om ”Climate and Energy: Working both ways” betonade jag att ökad hållbarhet och starka insatser för att klara klimatet inte står i motsats till god och varaktig tillväxt. Tvärtom visar vår svenska resa att man, om man väljer smarta sätt och kostnadseffektiva styrmedel, faktiskt kan skapa mycket hållbarhet och stark ekonomisk tillväxt på en och samma gång. Och självklart passade jag här i Paris på att berätta om den hållbara resa som Sverige gjort sedan 1970, när vi var ett av de mest kol- och oljeberoende länderna i hela OECD, och fram till idag, när vi har nästan 50 procent förnybart i vårt energisystem och pressat tillbaka vårt oljeberoende till 32 procent. Hur det gått till har jag berättat om flera gånger tidigare här på bloggen.

Samtidigt pekade jag på att det just nu är viktigare än någonsin att vi beslutsfattare förmår tänka långsiktigt. Vi måste lägga det kortsiktiga tänkandet bakom oss, och låta våra energival vägledas av vilka de långsiktiga konsekvenserna av de valen blir.

Ett tydligt exempel på det är den skiffergas som just nu diskuteras flitigt på många håll i världen. Som ett sätt att öka sin försörjningstrygghet, minska sina koldioxidutsläpp och ersätta mer klimatskadliga energikällor med gas har flera länder satsat eller överväger att satsa på att utvinna skiffergas. Och förvisso är det sant att skiffergas, om den används för att ersätta kol som är ännu värre för klimatet, kan bidra till att sänka vissa länders koldioxidutsläpp. Men samtidigt pekar allt fler på att både de kortsiktiga och långsiktiga miljöeffekterna av den metod – ”fracking”, eller hydraulisk spräckning – som man vänder för att utvinna skiffergasen kan vara mycket stora, med risk för påverkan på grundvattnet samtidigt som det finns en stor risk att starkt klimatstörande metangas läcker vid själva utvinningen av skiffergasen.

Men skiffergasens påverkan på klimatet och miljön stannar inte där. För det vi ser just nu är hur de stora globala volymerna av skiffergas har lett till en dramatisk prissänkning på kol, helt enkelt därför att USA inte längre behöver så mycket kol för att möta sina energibehov. I kombination med att koldioxidpriset på den europeiska utsläppsmarknaden (EU ETS) nu är nere på mycket låga nivåer leder det till att allt mer kol importeras och används i Europa vilket innebär att kolanvändningen i EU nu är den högsta på 40 år, vilket i sin tur innebär högre risk för ökade och inte minskade koldioxidutsläpp från Europas energisektor.

Om detta pratade jag i flera olika inlägg på ministermötet idag, och endel av det passade jag också på att beskriva i eftermiddags när jag var med i Torehammar och Lindberg i P1. Med tanke på de låga priserna på koldioxid i EU är det tydligt att EU:s utsläppshandel måste reformeras för att få uppjust priset på koldioxid, ett behov som – glädjande nog! – väldigt många av de som deltog på mötet i Paris – både ministrar och företagsledare – poängterade väldigt tydligt.

Men samtidigt som EU behöver reformera sitt system för att få ett korrekt pris på koldioxid, så behöver också OECD-länderna bli mer aktiva och ännu tydligare agera utifrån insikten om att ny energiinfrastruktur som byggs idag kommer finnas kvar under många år framöver. Just därför var det väldigt viktigt att vi som är medlemsländer i IEA idag för första gången någonsin kunde anta ett gemensamt klimatuttalande där vi pekar på att klimatfrågan och energifrågan hänger väldigt nära samman, att de energival vi gör, och den energiinfrastruktur vi bygger, måste bidra till de klimat- och energipolitiska mål vi satt upp och att vi måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska kunna nå 2-gradersmålet. Den tydliga signalen enades vi om idag och den är också den som vi nu gemensamt skickar, inte minst till alla de länder och miljöministrar som just nu möts för klimatförhandlingar under COP19 i Warszawa.

Med den ekonomiska krisen i färskt minne, och med klimatfrågan högt på agendan, är en sak alldeles klar: vi kan inte, och får inte, låsa in oss i ett nytt långt, dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

Om du är intresserad av att läsa hela det tal jag höll på ministermötet hittar du det på regeringen.se.

I anslutning till ministermötet i Paris träffade jag också några franska journalister och beskrev vår svenska energipolitik, bl.a. nyhetsbyrån Reuters som skrev en artikelsom nu publicerats i bland annat The New York Times.

Samtliga energiministrar samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Samtliga energiministrar och företagsledare samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Tydligt intresse för Sveriges energiomställning på IEA:s ministermöte i Paris

USA:s nyvalda energiminister Ernest Moniz.

Under två dagar pågår nu den Internationella energiorganisationens (IEA) ministermöte i Paris. Fokus är energi, klimat och konkurrenskraft. Utgångspunkten är resultaten från IEA:s upplaga av World Energy Outlook, som lanserades i London den 12 november. Enligt den rapporten – som kan beskrivas som världens energibibel – håller världskartan för energi på att ritas om. Tidigare nettoimportörer blir exportörer, och tvärtom. Länder som Kina och Indien tar en allt större andel av den globala efterfrågan på energi vilket påverkar priser i andra delar av världen.

IEA:s chefsekonom Dr Faith Birol pekade i sin presentation på att fossila bränslen idag står för 82 procent av världens energitillförsel. Och den bistra sanningen är att den andelen är lika stor nu som den var för 25 år sedan. Och på grund av världens ökade energibehov så väntas fossila bränslen fortfarande stå för 75 procent 2035. Och på grund av de fossila bränslenas höga andel står energisektorn idag för hela två tredjedelar av världens klimatutsläpp. Och trots åtgärder för att minska utsläppen från energisektorn så väntas utsläppen, med nuvarande politik, öka med ytterligare 20 procent till 2035. Vilket enligt IEA innebär att världens medeltemperatur i så fall skulle öka med i genomsnitt 3,6 C till samma år. Och om det sker skulle den utvecklingen få förödande konsekvenser, i hela världen.

I ett inlägg under öppningssessionen passade jag därför på att poängtera att vi har möjlighet att välja en annan väg och skicka budskapet att det faktiskt går att förena en stark politik för ökad hållbarhet med hög och varaktig ekonomisk tillväxt, om vi väljer att kombinera höga ambitioner med väldigt smarta och kostnadseffektiva styrmedel. Dit hör koldioxidskatten, som Sverige införde som ett av de första länderna i världen 1991, och det gröna elcertifikatsystemet, som nu varit på plats i 10 år och som ger oss mycket förnybart för pengarna. Och den turkiska energiministern, som är ordförande på årets IEA-möte, svarade snabbt att det vore bra om alla länder kunde införa regelverk som liknar de vi i Sverige har.

Förutom ministermötets oridinarie program så har jag idag också fått chansen att träffa den nytillträdde amerikanske energiministern, Ernest Moniz, i en bilateral överläggning. Fokus för det mötet var att följa upp president Barack Obamas besök i Sverige i början på september och att få diskutera hur vi tillsammans kan utveckla det redan välutvecklade svenska-amerikanska samarbetet på energiområdet – inte minst inom ramen för miljötekniksamarbetet SAGA (Sweden America Green Alliance). Och vi identifierade båda flera områden där vi vill fördjupa samarbetet mellan våra länder, inte minst när det gäller hållbara fordon och förnybara bränslen liksom när det gäller energieffektivisering. Vid sidan av det var det också en väldigt god nyhet när Moniz beskrev att han tänker prioritera initiativet Clean Energy Ministerial, ett samarbete mellan G20-länderna och de nordiska ländernas energiministrar om smart miljöteknik som hans företrädare Steven Chu initierade, och som i praktiken kan bidra till att minska världens koldioxidutsläpp och kanske också de närmaste åren bidra till att bana väg för en global klimatöverenskommelse här i Paris 2015.

Imorgon fortsätter IEA:s ministermöte, då jag bl.a. kommer hålla ett huvudtal om kopplingen mellan klimat och energi, hur det är möjligt att kombinera hög tillväxt med ökad hållbarhet och vad vi behöver göra för att se till så att världen – i de energival vi står inför -inte låser fast sig i ett nytt dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

”Vi värmer varandra med återvunnen energi”

Idag har jag inledningstalat på Svensk Fjärrvärmes årsmöte i Uppsala, en organisation som nyligen antog en ny, talande vision: ”Vi värmer varandra med återvunnen energi.” Och den visionen säger en hel del om vad fjärrvärmen idag handlar om. För en av de saker som bidragit mycket till den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren är bränslebytet hos fjärrvärmeföretagen, där kommuner och företag ersatt miljöskadliga fossila bränslen med förnybara. Dit hör kraftvärmeverket i Uppsala, som förser nästan 90 procent av alla hushåll i centrala Uppsala med värme, och som är ett tydligt exempel på hur fjärrvärmebranschen gått från olja och fossila bränslen till att utvinna energi ur avfall.

Liksom flera andra kraftvärmeverk runt om i landet tar Uppsala nu ytterligare steg och till 2018 kommer de ersätta det befintliga kraftvärmeverket med ett nytt, som eldas med biobränsle. En investering som kommer minska koldioxidutsläppen från Uppsala kommun med cirka en tredjedel, vilket är en så stor sänkning att Uppsala kommer att behöva höja sitt redan ambitiösa mål om att minska klimatutsläppen med 45 procent till år 2020.

Samtidigt finns det mer att göra, också när det gäller fjärrvärmen. Vi behöver se till så att konkurrensen på fjärrvärmemarknaden funkar bättre, vi behöver se till så att fjärrvärmekundernas ställning blir starkare och vi behöver se till att vi kan öka den svenska miljöteknikexporten.

För att stärka förtroendet för fjärrvärmen, och konsumentens ställning, gav jag och regeringen förra året Energimarknadsinspektionen i uppdrag att ta fram en modell för prisförändringsprövning och en likabehandlingsprincip. Syftet med de förändringarna är att fjärrvärmebranschen också framöver ska vara konkurrenskraftig jämfört med andra alternativ och uppvärmningsformer. Mitt mål är att kunna överlämna en proposition om dessa frågor till riksdagen i mars nästa år.

Sveriges viktiga uppgift är att fortsätta bygga vidare på den hållbara resa vi har gjort de senaste årtiondena. I det ingår fjärrvärmen. Det finns goda förutsättningar för att fjärrvärmebranschen också framöver kan vara en ledande aktör i energiomställningen – för klimatet, för nya jobb för ett hållbart samhälle.

Läs hela mitt tal eller min debattartikel i dagens UNT.

Det ska bli billigare att vara först på den förnybara bollen

Idag kommer det bra nyheter från Alliansregeringen. Jag tänker då inte bara på den rykande färska tunnelbane- och bostadssatsningen som Alliansens partiledare presenterade på DN debatt idag. Det är visserligen en riktigt bra – och grön! – nyhet, men det är inte den enda bra nyheten idag. För idag har vi i regeringen också lagt fram ett förslag som kommer ge ännu bättre förutsättningar och extra fart åt utbyggnaden av den förnybara elproduktionen.

Om man tillhör dem som bygger stora förnybara elproduktionsanläggningar så kan det idag nämligen vara rätt dyrt att vara först på bollen. Den som vill bygga en vindkraftspark, eller någon annan form av storskalig förnybar elproduktion, måste nämligen i dagsläget stå för hela kostnaden för den förstärkning av elnätet som krävs för att anläggningen ska kunna ansluta till och mata ut sin el på elnätet. De elproducenter som i ett senare skede etablerar sig och ansluter sin elproduktion till elnätet, på samma ställe, behöver däremot inte betala för den förstärkning av elnätet som redan gjorts.

Det leder ofta till att ingen aktör vill ansluta sig först, vilket skapar en så kallad tröskeleffekt, som hämmar utbyggnaden av den förnybara elproduktionen. Resultatet blir att exempelvis vindkraft inte alltid byggs där vindförhållandena är som allra bäst, utan där det redan finns tillräcklig kapacitet i elnätet.

Den tröskeleffekten vill vi i regeringen nu bygga bort. Genom att låta Svenska Kraftnät stå för den inledande kostnaden, och låta företagen betala för sin andel i den takt som de ansluter sig till elnätet, minskar vi kostnaden för att bygga vindkraft i bra vindlägen. Det innebär att vi kan få en mer effektiv utbyggnad av ny förnybar elproduktion och att det blir en rättvis fördelning av kostnader där elnätet behöver förstärkas. På sikt kommer der leda till att vi får mer förnybar el och lägre kostnader för elkonsumenterna.

Ambitionen är att denna lösning, där SvK blir huvudpart, lite längre fram ska kunna ersättas med en marknadslösning där staten inte behöver ta någon ekonomisk risk. Just därför får Elmarknadsinspektionen i uppdrag att utreda hur en sådan långsiktig marknadslösning kan se ut, med ambitionen att en sådan ska finnas på plats från 2016. Men fram tills en sådan finns på plats föreslår vi alltså idag att Svenska Kraftnät ska gå in och stå för den initiala kostnaden, så att de olyckliga tröskeleffekterna för ny förnybar el kan tas bort.

Stort turkiskt intresse för vår svenska energiresa

På besök i Värtaverket med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Idag har varit en dag fylld av turkisk-svenska relationer. I förmiddags deltog jag, tillsammans med fyra andra ministerkollegor, under statsministerns Fredrik Reinfeldts överläggningar med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans delegation. Det var en innehållsrik överläggning som handlade om allt från Turkiets EU-förhandlingar, vikten av fortsatta reformer för att stärka demokratin och respektera mänskliga rättigheter men också om energi- och miljöteknikfrågor. När det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten, finns det fortfarande inskränkningar i Turkiet som de behöver ta itu med, även om det senaste årtiondets författningsreformer i Turkiet har inneburit att respekten för demokratins spelregler ökat och stärkts.

Under eftermiddagen stod energi- och miljöteknikfrågorna i fokus. För precis som när USA:s president Obama var här i början av hösten ville premiärminister Erdogan och hans delegation höra mer om, och titta närmare på, den fantastiska hållbara energiresa som vi i Sverige gjort de senaste decennierna.

Att vi i Sverige har gått från ett energisystem som 1970 till 80 procent var beroende av fossila bränslen till ett där vi minskat fossilberoendet till under 35 procent, och där vi har nästan 50 procent förnybart, imponerar verkligen på omvärlden. Att vi dessutom lyckats kombinera hög ekonomisk tillväxt med tydliga hållbara ambitioner – vilket framför allt märks genom att vi sedan 1990 minskat våra växthusgasutsläpp med 20 procent samtidigt som vår ekonomi vuxit med närmare 60 procent – adderar ytterligare ett tydligt budskap till våra utländska besökare. Det är helt enkelt möjligt att kombinera god tillväxt med miljöhänsyn, om man väljer rätt styrmedel.

Efter överläggningar och pressträff tog jag därför med premiärminister Erdogan och fem av hans ministrar till Värtaverket i Frihamnen i Stockholm. Vid Värtaverket, som samägs av Fortum och Stockholms stad, fick han se konkreta exempel på fin förnybar energi, både beprövad som används i stor skala idag, och nydanande tekniker med stor potential för framtiden.

En spännande ny teknik som Erdogan visade ett stort intresse för var vågkraften. Den turkiska delegationen hade särskilt bett om att få se just vågkraft, eftersom de hört att vi i Sverige har vågkraftsteknik som verkligen ligger i utvecklingens framkant. Och med tanke på Bosporen – sundet som delar Istanbul i en asiatisk och en europeisk del – ser de en stor potential för vågkraft också hos sig.

Att kunna ta med en delegation som den turkiska ut till ett av de få kraftvärmeverk som, tyvärr, fortfarande till viss del eldar kol i sina pannor, men som är på väg att konvertera till helt förnybara biobränslen, har ett särskilt stort symbolvärde. För en av Turkiets stora energiutmaningar är just att bryta sig loss från ett stort beroende av fossila och ändliga bränslen, och bygga ut hållbara och förnybara. Om den, och flera andra, utmaningar och potentiella samarbetsområden diskuterade jag vidare senare i eftermiddag med Turkiets energiminister Taner Yildiz som jag tog emot för enskilda överläggningar på Näringsdepartementet. Redan om ett par veckor träffas vi igen när både han och jag ska delta på Internationella energibyråns ministermöte i Paris, där jag för övrigt kommer vara huvudtalare om kopplingen mellan klimatfrågan och energiområdet.

Sverige – Kina, tur och retur

För en stund sedan lämnade jag kinesisk mark med Finnairs morgonflyg från Peking mot Stockholm, med byte i Helsingfors. Och även om en sådan här intensiv vecka – med många intryck, tal, möten med nya människor och överläggningar – ofta mår bra av att få landa och mogna innan man helt och fullt summerar vad man varit med om, så tänkte jag ändå försöka mig på att börja göra just det, nu när jag för ovanlighetens skull har hela 8,5 timmar helt ”fri” tid, utan tillgång till vare sig sms, Twitter, Facebook, internet eller någon annan typ av digital kommunikation.

Att försöka förstå sin omvärld och sina motparter lite bättre är grundläggande för att vi som människor, företag, organisationer och länder med olika utgångspunkter och olika syn på olika saker, ska kunna förstå varandra och varandras behov, och kunna komma överens och utvecklas, sida vid sida eller i samverkan med varandra. Och just det, att få en inblick i hur man i en helt annan kultur, i en helt annan samhällsstruktur och i ett helt annat politiskt system än i det som är vårt, tänker och resonerar är ett av skälen till att det är viktigt att som minister då och då ta sig tid att resa till andra länder. Visst kan vi, i dagens moderna medievärld där nästan all information vi behöver och vill ha finns tillgänglig bara en knapptryckning bort dygnet runt, läsa in och följa med i vad som händer också i andra länder bara genom att hänga med i aktuell litteratur och vad som rapporteras online. Men helt och fullt kan det aldrig ersätta den dimension som tillkommer när man får möta människor öga mot öga, när man får höra dem med egna ord beskriva sina viktigaste utmaningar och vilka prioriteringar man gjort.

Det gäller inte minst ett land som Kina, som på så många sätt – mänskligt, kulturellt, politiskt – skiljer sig så oerhört mycket från oss västerlänningar och från våra välutvecklade öppna och demokratiska samhällen.

Fortsätt läs här

Tag Archives