Tag Archive for "miljö" | Anna-Karin Hatt bloggar

Många goda idéer om hur vi kan nå en fossiloberoende fordonsflotta

Rundabordssamtal på KTH om biodrivmedel. Foto: Sandra Wiaderny / Regeringskansliet.

I dag har jag hållit det första av tre rundabordssamtal där jag bjudit in bransch och experter till att diskutera innehållet i den angelägna utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta som utredaren Thomas B Johansson överlämnade till mig och regeringen strax före jul. Vid dagens rundabordssamtal har vi, tillsammans med representanter för akademi, näringsliv och myndigheter, borrat djupare i förslagen om hur vi kan öka den inhemska produktionen och användningen av biodrivmedel i Sverige. Om du vill kan du se det rundabordssamtal i efterhand här.

En av de saker som märktes väldigt tydligt idag är att det finns ett väldigt stort engagemang om hur vi ska kunna bryta oljeberoendet i transportsektorn. Det märktes bland annat genom att lokalen på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, idag var fylld till brädden: förutom panelen runt det runda bordet kom 100 personer som på olika sätt ville bidra till diskussionen. Och det är en väldigt bra signal. För om vi ska kunna ställa om till fossiloberoende transporter till 2030 så krävs det att många är med och bidrar i det arbetet med sitt engagemang, sin kunskap och sina investeringar.

Att ställa om till fossiloberoende transporter är en stor, och viktig, uppgift. För fastän Sverige idag ligger allra längst fram i EU när det gäller förnybart i våra transporter – och redan nu nått det 2020-mål som vi och EU satt upp, med nästan 12 procent förnybart i våra transporter, så återstår fortfarande lejonparten av uppgiften. Idag går 90 procent av Sveriges vägtransporter på fossila bränslen, och transportsektorn står för hela en tredjedel av våra samlade koldioxidutsläpp. Med det sagt är förstås omställningen till en fossiloberoende transportsektor en stor utmaning, men den är också en stor möjlighet. För om vi lyckas utforma rätt åtgärder, och smarta åtgärder, som fungerar för transportsektorn så kan transportsektorn gå från att vara ett klimatproblem till att tydligt vara med och bidra till att minska Sveriges klimatutsläpp, samtidigt som många företag kan skapa nya gröna jobb och nya tillväxtmöjligheter.

Redan nu kan vi se att biobränslen och biodrivmedel är en växande grön näring i Sverige, som bidrar och kan bidra ännu mer till tillväxt och sysselsättning i hela Sverige, inte minst på landsbygden. Det är en grön näring som både bidrar till minskad klimatpåverkan och hållbar energianvändning och som är helt nödvändig för att vi ska kunna bygga en hållbar morgondag i Sverige och globalt. Och som utredningen pekar på finns det stora möjligheter att öka den inhemska produktionen av klimatsmarta biodrivmedel, inte minst från den växande svenska skogen.

Jag är för min del helt övertygad om att morgondagens oljeschejker, de som sitter på framtidens gröna guld och framtidens lösningar, inte sitter i Saudiarabien eller i Förenade Arabemiraten. De finns bland skogsbrukarna i Nybro, bland de som tillverkar biogas och etanol i Linköping och Norrköping, bland de som förvandlar tallolja till diesel i Piteå, bland de som utvecklar fordon i Södertälje och Göteborg och de finns bland forskarna och studenterna på till exempel KTH.

Vi i Sverige har goda möjligheter att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, som ett steg på vägen till ett klimatneutralt samhälle till 2050. Och vi har goda möjligheter att bidra till andra länders omställning och en trygg försörjning av hållbara biodrivmedel.

Det samtal vi hade på KTH gav extra inspiration till det arbetet. O, bara några veckor, den 14 februari, väntar nästa rundabordssamtal (om elektrifiering) på Chalmers i Göteborg, och den 21 februari håller jag det tredje rundabordssamtalet på Näringsdepartementet i Stockholm. Vill du vara med och berätta vad du tycker, vid något av dem? Håll utkik på regeringens hemsida så hittar du fler detaljer!

Vision blir verklighet

Professor Thomas B. Johansson överlämnar utredningen Fossilfrihet på väg till Anna-Karin Hatt

Idag har jag å regeringens vägnar tagit emot utredningen om en Fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Det utredningen lämnat över är en 1000 sidor lång och bred åtgärdskatalog som innehåller många förslag om vad vi kan och bör göra för att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, som ett steg på vägen till ett klimatneutralt samhälle till 2050.

Den långsiktiga vision som Alliansregeringen slagit fast är att Sverige ska vara klimatneutralt 2050, och som ett steg på vägen till det ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030.

Det är en tuff, men helt nödvändig prioritering. För omställningen till hållbara transporter handlar i grund och botten om att det är det vi nu måste göra för att vi ska klara klimatutmaningen. För medan vi i andra sektorer – uppvärmningen, industrin och elproduktionen – nästan helt och hållet lyckats fasa ut det fossila så återstår det mesta av det jobbet i transportsektorn. Fastän Sverige ligger allra längst fram och har högst andel förnybart i våra transporter – 11,8% enligt den senaste statistiken (vilket innebär att vi redan nu överträffar det mål vi gemensamt satt upp i EU) – så går fortfarande mer än 90 procent av våra vägtransporter på fossila bränslen. Det innebär att en tredjedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp kommer från våra transporter. Ska vi kunna ändra på det måste vi höja takten i omställningen till ett hållbart transportsystem.

Vi måste ställa om, men vi ska göra det på ett smart sätt. För omställningen till hållbara transporter ska inte handla om att begränsa våra möjligheter att röra oss fritt eller lägga hinder i vägen för vår ekonomiska utveckling. Tvärtom: den omställning vi ska göra måste bygga på insikten att transporter faktiskt ett nödvändigt blodomlopp för vår ekonomi och vårt samhälle.

Problemet är inte själva transporterna, utan de skadliga utsläppen och klimatpåverkan som de fossila bränslena för med sig. Vi ska jaga utsläppen, men vi ska inte jaga de som behöver bilen för att leva. Och vi ska se till så att det i framtiden går att köra bil med gott samvete.

Den som läst Alliansens energi- och klimatöverenskommelse [PDF] vet att den rymmer väldigt tydliga och långsiktiga mål för transportsektorn. Och sedan vi fick väljarnas förtroende att leda landet 2006 har vi i Alliansen gjort en lång rad insatser för att påskynda omställningen till ett hållbart transportsystem, som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Men mer behöver göras, och just därför tillsatte vi i regeringen förra sommaren utredningen om den fossiloberoende fordonsflottan, där vi bad några av de mest välrenommerade experterna på området att, tillsammans och i dialog med andra, ta fram förslag kring vad vi behöver göra mer av när det gäller sådant vi redan gör, men också vilka verktyg vi måste lägga till i verktygslådan för att vi ska nå de mål vi satt upp.

Resultaten av den utredningens arbete har jag tagit emot idag. Nu kommer vi gå igenom utredningens analys och förslag för att se vad vi vill gå vidare med och vad som kanske kan behöva utredas vidare. Men redan såhär inledningsvis är det förstås väldigt bra att utredaren, Tomas B Johansson, pekar på att det är möjligt för oss i Sverige att komma en bra bit på vägen till ett klimatneutralt samhälle, redan till 2030. Men precis som han pekar på så krävs det långsiktighet, förutsägbarhet och politisk vilja för att ta oss dit.

Omställningen till hållbara transporter och en fossiloberoende fordonsflotta är en stor och viktig utmaning, och i det arbetet kommer det behövas många krafter och mångas engagemang. Och att det finns mycket av den kraften och det engagemanget visade sig inte minst i eftermiddags på ett fullsatt och websänt seminarium med namnet ”2030 – Hatt-trick för Sverige” hos den gröna liberala tankesmedjan Fores, där både jag och utredaren deltog. Min tydliga vilja nu är, precis som jag sa på Fores, att så många som möjligt av alla de som vill och bör få chansen att komma med synpunkter på utredningens förslag också ska få göra det.

I det perspektivet kan många bidra, inte minst Fores själva som dagen till ära valde att lansera sitt 2030-sekretariat som kommer samla olika aktörer som har intresse av att vara med och driva omställningen av transportsystemet framåt. Och för egen del ser jag oerhört mycket fram emot att som energiminister vara med och leda den fortsatta processen och den fortsatta gröna omställningen av transporterna vidare!

Dagens presskonferens kan ses i efterhand nedan:

Stort turkiskt intresse för vår svenska energiresa

På besök i Värtaverket med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Idag har varit en dag fylld av turkisk-svenska relationer. I förmiddags deltog jag, tillsammans med fyra andra ministerkollegor, under statsministerns Fredrik Reinfeldts överläggningar med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans delegation. Det var en innehållsrik överläggning som handlade om allt från Turkiets EU-förhandlingar, vikten av fortsatta reformer för att stärka demokratin och respektera mänskliga rättigheter men också om energi- och miljöteknikfrågor. När det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten, finns det fortfarande inskränkningar i Turkiet som de behöver ta itu med, även om det senaste årtiondets författningsreformer i Turkiet har inneburit att respekten för demokratins spelregler ökat och stärkts.

Under eftermiddagen stod energi- och miljöteknikfrågorna i fokus. För precis som när USA:s president Obama var här i början av hösten ville premiärminister Erdogan och hans delegation höra mer om, och titta närmare på, den fantastiska hållbara energiresa som vi i Sverige gjort de senaste decennierna.

Att vi i Sverige har gått från ett energisystem som 1970 till 80 procent var beroende av fossila bränslen till ett där vi minskat fossilberoendet till under 35 procent, och där vi har nästan 50 procent förnybart, imponerar verkligen på omvärlden. Att vi dessutom lyckats kombinera hög ekonomisk tillväxt med tydliga hållbara ambitioner – vilket framför allt märks genom att vi sedan 1990 minskat våra växthusgasutsläpp med 20 procent samtidigt som vår ekonomi vuxit med närmare 60 procent – adderar ytterligare ett tydligt budskap till våra utländska besökare. Det är helt enkelt möjligt att kombinera god tillväxt med miljöhänsyn, om man väljer rätt styrmedel.

Efter överläggningar och pressträff tog jag därför med premiärminister Erdogan och fem av hans ministrar till Värtaverket i Frihamnen i Stockholm. Vid Värtaverket, som samägs av Fortum och Stockholms stad, fick han se konkreta exempel på fin förnybar energi, både beprövad som används i stor skala idag, och nydanande tekniker med stor potential för framtiden.

En spännande ny teknik som Erdogan visade ett stort intresse för var vågkraften. Den turkiska delegationen hade särskilt bett om att få se just vågkraft, eftersom de hört att vi i Sverige har vågkraftsteknik som verkligen ligger i utvecklingens framkant. Och med tanke på Bosporen – sundet som delar Istanbul i en asiatisk och en europeisk del – ser de en stor potential för vågkraft också hos sig.

Att kunna ta med en delegation som den turkiska ut till ett av de få kraftvärmeverk som, tyvärr, fortfarande till viss del eldar kol i sina pannor, men som är på väg att konvertera till helt förnybara biobränslen, har ett särskilt stort symbolvärde. För en av Turkiets stora energiutmaningar är just att bryta sig loss från ett stort beroende av fossila och ändliga bränslen, och bygga ut hållbara och förnybara. Om den, och flera andra, utmaningar och potentiella samarbetsområden diskuterade jag vidare senare i eftermiddag med Turkiets energiminister Taner Yildiz som jag tog emot för enskilda överläggningar på Näringsdepartementet. Redan om ett par veckor träffas vi igen när både han och jag ska delta på Internationella energibyråns ministermöte i Paris, där jag för övrigt kommer vara huvudtalare om kopplingen mellan klimatfrågan och energiområdet.

En fjäder i hatten

På den kinesiska muren

När chefsekonomen för International Energy Agency (IEA), Dr. Fatih Birol kom till Stockholm för att delta på ett seminarium med mig i juni i år berättade jag för honom om att jag skulle göra en främjanderesa till Kina nu i höst. När han hörde det sa han genast att jag, om jag kom till Peking, absolut måste träffa Beijing Energy Club (BEC), som är en lite okänd men väldigt spännande think-tank med fokus på energi- och klimatfrågor. Klubbens ”affärsidé” är att bjuda in olika experter och talare, från hela världen, för att belysa och diskutera olika angelägna frågor. Efter vart och ett av mötena författar klubben en rapport som, enligt deras egen utsago, ”går upp igenom hela det kinesiska politiska systemet”. Bland deras tidigare gäster finns bland andra Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, IEA:s generalsekreterare Maria van der Hoeven och förstås Dr. Fatih Birol.

Och idag fick också jag möjlighet att besöka klubben, både för att höra dem beskriva Kinas energiutmaningar för mig och för att de bett mig komma och beskriva den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren, och hur vi lyckats och lyckas med den. Och det visade sig bli ett riktigt intressant möte och en spännande diskussion.

Kina står helt uppenbart inför gigantiska energiutmaningar. Av den samlade ökningen av världens energibehov stod Kina, mellan 2002 och 2012, för hela 60 procent. Och hela 68 procent av landets energibehov mättas med kol, vilket i sin tur leder till att så mycket som 26 procent av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från Kina. Det gör att Kina redan idag ligger på samma utsläppsnivå per capita som vi i EU. Skulle utvecklingen fortsätta så, med samma energikällor och samma energiintensitet som 2008, skulle Kina ensamt år 2030 släppa ut lika mycket växthusgaser som hela världen gör idag.

Det var mot den bakgrunden som Beijing Energy Club tecknade ett mycket tydligt budskap: Kina står för de största koldioxidutsläppen i världen, men samtidigt riskerar Kina att bli det största offret för klimatförändringarna och för andra miljöproblem. Bland klubbens medlemmar fanns definitivt en tydlig insikt om att klimatförändringarna är på riktigt och att de måste mötas nu.

Men en tydlig reflektion, både från mötet med Beijing Energy Club och från andra möten här i Kina under den här veckan, är att det miljöproblem som får absolut mest uppmärksamhet i Kina just nu inte är klimatfrågan utan den dåliga luftkvalité och alla de luftföroreningar som inte minst koleldningen för med sig (ett fenomen som jag upplever just nu, när jag skriver de här raderna i bilen på väg tillbaka till Peking efter ett kort besök på Kinesiska muren, och smogen sänker sig mellan husen och bilarna på vägen).

Och den bild människor jag mött här målar upp är tydlig: om inte de styrande lyckas hantera luftkvalitetsproblemen så kommer de att få ett stort legitimitetsproblem på halsen. För idag nöjer sig inte kineserna i gemen med att de styrande bara levererar en bättre levnadsstandard. Nu kräver allt fler kineser allt mer att man också ska få en god närmiljö. Och allra tydligast gäller det luftkvaliteten.

Att försöka förbättra luften verkar vara den ingång Kina har, och kanske den man också behöver, för att kunna hantera också andra viktiga och stora miljöproblem som man har – som surt regn, förorenat dricksvatten och klimatförändringarna. Bland de policybeslut som fattats, som vi sällan hör talas om hemma i Sverige, finns bland annat att centralmakten i Peking har satt absoluta tak för hur mycket energi som ska få användas i varje enskild provins, och tydliggjort att det är guvernörerna i provinserna som personligen har ansvar för att se till så att de taken hålls.

Att tydliggöra beslutsfattares ansvar för att politiska mål nås är, om man gör det rätt, en rätt god idé. Men att sätta just tak för hur mycket energi en provins ska få använda sätter åtminstone jag ett ganska stort frågetecken kring. För om den modellen ska fungera, på ett bra sätt, så måste guvernörerna ha den kompetens som krävs för att de ska kunna utforma en smart politik och smarta åtgärder som verkligen leder till att hushåll och industrier lär sig att använda energin mer effektivt, och att man satsar på ren teknik och ren energi. Har man inte den som kompetens som krävs för att leda utvecklingen rätt riskerar ett sådant tak leda till både oförutsedda och oönskade konsekvenser, inte minst om man istället för att satsa på energisnålare teknik och ren energi väljer att hålla sig under taket genom att stänga en eller annan industri.

När jag frågade om just det – om det finns tillräckligt med kunskap runt om i provinserna för att designa de åtgärder som krävs för att nå målen på ett bra sätt – så fick vi igång en riktigt bra diskussion. En diskussion som visade att man i Kina verkligen tror på att modellen med att hålla guvernörerna personligt ansvariga för de mål som satts upp, och att det får konsekvenser om de målen inte nås, verkligen kan fungera. Men de höll också väldigt tydligt med om att det i viktiga delar av samhället behövs mer och bättre kompetens för att utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.

När man får chansen att lyssna på hur några av Kinas främsta energiexperter beskriver deras utmaningar, och hur de designat de mål och de styrmedel de än så länge satt upp, så breddar man förstås sin kunskap i sak om Kinas energisituation. Men vis sidan av det blev jag också positivt överraskad av att vi, under de två timmar jag var där, kunde ha en så öppen och spännande diskussion. Att så många kunniga personer, som tycks ha stort inflytande och vara sådana som etablissemanget lyssnar på, sätter klimatet så högt upp på agendan ger mig ett lite större hopp om framtiden. Helt klart är att om medlemmarna i Beijing Energy Club framöver får vara med och påverka mer så kan Kina komma att ta endel nödvändiga ochviktiga steg mot en grönare och mer hållbar framtid, även om Kinas väg från dagens massiva kolberoende till den koldioxidsnåla ekonomi som BEC vill komma till kommer vara lång, snårig och full av enorma utmaningar.

Efter mötet med BEC avslutade jag mitt officiella program här i Kina med att delta på en lunch hos den svenske ambassadören, Lars Fredén, för att föra det svenska solenergiföretaget Cleanergy och det kinesiska energibolaget Huadian Group lite närmare varandra och lite närmare ett konkret affärsavtal. Cleanergy är ett relativt ungt miljöteknikföretag som utvecklat en ny typ av solelsteknik, och just nu jobbar de på att få klart ett konkret försäljningsavtal med Huadian. Lika roligt som det var att få börja min vecka här i Kina tillsammans med att få visa upp Ericsson och en fin svensk miljöteknikdelegation med företag som Scania, ABB, EME Energi, Envac, Green Fortune, och IVL för den kinesiska marknaden, lika roligt var det att få avsluta och kröna veckan med Cleanergy och Huadian Group. Om de lyckas sluta sitt avtal som tänkt kommer det bli ännu en fjäder i hatten för svensk miljöteknikexport, som dessutom kan komma att öppna också andra dörrar in på den kinesiska miljöteknikmarknaden.

Miljöhänsyn + tillväxt = sant

Anna-Karin Hatt i möte med Guangdongs viceguvernör Chen Yungxian

Det är inte varje dag som man vaknar på 97:e våningen (särskilt inte om man är lite höjdrädd som jag), men just det gjorde jag i morse. Från mitt rum på hotellet i Kanton (Guangzhou) hade jag en fantastisk utsikt över 12-miljonerstadens imponerande skyline.

Den utsikten hade kunnat vara ännu mer imponerande om den inte hade skymts av, vad jag först trodde, en kraftig dimma. Men efter att ha funderat ett varv till kom jag fram till att det jag såg nog inte var någon dimma, utan smog som låg över staden.

Smogen är ett stort problem i många kinesiska städer och luftföroreningarna är en av anledningarna till att flera lokala myndigheter har börjat förstå vikten av att bedriva en aktiv miljöpolitik. I sydöstra Kina är det tydligt att det har börjat växa fram en medvetenhet kring miljöfrågor. Södra Kina har redan rykte om sig att vara en av de mer progressiva och ekonomiskt liberala delarna av Kina, och det var i Guangdong som den första ekonomiska frizonen på Kinas fastland etablerades 1979. Möjligen – och förhoppningsvis – kommer man nu också att ta täten vad gäller miljö och hållbarhet i Kina.

Provinsen Guangdong är till folkmängden Kinas absolut största, med över 100 miljoner invånare. Den har också växt otroligt snabbt, både ekonomiskt och befolkningsmässigt.h Förra året hade Guangdong en BNP-tillväxt på över 8 procent och räknar man samman Guangdong, Hongkong och Macau skulle deras samlade BNP rankas som den 15:e största ekonomin i världen. Ett tydligt och visuellt exempel på hur snabbt den utvecklingen gått är framväxten av staden Shenzhen, där för övrigt Huaweis huvudkontor ligger. För lite mer än 30 år sedan, 1979, bodde det 30 000 människor i Shenzhen. Idag är Shenzhen en stad med hela 12 miljoner invånare.

Självklart har en så snabb tillväxt, i kombination med ett begränsat miljötänkande, gjort att man i regionen skapat och stött på en hel del miljöproblem. Men att det nu tycks finnas det som kan komma att bli en fruktbar kombination av gryende politisk vilja, av god tillgång på kapital och att det finns reella miljöproblem att lösa innebär att det finns goda skäl för duktiga svenska miljöteknikföretag att rikta blickarna mot södra Kina.

Bland annat därför är Business Sweden sedan länge aktiva där och de har under mitt besök här i Kina arrangerat två välbesökta seminarier på temat ”Waste to Energy” – ett i Hongkong och ett idag i Guangzhou. På båda dessa seminarier har jag inledningstalat innan några duktiga svenska miljöteknikföretag har fått chansen att presentera sig för den kinesiska publiken.

Och även från kinesiskt håll har den politiska representationen vid dessa seminarier varit hög. Vid seminariet i Hongkong deltog stadens vice miljöminister, Christine Loh, som visade sig vara en stor Sverigevän. Efter Storbritannien, där hon har bott, har hon besökt Sverige fler gånger än något annat land i Europa. Loh lyfte särskilt fram hur vi i Sverige har lyckats med vår avfallshantering, och pekade på att Hongkong har mycket att lära sig av det vi gjort. En av de stora utmaningar Hongkong har är att komma förbi det, alldeles för vanliga, så kallade NIMBY-syndromet (Not In My BackYard) som i det här fallet innebär att människor betraktar förbränning av sopor som någonting farligt som man inte vill ha nära sig. Just Sverige är också av den anledningen ett utmärkt exempel för Hongkong att titta närmare på, eftersom flera av våra kraft- och fjärrvärmeverk ligger i närheten av bebyggelse, utan att orsaka några särskilda problem för de som bor där.

Att Sveriges attraktionskraft är stark visade sig även när jag idag hade en överläggning med Guangdong-regionens vice-guvernör. Också han hade besökt Sverige för att studera våra energi- och miljöerfarenheter. När vi diskuterade blev de tydligt att han var särskilt intresserad av hur vi arbetar med hållbara transporter, inte minst när han förstod att vi i Sverige redan idag har överträffat vårt 2020-mål om att vi ska ha minst 10 procent förnybart i våra transporter.

Ett av de framstående svenska företagen i just transportsektorn är Scania, vars Kinachef var med på mitt möte med vice-guvernören. Scania är väldigt aktiva i regionen med olika typer av transportlösningar, men känner en viss oro för att kineserna genom att göra vissa politiska teknikval kan komma att stänga ute dem och deras tekniker från marknaden. För mig som svensk minister är det förstås viktigt att, när jag får möjlighet, göra vad jag kan för att främja svenska intressen som Scanias.

Därför lyfte jag, när jag träffade vice-guvernören, särskilt hur viktigt det är att alla företag behandlas lika och att vi politiker inte ska bestämma exakt vilken teknik som vi i framtiden ska använda. Det vi ska göra är att sätta tydliga ramar, och inom de ramarna låta marknaden utveckla de bästa lösningarna, t.ex. de bästa förnybara bränsleteknikerna. Och här har vi i Sverige kommit långt – med hjälp av långsiktiga och teknikneutrala styrmedel har vi tagit många stora och viktiga kliv mot ett hållbart samhälle, samtidigt som vi lyckats skapa en stark ekonomisk tillväxt. Vår tydliga erfarenhet är att stark miljöhänsyn och god tillväxt tydligt kan gå hand i hand, och till och med stärka varandra.

Rivstart i Hongkong

I eftermiddags landade jag och min delegation i Hongkong efter en nattflygning från Helsingfors. Sedan dess har det blivit en riktig rivstart på mitt program här i Kina, vilket också Expressen rapporterat idag. Direkt efter att jag hade checkat in på hotellet åkte jag nämligen för att träffa Hongkongs miljöminister, Wong Kam-sing.

Med sina cirka sju miljoner invånare, på en yta lika stor som en tredjedel av Gotland, är det alldeles uppenbart att Hongkong har en rad stora utmaningar, inte minst miljöutmaningar, att ta itu med. När jag frågade miljöministern om det nya miljöproblem som regeringen i Hongkong (Hongkong är ju en region med starkt självstyre inom Kina) antagit, och vilka utmaningar han ansåg var alla mest angelägna i Hongkong, så talade han särskilt om att de behöver komma till rätta med alla utsläppen från bilar som blir kvar mellan de höga husen, om att man behöver komma till rätta med att 50 procent av Hongkongs avfall fortfarande går till deponi, och att energianvändningen i byggnaderna här är alldeles för hög.

Att den relativt nytillträdda regeringen i Hongkong nu tar sig an miljöfrågorna är enligt flera bedömare som jag har pratat med ett intressant skifte jämfört med hur tidigare regeringar här har gjort. Trots att Hongkong sedan länge upplever ett starkt ekonomiskt välstånd, och trots att en av världens mest tätbefolkade städer skapar särskilda miljöutmaningar, så har man hittills inte tagit itu med miljöfrågorna.

Ett av de övergripande målen i Hongkongs nya miljöprogram är att man ska minska sina koldioxidutsläpp i absoluta termer med mellan 19 och 33 procent fram till 2020. För att lyckas med det kommer energianvändningen i byggnadssektorn spela en helt avgörande roll. Det sägs att 90 procent av all energi i Hongkong används i byggnader, varav 70 procent för att kyla husen när värmen ligger på.

Trots att Sveriges och Hongkongs förutsättningar och utmaningar delvis ser väldigt annorlunda ut kunde Wong och jag konstatera att vi också delar en hel del utmaningar: vi behöver båda fortsätta arbetet med att bli bättre på att sluta kretsloppen och ta vara på och använda avfallet som en resurs, vi behöver båda ställa om så att våra transporter blir hållbara och vi måste båda se till att använda energin mer effektivt, inte minst i våra byggnader.

På flera av de områden som Hongkong pekat ut, och där man nu söker efter ny teknik och beprövade lösningar, har Sverige redan kommit långt. Vi har många duktiga företag med smarta lösningar för hållbar stadsutveckling som skulle kunna komma till stor nytta här i Hongkong. Och det är också en av anledningarna till att jag har med mig en företagsdelegation hit till Hongkong, med duktiga svenska företag som är etablerade i regionen.

Och just därför avslutades den här första dagen i södra Kina med en delegationsmiddag där de företagen fick möjlighet att presentera sig närmare och där vi hann med många viktiga diskussioner och samtal. När vi vaknar imorgon bitti är det dags för oss att hålla ett första seminarium – om hur vi kan ta vara på och utvinna energi ur avfall – tillsammans.

Men även om jag för närvarande är i Hongkong och just nu blickar ut över en skog sv skyskrapor, där den högsta sägs vara mer än 400 meter hög, så är jag också till del närvarande hemma i Sverige. För idag skriver jag, med anledning av att vi från regeringens sida överlämnar en skrivelse till riksdagen där vi redogör för hur statens roll på elmarknaden sett ut och utvecklats, på SvD Brännpunkt. Läs gärna den debattartikeln här.

Starkt stöd till det förnybara – en strategi som fungerar

En riktig fyrklöver på torget i Karlstad.

Solen lyser över centerstämman i Karlstad. Många och kloka beslut är det som fattas av de 521 ombuden. Det mesta av tiden sådana här dagar – från tidig, tidig morgon till sen, sen kväll – går åt till debatter och förhandlingar i stämmolokalen, men på lunchen idag kom vi ut i friska luften. Tillsammans med de andra tre c-statsråden höll jag ett rejält torgmöte för värmlänningarna. Bland ombuden på stämman finns också en enorm glöd och ett gott självförtroende. Det märks!

Efter tre härliga timmars bred och innehållsrik debatt avslutade vi förmiddagen idag med att anta Centerpartiets nya program för Miljö och grön omställning. I det slår vi fast en djärv, men fullt realistisk, målsättning om att Sverige inom en generation ska vara ett samhälle med 100 procent förnybar energi, fritt från kärnkraft.

För att nå dit har vi i Centerpartiet valt en ny och smart strategi. Istället för att fokusera på den årtalsexercis om kärnkraften som svensk politik i historien varit så blockerad av, så har vi sedan vi slöt energiöverenskommelsen med resten av Alliansen 2009 fokuserat på att utforma tydliga mål och starkt stöd till de förnybara energikällor som vi behöver ha myckey mer av.

Och vet ni vad? Det är en strategi som verkligen fungerar!

Sedan Centerpartiet kom in i regeringen och fick ansvar för energipolitiken, 2006, har vindkraften sjudubblats, elen från bioenergi har vuxit med 50 procent, och kärnkraftens andel av elen har sjunkit från knappt 50 procent 2006 till 38 procent 2012. Det är en makalös resa.

Energiöverenskommelsen innebär att kärnkraften ska bära sina egna kostnader och att inga subventioner kommer ges till ny kärnkraft. Samtidigt som vi ger ett kraftfullt stöd för att bygga ut det förnybara.

Tack vare att vi i Centerpartiet numera fokuserar stenhårt på det vi vill ha mer av och har lyckas skapa politisk majoritet för det, så är vi nu snabbt på väg mot 100 procent förnybart.

Om detta och det nya programmet rapporterar bland annat TT, Aftonbladet, Expressen och r adion.

Under eftermiddagen har utbildningspolitiken varit under lupp. Innan ombuden fick ta sig an debatten så fick jag, som representant för partistyrelsen, inleda debatten. Och det gjorde jag såhär:

2010. 2011. 2012.

Varje år lämnar var femte högstadieelev grundskolan utan fullständiga betyg. Var femte högstadieelev. Förra året fick 22 645 ungdomar lämna grundskolan utan att vara behöriga för gymnasiet. 22 645 ungdomar – det är fler än alla de som bor i hela Enköping eller hela Ängelholm.

Och samtidigt har vi en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Ska vi lyckas bryta den, ska fler företag vara beredda att anställa unga, så behöver vi en bättre skola. En skola som ser varje enskild elev, och som hjälper varje barn att göra mesta möjliga av sin förmåga.

Trots allt vi gjort, trots de bra skolreformer som vi varit med om att sjösätta, så måste vi göra mer.

Centerpartiets röst behövs, mer än någonsin, i skoldebatten.

För vi ser det guld som glimmar i varje barn. Vi ser den lust att lära som finns hos varje elev. Alla ungdomar har rätt att få det stöd man behöver för att kunna nå sina mål. Varenda en har rätt att få göra mesta möjliga av sin förmåga – oavsett om man bor i Hylte eller Huddinge, om man har rika föräldrar eller har rötter i ett annat land.

Vi behöver en mer individanpassad undervisning. En skola som möter varje barn där hon eller han befinner sig. Där den som behöver extra stöd för att lära får det, och där den som ligger längst fram och redan klarat hela matteboken får chans att släppas vidare.

Barn som får växa och duktiga lärare är skolans viktigaste resurs. Fler lärare måste få chansen att fokusera mindre på papper och mer på att lära. Vi behöver en förskola där barnen får grunden för sitt fortsatta lärande. En skola där kreativa lärprocesser uppmuntras. En skola där elever och föräldrar får möjligheten att välja själva. Och en skola där kvalitén sätts främst, oavsett driftsform.

För den viktigaste dörröppnaren till våra barns framtid, det är en bra skola. En sådan kan vi nå med starkare fokus på den enskilda eleven i skolan, ett nationellt digitalt lärarlyft, med ett bra rektorslyft, med nya karriärmöjligheter för lärare, med bra folkhögskolor och yrkeshögskolor, med mer autonoma lärosäten, med större möjligheter till distansundervisning, och med mer praktik och samverkan mellan skolan och näringslivet.

Med det här nya utbildningsprogrammet tänker vi i Centerpartiet vara med och ta svensk skola in i framtiden.

Ny grön investeringsfond

Barack Obama och Anna-Karin Hatt. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Igår träffade jag USA:s president Barack Obama på Kungliga Tekniska högskolan (KTH), dit vi bjudit in honom för att få se och lära av svenska miljöteknikföretag som visade upp sina gröna innovationer. Mötet och Barack Obamas intresse för Sverige är ett konkret resultat av att vi i Sverige sedan länge är mycket framgångsrika när det gäller att minska vårt beroende av fossila bränslen och öka användningen av ren, förnybar energi. Och intresset för Obamas besök på KTH igår var stort, vilket också syns i dagens mediarapportering. Grundligast och mest djuplodande var Vetenskapsradion och deras program Klotet liksom TT, Ekot, Svt, Ny Teknik och Forskning&Framsteg.

Samma tema – smart miljö- och energiteknik – har fortsatt idag. För att Sverige ska fortsätta vara ledande i den gröna omställningen behövs det nämligen mer pengar till gryende miljöteknikföretag. Därför presenterar jag och Annie Lööf idag på DN Debatt nyheten att regeringen i den kommande budgetpropositionen kommer inrätta en ny grön investeringsfond. Fram till och med 2020 kommer vi satsa omkring 700 miljoner kronor för att förbättra tillgången till riskvilligt kapital för miljöteknikföretag. Syftet är att förbättra möjligheterna att finansiera affärsidéer som tydligt bidrar till en smartare energianvändning och till att minska utsläppen av koldioxid. Finansieringen av fonden kommer ske med stöd av resurser från EU:s strukturfonder, Almi Företagspartner AB och Energimyndigheten. Om den här nyheten rapporterar också TT och P1 Morgon idag.

Den gröna investeringsfonden kommer utformas för att fylla behovet av mer riskkapital i tidiga skeden i små och medelstora miljöteknikföretag. Fonden är tänkt att komplettera det som redan finns på marknaden, och avsikten är att investeringarna ska göras sida vid sida med privat kapital. Och det här är ett område där svenska riskkapitalister verkligen kan göra mer, vilket jag pratar om i Svenska Dagbladet idag.

Om vi från regeringens sida kan satsa mer, och om privata aktörer också är beredda att investera mer, så kan vi tillsammans se till så att fler fina svenska forskningsrön kan göra nytta i världen och bli till bra produkter och tjänster i växande miljöteknikföretag.

Alingsås, energiomställningens epicentrum

Stadsskogenskolan i Alingsås som just nu genererar överskottsenergi.

Idag skiner solen över Alingsås. Den som i förmiddags klev in på Stadsskogenskolan såg det direkt. För det första som möter en är man kommit in genom dörrarna där är en mätare på en skärm, som idag lyste klart grön. Det betyder att skolan idag producerar mer el från solcellerna på taket än vad man behöver för sin egen förbrukning.

Stadsskogenskolan, som jag hade glädjen att få inviga idag, är nämligen Nordens allra första nära-nollenergiskola.Och en dag som denna till och med en plusenergiskola, där man producerar mer el än vad man själva gör av med.Det är naturligtvis en fröjd att, som grön energiminister, få vara med och inviga en satsning som denna – en fröjd som fick en liten extra krydda i att en del av invigningen innebar att jag tillsammans med skolans elever gjorde den berömda ”raketen”. Till allas jubel och till beskådan i TV4 och Svt som tillsammans med Sveriges radio och Allingsås Tidning var med och bevakade invigningen på plats. Med Stadsskogenskolan visar Alingsås vägen och visar i praktiken hur man kan bygga riktigt energieffektivt, med förnybar energi.

Tack vare att man byggt med energisnål passivhusteknik kommer Stadsskogenskolan ner i ett energibehov som är hela 50 procent lägre än de krav som ställs på nya byggnader i Sverige. Och den el som skolan ändå behöver, den får den från solceller på taket som gör skolan självförsörjande på el. Med sina 1323 kvadratmeter har Stadsskogenskolan faktiskt den största takmonterade solcellsanläggningen i hela Sverige. En klok investering som blivit möjlig tack vare en framsynt satsning från Alingsås kommun, och som Alliansregeringen via Energimyndigheten kunnat bidra till med 1,5 miljoner kronor.

Det är precis det här som energiomställningen handlar om; att vi måste använda energin smartare än vi gör idag och att den energi vi ändå behöver ska komma från förnybara energikällor. Med Stadsskogenskolan visar Alingsås kommun vägen och bidrar mycket tydligt till att vi ska kunna nå Sveriges vision om att vi ska ställa om till ett klimatneutralt samhälle, inom en generation. Om just detta skriver jag på debattplats i dagens Alingsås-Tidning. Och mitt invigningstal i sin helhet hittar du här.

[Show as slideshow]

Centerpartiet förverkligar den gröna omställningen i praktiken

I morse var jag i Riksdagen och besvarade och debatterade en interpellation som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställt till mig. Åsa Romson hade frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att minska Sveriges beroende av kärnkraft. Och det är en diskussion som jag mer än gärna tar med Åsa Romson och med Miljöpartiet. Missade du debatten eller har lust att se den igen så hittar du den här:

Ska man debattera energipolitik, och politikens roll i den, så är det viktigt att börja i det principiella.

Från folkomröstningen om kränkraften 1980 och fram till 2009 hade Sverige en ordning där vi med politiska beslut i Riksdagen skulle styra om en kärnkraftsreaktor skulle tas i eller ur bruk. En av de viktigaste principiella förändringarna i och med Alliansens klimat- och energiöverenskommelse 2009, och Riksdagens beslut om densamma lite senare, är att politikens roll nu har förändrats från att tidigare ha handlat om en årtalsexercis och när olika reaktorer ska tas ur drift till en roll där vi med politiska medel ska sätta tydliga och långsiktiga ramar för olika energislag, till exempel när det gäller högt ställda miljö- och säkerhetskrav. Genom att ange sådana stabila och långsiktiga spelregler ska politiken ge en inriktning som marknadens aktörer sedan kan agera och fatta sina beslut utifrån. Vi har i Sverige övergett den tidigare planekonomiska styrningen, inte minst därför att den årtalsexercis som politiken tidigare ägnade sig åt då inte gav några resultat – inte heller ur Åsa Romsons perspektiv. Istället för att minska vårt beroende av kärnkraften blev det allt större.

En bärande del i Centerpartiets och Alliansens klimat- och energipolitik är att den förnybara energin ska öka. Det behövs för att vi ska minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Och när vi får in mer förnybart i energisystemet så minskar förstås vårt beroende av storskaliga energikällor som kärnkraft och den storskaliga vattenkraften. Och det är det som nu sker, väldigt snabbt. De tydliga spelregler Centerpartiet och Alliansen angivit leder nu till att de som investerar i energi i Sverige väljer att lägga om och förstärka sina satsningar på det förnybara. Därför växer nu kraftvärmen, vindkraften och den övriga förnybara kraftproduktionen väldigt snabbt.

Och den utvecklingen syns också i praktiken. När Centerpartiet och Alliansen övertog regeringsmakten 2006 var andelen förnybar energi i Sverige 42,7 procent. Sex år senare är andelen förnybar energi nästan 50 procent. Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen. Under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat med närmare sju gånger, och elproduktionen från biobränslen med hela femtio procent. 56 procent av all svensk el är idag förnybar.

Det innebär ju också att vi steg för steg tydligt minskar Sveriges beroende av kärnkraft. När Centerpartiet och Alliansen tillträdde 2006 kom 46,7 procent av all el i Sverige från kärnkraften. 2011 hade kärnkraftens andel sjunkit radikalt, till 39,5 procent.

Tydligare kan det knappast sägas: Centerpartiets och Alliansens politik ger resultat. Steg för steg byggs det förnybara ut, och i samma takt minskar också vårt beroende av kärnkraften. Precis som vi sagt i energiöverenskommelsen.

Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet tillsammans med olika partier under många år förverkligat den gröna omställningen i praktiken. Att andelen förnybar el nu snabbt ökar och är så stor som 56 procent beror i hög utsträckning på de gröna elcertifikaten. Och historien bakom de gröna elcertifikaten ser ut såhär:

2003 införde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet i Sverige
2006 förlängde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet
2010 höjde Centerpartiet och resten av Alliansen ambitionerna i elcertifikatsystemet så att Sverige ska ha 25 TWh mer förnybar el till år 2020 (jämfört med 2002)
2011 knöt Centerpartiet och Alliansen samman Norge och Sverige i en gemensam elcertifikatmarknad om 26,4 TWh

I debatten i Riksdagen idag påstod Åsa Romson att Miljöpartiet hade ”bidragit till” och ”bejakat” den politik som gjort utbyggnaden av den förnybara energin möjlig. Men det är inte sant. Sanningen är att vid vart och ett av de fyra tillfällen som Riksdagen har fattat beslut om de gröna elcertifikaten så har Miljöpartiet valt att avstå från att stödja det gröna elcertifikatsystemet. I praktisk handling har Miljöpartiet därmed aldrig bidragit till den starka utbyggnad av den förnybara elen som nu sker.

Men utbyggnaden av den förnybara energin kommer att fortsätta, inte minst därför att Centerpartiet och Alliansen har en väldigt tydlig politisk inriktning, som förstärker och kompletterar de gröna elcertifikaten:

Vi fortsätter vårt ambitiösa arbete med energieffektiviseringar
Vår tydliga inriktning är att den förnybara elproduktionen ska fortsätta öka successivt även efter 2020
Vi har föreslagit att anslaget till energiforskningen ska permanentas på en ny rekordhög nivå om 1,3 miljarder per år från och med nästa år och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.
Vi avsätter stöd till både biogas och solceller.

Åsa Romson och Miljöpartiet har höga klimat- och miljöambitioner och de pratar gärna högt om det. Och jag kan dela många av de ambitionerna. Men problemet för Miljöpartiet är att det för deras del ofta stannar vid just ambitioner, och att de sällan tar ansvar och påverkar i praktiken. Men när Miljöpartiet nöjer sig med stora visioner, då står Centerpartiet både för visioner och för att förverkliga den gröna omställningen i praktiken.

Om detta har jag idag, som ett svar på en debattartikel där Åsa Romson ställt frågor till mig, skrivit i Aftonbladet.

« Äldre inlägg

Tag Archives