Visioner – för it i skolan och digital delaktighet

Idag har verkligen varit en dag i ”den digitala agendans tjänst”. Dagen började på sedvanligt sätt med veckans regeringssammanträde. För min del, och för mina ansvarsområden, innebar det mötet att regeringen fattade beslut om en skrivelse till riksdagen som beskriver vägen till nära-noll-energibyggnader men det innebar också att regeringen fattade beslut om att inrätta ett Användarforum, som ska samla alla de aktörer som behöver samverka för att öka användbarheten av it och därmed stärka den digitala delaktigheten.Användarforumet kommer bestå av representanter från it-branschen, myndigheter, Digidel, det civila samhället och många fler. Och skälet till att vi nu väljer inrätta det är att användarperspektivet måste upp på en högre strategisk nivå. Med användarforumet skapar vi den plattform som behövs där beslutsfattare kan möta branschen, forskarsamhället och användarorganisationerna, för att öka användningen av it i samhället.  Samtidigt ger regeringen myndigheten Handisam i uppgift att inrätta ett kansli som ska bistå forumet.

De nyheterna fick jag chansen att berätta om direkt för många berörda när jag inledningstalade på Hjälpmedelsinstitutets årliga it-konferens ”It och personer med funktionsnedsättning och äldre”. Temat för mitt tal var att de digitala möjligheterna måste omfatta alla.

Och faktum är att vi med den digitala tekniken kan ge så många människor så många nya möjligheter. För de senaste åren har vi verkligen haft en fantastisk it-utveckling, och jag måste säga att jag häpnar när jag ser vad människor, med hjälp av it, faktiskt kan åstadkomma. Hur äldre tack vare it kan få bo kvar längre hemma. Hur hörselskadade numera kan kommunicera med varandra via videosamtal. Hur afasidrabbade kan få hjälp av den app som några studenter i Karlskrona utvecklat: De kan numera lämna den tjocka gamla pärmen med bilderna hemma för att istället kommunicera med likadana bilder via en tunn interaktiv skärm. Det är verkligen it när den är som allra bäst, och it som verkar i människans tjänst.

It är verkligen på många sätt en dörröppnare. För företagaren i glesbygd som kan öppna dörren till en global marknad. För småbarnsföräldern som kan öppna dörren till demokratiskt inflytande när handlingar kan läsas och opinionsarbete genomföras vid köksbordet när barnen har gått och lagt sig. För personer med funktionshinder som med hjälp av it kan öppna dörrar till möjligheter som tidigare varit helt stängda för dem.

Men it är också en dörröppnare till en mer modern och tidsenlig skola. Och det var temat för mitt andra tal idag, när jag fick chansen att för den Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg beskriva min vision för it i skolan, och regeringens arbete med it i skolan som en del av den Digitala Agendan.

Inför besöket i Göteborg skrev jag tillsammans med Centerpartiets utbildningspolitiska talesperson och ledamot i riksdagens Utbildningsutskott, Ulrica Carlsson, en debattartikel i Göteborgs-Posten om att vi måste höja nivån för it i skolan.

När jag pratade för alla dessa skolledare på Svenska Mässan började jag med att berätta om miljonstaden Lahore, i Pakistan. Där bor uppemot tre miljoner människor under slumlika förhållanden. Och de har bara ett hundratal skolor som ska klara av att möta deras behov av utbildning.

I oktober förra året fick den amerikanske professorn John Merriman oväntat en epost från just Lahore i Pakistan och i det mailet kunde han läsa:

Du kommer bli glad att höra att kursen ’Europeisk civilisation 1648-1945’ har visats för de allra minst priviligierade, men allra mest motiverade, studenterna från Lahores förorter. De här studenterna kunde aldrig drömma om att ta del av den här undervisningen, men nu lär de sig allt om upplysningen, franska revolutionen osv.

Vem är då denne professor Merriman? Jo, han är professor i historia vid prestigefyllda Yale University och hans föreläsningar är en del av ”Open Yale Courses”, en stor satsning på att göra föreläsningar och studiematerial tillgängliga för alla som har en dator som är uppkopplad mot internet. Tack vare den satsningen kan nu välmotiverade studenter världen över, ja uppenbarligen till och med i utvecklingsländernas kåkstäder, ta del av de allra främsta akademikernas föreläsningar och studiematerial. Utan tidsfördröjning. Helt kostnadsfritt. Det är fantastiskt.

Att följa föreläsningar över nätet med studiekompendium via nedladdningsbara PDF:er är en revolution och en demokratisering utan dess like. Ungdomar som för bara några år sedan var helt utestängda från högre utbildning får tack vare det nu helt nya möjligheter. Och även om tekniken är ny så är ju själva pedagogiken egentligen fortfarande densamma.

Om vi istället vänder blicken till vad som nog är Lahores motsats : Los Altos – ett av USA:s rikaste områden, där även Google har sitt högkvarter, så får vi se något annat. Där har man tagit idén med föreläsningar på nätet vidare till en ny nivå. Där loggar skolbarnen varje dag in på sajten KhanAcademy.org. Men det de möter där är inte en föreläsning, för de här 12-åriga skolbarnen har redan sett dagens lektion på nätet som en hemläxa. Istället loggar de in och börjar räkna på dagens matteövningar, och deras lärare kan direkt se vilka elever som behöver hjälp, vad de behöver hjälp med och på vilket sätt. Ett barn kanske har problem med division. Ett annat med volymberäkning, eller med en ekvation. I Los Altos har man tagit ett beprövat koncept med videobaserade lektioner på nätet, vidareutvecklat det och dragit nytta av it:s alla fördelar.

Kanske är det ingen slump att den pedagogiken, med ganska hög grad av hemundervisning, fungerar bra när kanske 90 procent av Los Altos-barnens föräldrar jobbar på Google. Och min tanke är inte att Sverige rakt av ska kopiera en undervisnings¬metod bara för att den råkar fungera i USA:s it-centrum eller för att den innebär mirakel i Asiens kåkstäder. Men jag vill lyfta fram de goda exempel som finns och se till att duktiga pedagoger i skolan kan lära av dem. För jag är övertygad om att det varken är jag eller någon annan minister som bäst vet vad som verkligen fungerar i klassrummen i våra 290 kommuner. Men jag är helt övertygad om att vi måste inspireras av andra och ge större ansvar och större möjligheter till duktiga pedagoger i våra skolor. Men om de ska kunna dra nytta av de möjligheter som den nya tekniken ger så måste de få rätt möjligheter. De måste få bra verktyg. Och inte minst en modern och tidsenlig fortbildning.

Sverige är ett av världens mest avancerade it-länder. Gång på gång placerar vi oss i den absoluta toppen i internationella jämförelser – när det gäller innovationsförmåga, konkurrenskraft, uppkoppling och it-mognad. Och om man ser till statistiken så är vi i Sverige, jämfört med andra länder, kanske inte direkt dåliga på att erbjuda datorer i skolan. På många skolor finns det redan idag datorer och digitala lärverktyg. Men den faktiska användningen av datorer i skolan är det sämre med. Tittar man på hur it-användningen ser ut på mellan- respektive högstadiet så hamnar Sverige först på sjunde respektive nionde plats i hela EU. Och det är i grunden anmärkningsvärt för ett land som vårt, som i de allra flesta andra sammanhang brukar toppa rankinglistorna. Det måste stämma till eftertanke.

Andra mätningar visar att svenska barn å ena sidan är bättre än genomsnittet på att söka information på webben, chatta och skicka e-post, dvs. ganska enkla uppgifter i den digitala världen. Men samma mätningar visar å andra sidan att de är sämre än OECD-genomsnittet när det gäller att hantera datorer för lite mer avancerade uppgifter som till exempel att göra vanliga textdokument, installera en skrivare eller bearbeta bilder.

Utvecklingen på it-området och den digitalisering som sker i samhället spelar stor roll för skolornas möjligheter att fullfölja sitt uppdrag. Och jag är gärna väldigt tydlig med hur jag ser på det: skolorna måste vara en del av informationssamhället. Vi måste ha en skola som följer med i sin tid.

Över hela världen – i Lahore, i Los Altos och i Ale – gör it sitt bestämda intåg i skolvärlden. Det behöver ske också på fler håll i Sverige. Vi behöver fler goda exempel. Och vi behöver höja lägstanivån.

För att vår skola förtjänar det.

För att våra lärare förtjänar det.

Men mest av allt för att våra barn och deras framtid faktiskt förtjänar det.

 

På Kungsholmen – i den digitala agendans tjänst

Anna-Karin Hatt på Kungsholmens Bibliotek i samband med Digidels Get online week

Anna-Karin Hatt på Kungsholmens Bibliotek.
Foto: Andia Ghafouri/Näringsdepartementet

 

När det gäller hur duktiga vi svenskar är på att använda internet ligger Sverige i topp internationellt. Så många som  nio av tio svenskar använder regelbundet internet , vilket är väldigt glädjande. Men samtidigt innebär det att var tionde svensk, av olika anledningar, väljer bort möjligheten att använda internetbank, kommunicera med barnbarn på deras egen arena eller handla billiga biljetter online. Det innebär att 1 av 10 svenskar ännu inte blivit digitalt delaktiga.

Jag har full förståelse för att det finns de som aldrig har varit digitalt uppkopplade, och att det kanske finns de som inte heller vill bli det. Men lika bestämd är jag på att alla som vill faktiskt ska få chansen att använda de möjligheter som digitaliseringen innebär. Jag är övertygad om att de allra flesta som får chansen att prova nätets och den digitala teknikens möjligheter, också kommer fram till att de vill vara med och lära sig mer om dem.

Ska vi kunna gå från 90 procent i internetanvändning till så nära 100 procent vi bara kan komma, måste vi alla hjälpas åt – från regeringen till kommuner och föreningar, liksom till det barnbarn som viker en del av sin fritid till att lära  farmor hur hon kan hitta sina favoritkakrecept på nätet.

Digidel är namnet på den kampanj som har som mål att ge ytterligare 500 000 svenskar chansen att använda Internet innan  2013. Idag hade jag chansen att besöka en av deras aktiviter på Kungsholmens bibliotek, och ett av de de arrangerar under ”Get online Week” – ett internationellt evenemang för att få fler människor i olika länder att bli digitalt delaktiga. På Kungsholmens bibliotek hade Seniornet bjudit in till datorverkstad, med pensionärer som hjälpte  varandra i en överfull lokal som formligen sjöd av aktivitet. När jag fick chansen att prata med deltagarna – den äldsta 84 år – slogs jag av hur  entusiastiska och besjälade de var av att antingen lära sig själva eller av att lära andra. Och det var helt uppenbart att för många av dem var mötet med nätet och den digitala världen en ögonöppnare till hur mycket enklare deras egen vardag skulle kunna vara, inte minst när räkningar kan betalas enkelt och avgiftsfritt över nätet.

Att dagens datorverkstad ägde rum just på ett bibliotek var ingen slump. För faktum är att många av de som varit digitalt utanför, och som tar kontakt med någon för att få komma in i delaktighet, ofta vänder sig till något av våra fantastiska bibliotek. De, liksom alla studieförbund, eldsjälar och frivilligorganisationer som Seniornet och pensionärsföreningarna, gör fantastiska insatser för att hjälpa fler äldre upptäcka den digitala världens möjligheter.

När man kommer från ett sådant möte och inte bara fått pröva att låna sin allra första lånebok på nätet, utan också fått träffa 84-åriga Templer Heisler Stade som berättade att ”jo, nog gick det lite långsamt ibland – hon är ju ändå 84 år – men nu hade hon lärt sig att mejla och chatta och höll kontakt med sina barnbarn via Skype”, så blir man varm i hjärtat av att tänka på vad it kan innebära när den är som bäst och när vi verkligen använder tekniken och sätter den i människans tjänst.

För mig var dagens besök på Kungsholmens bibliotek en mycket trevlig tillställning som gav fina intryck som jag tar med mig framöver. Varmt tack till Digidel för ert engagemang, och för att ni ordnade besöket idag!

 

Ps. Det finns oändligt många frivilliga som jobbar hårt för att öka den digitala delaktigheten, och som verkligen gör det på fantastiskt kreativa sätt. Några av dem finns i Seniornet Botkyrka där man nyss startat projektet PPP – ”PekPlattePensionärerna”. Seniornet Botkyrka har turen att kunna hålla till i en lokal som kommunen hjälpt dem till. Och på samma sätt har flera andra föreningar fått hjälp av kommuner och stadsdelsnämnder att få tillgång till lokaler där de kan vara. Att döma av dagens fullsatta lokal skulle Seniornet Kungsholmen kunna utbilda hur många pensionärer som helst i digital delaktighet. Men kruxet är att de har svårt med lokal. Om det är något man som kommun- eller stadsdelsnämndspolitiker skulle kunna göra om man vill hjälpa den digitala delaktigheten så är det att hjälpa frivilliga krafter som dessa och andra att få tag på en vettig lokal. Det, i sig, vore också ett bidrag till ökad digital delaktighet! Ds.

Min ”handlingskraft” ökar med 600 procent i vår…

Svenska Dagbladet gör idag ett försök att mäta hur ”handlingskraftiga” vi statsråd är. För tidningen är handlingskraft detsamma som hur många utredningar och lagförslag – propositioner – som vi var för sig lagt fram till riksdagen. Med statsministern undantagen går man igenom perioden från det att den andra regeringen Reinfeldt tillträdde den 6 oktober 2010 fram till den 6 oktober 2011. För min del kommer tidningen då fram till att jag ska ha en pinne i den utrednings- och propositionsstatistiken. Så ser Svenska Dagbladets verklighet ut.

Att det journalistiska uppdraget innebär ett uppdrag att förenkla och renodla säger ju sig självt. I annat fall skulle inte mycket bli varken skrivet eller begripligt. Samtidigt är det viktigt att de berättelser man berättar är både relevanta, riktiga och rättvisande. Det är en svår balansakt och  tyvärr trampar Svenska Dagbladet snett denna gång.

Trubbigt mått

Det är inte nytt att räkna antalet propositioner för att mäta hur aktiva vi ministrar är. Den sortens räkningar görs med jämna mellanrum. Förra genomgången gjordes av DN i höstas. Det förtjänar att påpekas att det är ett trubbigt mått att bara räkna de propositioner och utredningar man som minister tagit initiativ till, eftersom det begränsar beskrivningen och undersökningen till att handla om vissa delar av ministeruppdraget – det formella regerandet och att lägga lagförslag. Samtidigt utesluter det andra viktiga delar i en ministers uppdrag.

Man kan inte heller komma ifrån att den här sortens räkningar också är ett ryckigt mått, som kan förändras snabbt. Lagförslag kommer inte sällan i sjok. Vanligtvis lägger regeringar just därför flest förslag i mitten och mot slutet av sin mandatperiod, eftersom utredningar och annat beredningsarbete som man initierat när man tillträdde då har hunnit leda fram till konkreta lagförslag, som man kan gå till riksdagen med. Det finns med andra ord en naturlig tidsmässig cykel i lagstiftningsarbetet.

Mycket borträknat

Mars månad är det propositionstid i regeringskansliet. Få tidsperioder kan, vid sidan om budgetperioden på hösten, mäta sig med den när det gäller intensiteten i arbetet. Ett tecken på det är att jag vid regeringssammanträdet för bara två veckor sedan lade fram tre stycken propositioner till riksdagen på samma gång. Dels propositionen om timvis elmätning, dels en proposition om energideklarationer och dels en med förändringar i elberedskapslagen. Men de tre propositionerna kom inte med i Svenskans sammanställning utan finns istället med i deras uppräkning över de sex propositioner som planeras att läggas under våren.

Med Svenska Dagbladets sätt att räkna och beskriva verkligheten skulle man alltså kunna säga att min ”handlingskraft” ökar med 600 procent under våren… Men det finns goda skäl att inte acceptera Svenskans världsbild. Det finns med andra ord ett annat sätt att beskriva verkligheten. Och skillnaden är stor. Fram till idag har jag som statsråd tillsatt en utredning och lagt sex propositioner.  Låt mig snart återkomma till varför det är en riktigare verklighetsbeskrivning.

Att det ser ut så hänger nära samman med det faktum att jag nu lägger en rad propositioner till riksdagen i min nya roll som energiminister, ett uppdrag som jag fick i oktober och därmed haft i sex månader. Det – att ”handlingskraften” ökat så snabbt – är en förändring som det hade varit intressant att få en analys av i artikeln. Men de två statsvetare som citeras används istället för att belysa annat. Den ene hävdar att it – och energiministerportföljen skulle vara för ”smal”, och den andra att den skulle vara svår att profilera. Hur de kommer fram till den slutsatsen vet vi inte men det hade varit intressant att få ta del av de argument eller underlag som leder fram till dessa uttalanden. Själv har jag svårt att tänka mig att någon skulle beskriva tidigare svenska energiministerportföljer, eller andra länders energiministerportföljer, som ”smala”.

EU-medlemskapet syns inte

Det Svenskan gör är också att räkna bort alla propositioner som följer av att vi tillsammans med övriga medlemsländer beslutat om gemensamma direktiv som sedan ska omvandlas till nationell lagstiftning i respektive land. Det är ett ganska märkligt sätt att se på hur lagstiftningsprocessen i ett EU-medlemsland på en rad centrala områden fungerar. Att göra så blir missvisande.

Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 så har allt fler ministrar fått lära sig att vara aktiva på den europeiska nivån och påverka direktiven innan de beslutas där, eftersom de sedan ska omvandlas till svensk lagstiftning. Alla EU-direktiv som antas är förhandlade av medlemsländernas ministrar, och innehållet beror på vilka politiska prioriteringar ministrarna och medlemsländerna tillsammans gjort. Att inte räkna in lagarna som har sin upprinnelse i EU-direktiv är helt enkelt att utesluta en central dimension i förutsättningarna för det politiska arbetet i Sverige 2012. Att Svenska Dagbladet väljer att bortse från detta är uppseendeväckande. Den samhällsförändringen i sig vore väl värd en statsvetaranalys.

Låt mig ta ett konkret exempel. Förra våren presenterade jag propositionen Bättre regler för elektroniska kommunikationer, som sedan antogs av riksdagen. Den handlade om att implementera det så kallade Telekompaketet, som beslutats av telekomministrarna i Europa, i svensk rätt. I den EU-processen var Sverige väldigt pådrivande för att få till stånd bättre regler för konkurrens och därmed lägre pris och fler tjänster till oss konsumenter. Det direktivet spänner över många områden – från villkor för mobiloperatörerna till abonnenters rättigheter. Och i varenda en av dessa delar har den svenska regeringen påverkat direktivet, men också hur vi väljer att implementera direktivet i Sverige – i vissa fall genom att gå utöver direktivens miniminivåer, i andra genom att föreslå egna skärpningar utöver vad direktiven påbjuder.

Men den propositionen, som omfattade flera hundra förändringar i Lagen om elektroniska kommunikationer, finns över huvud taget inte med i Svenskans sammanställning. Trots att en stor del av medarbetarna på den it-politiska enheten hos mig  på näringsdepartementet jobbat länge och intensivt med denna enda  – men väldigt omfattande och tunga – proposition.

Fortsätt läs här

Stoppa energislöseriet – på rätt sätt!

Är det ett självändamål att använda så lite energi som möjligt?

Eller är det viktigaste att vi använder energin så effektivt som möjligt, och att den energi vi behöver i allt större utsträckning är förnybar?

Det är några av av de viktiga frågor man måste ställa sig i det omfattande arbete som nu pågår för att uppdatera EU:s direktiv för energieffektivisering. Det är ett direktiv som framför allt handlar om hur vi ska kunna nå det energieffektiviseringsmål som EU:s stats- och regeringschefer enades om i samband med klimat- och energipaketet, som innebär att EU till 2020 ska minska sin energiåtgång med 20 procent.

Det är ett mål som Sverige helhjärtat stöder. Det är viktigt att Europa och Sverige blir duktigare på att använda energin mer effektivt, och att vi inte slösar med energi i onödan. Liksom att allt mer av den energi som produceras och används i Europa behöver vara förnybar.

Idag har bland annat Ekot och TT uppmärksammat att Danmark, som just nu är ordförandeland i EU, drivit på för att EU ska anta regler som skulle tvinga alla medlemsländer att minska sin energianvändning genom att sätta ett slags tak på hur hög energianvändningen i respektive land ska få vara. Jag har träffat min danske energiministerkollega, Martin Lidegaard, flera gånger och vi för raka och konstruktiva samtal bland annat om just detta.

Min linje är tydlig: allt energislöseri – oavsett om det äger rum i Sverige eller någon annanstans – ska stoppas. Sverige ska vara ett föregångsland som fortsätter utveckla den miljösmarta och energieffektiva teknik som vår industri och våra företag blivit så duktiga på. Kylar och frysar som drar lite energi. Bilar som drar allt mindre bränsle. Bostadsbyggande där byggbranschen bygger för allt lägre energiåtgång.

De viktigaste styrmedlen för att nå dit är de som innebär att vi sätter pris på utsläppen, och på fossil energianvändning. I EU har vi det gemensamma systemet med handel med utsläppsrätter och i Sverige har vi sedan tidigt 1990-tal koldioxidskatten, en skattemodell som vi försöker inspirera andra i Europa att följa efter.

Att sätta pris på utsläpp, och på fossil energi, fungerar och leder till att vi använder energin mer effektivt. Men det räcker inte hela vägen. Därför har Centerpartiet och regeringen sett till så att vi i Sverige även satsar på andra åtgärder, som handlar om att identifiera och informera om var energieffektiviseringsmöjligheterna finns. Just därför kan de företag som vill få del av så kallade energikartläggningscheckar. Alla landets småföretagare och privatpersoner kan vända sig till de kommunala klimat- och energirådgivarna. Och den tunga, elintensiva  industrin har ända sedan 2004 omfattats av ett framgångsrikt energieffektiviseringsprogram (PFE).

Att energieffektivisering är viktigt, och att energieffektiva produkter  och processer är en konkurrensfördel, råder det inga tvivel om. Det den stora frågan i EU handlar om är inte det, utan om hur vi ska definiera själva energieffektiviseringsmålet, så att det verkligen leder rätt.

I den diskussionen har EU-kommissionen föreslagit att EU ska sätta ett tak på hur mycket primärenergi som varje land ska få tillföra sitt energisystem. Det kan kanske i förstone låta som en bra idé, men faktum är att en sådan modell tyvärr skulle innebära att vi också skulle sätta en gräns för hur mycket energi som får användas oavsett energislag. Och en sådan modell vore väldigt olycklig för ett land som Sverige som, jämfört med många andra länder, har en stor exportindustri som behöver mycket energi för att fungera.

Faktum är att ett tak för den tillförda primärenergin skulle kunna leda till helt oönskade effekter. Med ett sådant system skulle ett land som totalt sett förbrukar lite energi (t.ex. för att de har ett mildare klimat eller mindre tung industri i sin näringslivsmix), men där den industri man har är väldigt ineffektiv, ändå klara av att nå målen. På samma sätt skulle ett tak för energianvändningen kunna leda till att ett land som drabbas av en stark ekonomisk kris, när energiförbrukningen ofta faller, ha lättare att nå målen. Medan ett land som Sverige, som av olika skäl behöver mycket energi, men där de industrier vi har redan idag är väldigt effektiva, skulle få svårt att nå målen. Det vore förstås att skjuta helt bredvid målet.

Ett tak för hur mycket energi vi får använda skulle kunna leda till att dessa viktiga industrier inte skulle få använda mer energi när tillväxten och exporten ökar, även om de är mångfalt mer energieffektiva i sina produktionsprocesser än konkurrenter i andra länder och även om den energi de använder är förnybar. Och skulle vi råka ut för det skulle vi riskera driva produktion till andra länder, med sämre miljökrav och lägre energieffektivitet än vi.

Faktum är att trots att Sverige har pappers-, massa-, stål- och gruvindustrier som kräver väldigt mycket el så ligger Sverige ändå på EU-snittet när man jämför hur energiberoende Europas ekonomier är, och trenden är att vi blir allt bättre över tid.

Som centerpartistisk energiminister är det självklart att försöka påverka EU så att vi inte får en definition av energieffektivisering som straffar Sverige, som redan är energieffektivt, men gynnar länder som har lägre total förbrukning men är mindre effektiva och slösar mer. Det som utmärker Sverige är att vi av flera olika skäl behöver mycket energi, inte minst på grund av den industri och det klimat vi har. Men lika utmärkande är att allt mer av vår energi är förnybar och att vi är väldigt effektiva i vårt sätt att använda energin. Och att vi hela tiden blir duktigare på att göra mer med mindre energi. Och det är så man borde definiera energieffektivisering – som ett mått på hur energiintensiteten utvecklas, och sedan bli allt duktigare på att producera mer med mindre energi, och leva bättre med mindre energiåtgång.

Energieffektivisering är en viktig fråga för mig, för Centerpartiet och för regeringen. Staten har definitivt en viktig roll att spela för att den effektiviseringen ska komma till stånd – genom att definiera krav och utforma skatter som driver näringslivet att själva effektivisera, men också genom att erbjuda morötter för att t.ex. identifiera slöseri med energi. Den allra viktigaste prioriteringen för mig som energiminister är att ställa om till ett hållbart energisystem. Om vi ska lyckas med det måste vi forma ett än mer energieffektivt Sverige.

Det arbetet måste utgå från mål och definitioner som gynnar den som i praktiken är mest effektiv i att använda energin. Den som – likt Miljöpartiets Lise Nordin och Svenska Naturskyddsföreningens Svante Axelsson – hävdar att Sverige borde välkomna ett EU-tak för hur mycket energi vi får använda ska vara medveten om att man med ett sådant system också riskerar svenska jobb, svenska företag och framför allt en redan energieffektiv svensk industri.

Nu vet vi vad (mp) och SNF tycker. Men frågan är, på vilken sida står Socialdemokraterna och Stefan Löfven?

 

Starkare kunder på fjärrvärmemarknaden

I dag har jag och regeringen tagit ytterligare ett steg för att stärka den enskilde kundens ställning på energimarknaden. Tack vare det hoppas jag att fyra miljoner svenskar snart kommer kunna få en tryggare och mer förutsägbar tillvaro när det gäller deras energikostnader. Så många är det nämligen som får sin uppvärmning från fjärrvärmen.

Fjärrvärme är en fantastisk energikälla, där ganska enkla förnybara bränslen, eller återvunnet avfall, används för uppvärmning och varmvatten. Faktum är att fjärrvärmen är en del bakom den svenska framgångssagan där vi nästan helt lyckats med att fasa ut oljan och kolet från vår uppvärmning. Och fjärrvärmen är tämligen unik för Sverige, och som energiminister, som också har ansvar för miljöteknikutvecklingen, hoppas jag att allt fler länder drar lärdom av våra lösningar.

Med allt det positiva fjärrvärmen står för är det extra viktigt att det är en bransch och marknad som fungerar och har kundernas förtroende. Men så har tyvärr inte alltid varit fallet.

Om du väl valt fjärrvärme som uppvärmning kan det vara svårt att byta till en annan uppvärmningsform och fjärrvärmeföretagen har en väldigt stark ställning på marknaden. Och därför har det genom åren hörts en rad klagomål, inte minst om höga och snabbt stigande priser.

Just därför presenterade jag idag i en debattartikel i Dagens Industri ett antal förslag för att få en bättre fungerande fjärrvärmemarknad. Nyheten uppmärksammades också av TT och Ekot. Förslagen innebär i korthet:

  • En prisförändringsprövning för alla konsumenter. Prisökningar skall inte få ske okontrollerat och deras rimlighet skall prövas.
  • Reglerat tillträde för alla restvärme- och fjärrvärmeproducenter. Idag finns det industrier som vid sidan av sin produktion genererar stora mängder värme. Den ska de kunna sälja via fjärrvärmenäten.
  • Likabehandlingsprincip för alla kunder i samma kundkategori. En fastighetsägare som av tekniska skäl, till exempel i ett innerstadsområde, inte har möjlighet att byta från fjärrvärme ska inte få diskrimineras prismässigt på grund av det.
  • Spillvärmepotential i miljökonsekvensbeskrivning vid byggande av ny fjärrvärme. Innan ny fjärrvärme byggs skall man undersöka om det finns spillvärme från till exempel industri i området som man skulle kunna utnyttja.

I nästa vecka kommer jag presentera dessa förslag mer i detalj för branschen så att vi i regeringen kan ta del av deras synpunkter. Jag är övertygad om att dessa förslag kommer leda till att kunderna får ett större förtroende för fjärrvärmen vilket i sin tur också kommer stärka fjärrvärmebranschen. Endel arbete återstår innan vi är framme vid helt färdiga lagförslag, men idag har jag berättat vad regeringen vill och hur vi tänker gå till väga för att stärka konsumentens ställning på fjärrvärmemarknaden.

Transporterna är en av våra största klimatutmaningar

Idag har jag talat på branschdagen för SPBI, Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet. På många sätt har drivmedelsbranschen länge symboliserat problemen i klimatarbetet. Idag är så gott som alla våra drivmedel baserade på olja. Även om etanolen slår försäljningsrekord och nya elbilar presenterats under senare tid så är fortfarande mer än 95 procent av våra bränslen fossila.

Vill man kan man säga att inte mycket har hänt sedan vi började köra bil i Sverige. Men samtidigt är drivmedelsbranschen en bransch med allt mer självinsikt, och en bransch som allt mer håller på att bli en del av lösningen. Att branschorganisationen numera också omfattar biodrivmedel, och att man kan tanka sin bil med bränslen utvunna ur råvaror från svenskt skogs- och jordbruk, är positiva tecken i tiden.

När jag höll mitt tal på SPBIs branschdag idag var mitt budskap till branschen att de själva måste ställa om, och att vår roll från politiken är att ge de långsiktiga spelreglerna som gör den utvecklingen möjlig. Det gör vi genom att skattebefria det förnybara, genom koldioxidskatten på det som är skadligt, men också genom miljöbilspremien, skattelättnader för att främja miljöbilar och tydliga statliga satsningar på forskning som syftar till att vi ska kunna utveckla morgondagens tekniker i till exempel elbilar och diesel baserad på skogsråvara.

På seminariet talade också Jonas Åkerman, som forskar på KTH. En av de slutsatser var att vi inte borde peka ut en särskild teknik eller en enskild åtgärd som lösningen på våra klimatutmaningar. Istället efterlyste han en mångfald av insatser, och påtalade hur viktigt det är att vi så snart som möjligt kompletterar de styrmedel vi redan har så att vi kan nå de globala klimatmålen.

Vi gör redan mycket, men jag är övertygad om att de insatser vi hittills sjösatt inte kommer vara tillräckliga om vi ska kunna nå målet om att Sverige till år 2030 ska ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen. Bakgrunden till det målet är nödvändigheten av att nå tvågradersmålet. Ska vi kunna minska vår klimatpåverkan måste utsläppen från våra transporter minska.

Förnybara drivmedel, snåla elbilar och effektivare teknik är några spår på vägen till det målet. Men för att ta ett helhetsgrepp om hur vi ska kunna få en fossiloberoende fordonsflotta behövs mer kunskap. Just därför kommer jag och regeringen under våren tillsätta en utredare som ska få  uppdrag att föreslå vad som krävs för att vi ska kunna få en fossiloberoende fordonsflotta.

En av våra allra största klimatutmaningar är att ställa om våra transporter så att de blir långsiktigt och miljömässigt hållbara. Det är ett gott tecken att allt fler i branschen nu också verkar ha den insikten.

Välkommen till jobbet, Erik!

Erik Brandsma blir ny generaldirektör

Det är inte varje arbetsvecka som börjar med att man får presentera att regeringen utsett en ny generaldirektör. Men det gjorde den här. På en pressträff på Näringsdepartementet i förmiddags presenterade jag Erik Brandsma som ny generaldirektör för Energimyndigheten. Genom det blir han en av dem som tillsammans med mig kommer  vara med och leda omställningen till ett långsiktigt hållbart energisystem.

Många av styrmedlen för att förverkliga regeringens ambitiösa energi- och klimatmål, och de prioriteringar jag pekat ut för mitt arbete som energiminister, har sin hemvist hos Energimyndigheten.

Myndigheten, som ligger i Eskilstuna, har ett brett ansvar för frågor som rör allt ifrån tillförsel till användning av energi av olika slag och ska verka för en trygg tillgång på el och annan energi, och bidra till omställningen till ett ekologiskt hållbart energisystem.

Energimyndigheten är en myndighet som vuxit mycket de senaste åren, tack vare att vi från regeringens sida prioriterat deras arbete och givit dem nya uppgifter. I dagsläget har myndigheten drygt 300 anställda och 2,5 miljarder i årligt anslag. Det gör dem till en av de större myndigheterna i Sverige.

Det är alltså många viktiga uppgifter, ett stort ansvar och stora utmaningar som ligger framför Energimyndigheten och just därför var det extra roligt att jag idag kunde presentera Erik Brandsma som myndighetens nye generaldirektör.

Eftersom verksamheten är så omfattande och innehåller så många utmaningar så har kraven på den person regeringen sökt varit höga. Rekryteringsprocessen har följt Alliansregeringens nya rekryteringsordning – med en gedigen process som började med en tydlig kravprofil, offentliga annonser i dagspressen och en kvalificerad rekryteringskonsult och många djuplodande intervjuer. Totalt har ett fyrtiotal kandidater funnits med i processen.

Erik Brandsma är en person som har de egenskaper som krävs för att klara det här uppdraget på ett bra sätt. Han kommer ursprungligen från Nederländerna och är utbildad skogsingenjör. Han har en bred kompetens och erfarenhet inom relevanta områden – från studierna i Nederländerna och Canada via hans arbete för den Nederländska regeringen, för OECD i Paris och som ansvarig för programmet om hållbar konsumtion och produktion vid FN:s kommission för hållbar utveckling i New York.

Sedan drygt tio år har Erik bott tillsammans med sin familj i Sverige och har under flera år arbetat här som konsult med miljö- och hållbarhetsfrågor. Närmast kommer han från uppdrag inom E.ON och Vattenfall där han varit ansvarig för företagens hållbarhetsarbete och samhällsansvar, den typ av arbete som i de stora bolagen ofta går under beteckningen Corporate Social Responsibility.

Jag är väldigt glad att Erik tackat ja till att ta sig an utmaningen att i svenska statens tjänst vara med och leda utvecklingen till ett  långsiktigt hållbart energisystem. Varmt välkommen till ett mycket angeläget arbete, Erik!