Tag Archive for "energiomställning" | Anna-Karin Hatt bloggar

Det skall löna sig att göra egen el

Idag är det snarast regel än undantag att det elbolag man som villaägare har även har erbjudanden om att du via dem kan skaffa solceller till villataket. En rad av dessa bolag kan också erbjuda dig att köpa ett litet vindkraftverk anpassat för en villatomt eller mindre fastighet. Och runt om i hela landet finns det idag närmare ett tusental små producenter av förnybar el, som producerar el från sol och vind, men också de som producerar el från biogas och vattenkraft.

I takt med att den förnybara tekniken nu blir allt billigare växer intresset för att bli en småskalig förnybar elproducent. Om man tar solceller som exempel så har priset för en solcellsanläggning i Sverige halverats på bara ett par år.

Detta intresse vill Centerpartiet och Alliansregeringen uppmuntra. Vi vill se fler som blir producenter av egen förnybar el, och att fler därmed också kan ta makten över sina energikostnader och sitt energiliv.

Just därför fattar vi i Alliansregeringen – som Ekot rapporterat om – idag beslut om ett nytt förslag, som vi överlämnar till riksdagen, där den som småskaligt producerar sin egen förnybara el stimuleras med sänkt skatt. Det innebär att den som sätter upp solceller på villataket eller taket på bostadsrättsföreningen, eller den lantbrukare eller mindre företagare som sätter upp detsamma eller ett mindre vindkraftverk på sin egen mark, får sänkt skatt för den el man producerar.

Det förslag vi nu lämnar till Riksdagen är betydligt mer generöst och omfattar fler än den modell som vi skissade på i budgetpropositionen i höstas. Nu blir skattenedsättningen 60 öre per kilowattimme (vilket motsvarar energiskatt och moms), för upp till 30 000 kilowattimmar. Detta innebär att en mikroproducent som utnyttjar reformen maximalt mest kan få skatten sänkt med 18 000 kronor per år. Till det kommer sedan också den ersättning man får som producent om man säljer det elöverskott anläggningen producerar men man själv inte behöver till sitt elbolag och levererar ut på elnätet.

Dagens regeringsbeslut är ett efterlängtat och mycket välkommet beslut. Som många läsare av bloggen redan vet så har jag och Centerpartiet länge drivit frågan om så kallad ”nettodebitering” av el, som handlar om att gynna den småskaliga produktionen av förnybar el.

Det var precis därför Centerpartiet och Alliansregeringen bad en utredning ta fram ett förslag till modell för hur vi i Sverige, liksom många andra länder, skulle kunna främja den småskaliga produktionen av förnybar el. När den utredningen la sitt förslag förra sommaren pekade de på att regeringen borde välja en modell med skatteavdrag (eftersom denna modell skulle kunna godkännas av EU) och låta den som är småskalig förnybar elproducent göra ett skatteavdrag om maximalt 6000 kronor per år. Det är det förslaget som vi i Alliansregeringen nu arbetat vidare med, och utvidjat så att det både omfattar fler (t.e.x villaägare, lantbrukare, mindre företag, kontor, de flesta bostdasrättsföreningar) och blir mer generöst. Istället för de 6000 kronor/år som utredningen föreslog och de 12.000 kronor/år som regeringen aviserade i höstas kommer reformen nu som mest kunna ge sänkt skatt med 18.000 kronor/år. Därmed blir det ännu mer förmånligt att satsa på småskalig elproduktion, för fler. För den som vill öppnar den här reformen oerhörda möjligheter för lönsam förnybar elproduktion på allt från bostadsrättsföreningens och skolans tak till bondens hage.

Sverige har nått sitt och EU:s förnybartmål!

Vindkraftverk vid Pilsåker utanför Lund. Foto: Anders Lagerås / Wikimedia Commons

I fredags skickade jag och regeringen ett glädjens budskap till Bryssel när vi skickade in vår rapport om hur utbyggnaden av den förnybara energin utvecklas i Sverige till EU-kommissionen. För rykande färsk statistik i den rapporten visar att vi i Sverige, sju år innan 2020, nu har uppnått våra förnybartmål, både när det gäller den samlade andelen förnybart i hela energisystemet och andelen förnybart i transporterna! Det är riktigt bra, för miljön, för försörjningstryggheten och för vår konkurrenskraft!

Att vi i Sverige, tack vare en målmedveten politik och tydliga styrmedel, redan har nått våra förnybartmål och att vi idag har hela 51 procent förnybart i energisystemet som helhet, och 12,6 procent förnybart i våra transporter är väldigt glädjande. Och det visar att Centerpartiets och Alliansregeringens politik för att främja det förnybara fungerar bra, och ger oss i Sverige mycket förnybar energi för pengarna.

Den rapport som vi nu skickat in innehåller bland annat Energimyndighetens färska statistik för andelen förnybar energi 2011 och 2012. Och enligt den uppgick andelen förnybar energi i Sverige 2012 till 51 procent. Det är den högsta andelen förnybar energi hittills och ligger över både Sveriges EU-åtagande till 2020 enligt förnybartdirektivet (om 49 procent förnybart) och över vårt nationellt beslutade förnybartmål om att Sverige ska ha minst 50 procent förnybart i energisystemet till 2020. Men inte nog med det. För i rapporten redovisar vi också att andelen förnybar energi i transportsektorn 2012 uppgick till 12,6 procent, vilket är långt över det EU-gemensamma målet om 10 procent förnybart i transportsektorn till 2020.

Sveriges utveckling av total andel förnybar energi i procent från år 2005 till 2012.

Den sektor som bidrar allra mest till att Sverige har en så hög andel förnybar energi är värmesektorn, där biomassa står för den allra största posten följt av värmepumpar. Det näst största förnybara bidraget kommer från elsektorn, där vattenkraften kommer på första plats, följt av biomassabaserad elproduktion som kraftvärme och därefter vindkraft. Och med en växande andel förnybart i transporterna spelar också det allt större roll. Idag kommer strax under 60 procent av vår förnybara energi från biomassa från den fina svenska skogen, och hela 60 procent av den el vi använder i Sverige är nu förnybar.

Att vi ligger så långt fram, och har så osedvanligt goda möjligheter, beror på att vi i Sverige har väldigt rika förnybara resurser – med solen, vinden, vattnet, skogen och jordvärmen från jordens innandöme. Och under året har jag fått möjlighet att besöka flera viktiga förnybartprojekt, som antingen redan har eller kommer att ge oss ett stort tillskott förnybart framöver. Dit hör t.ex. Markbygdens vindkraftpark i Piteå, dit hör Kårehamns vindkraftpark på Öland, dit hör Seabased vågkraftpark i Lysekil (som jag inte besökt på plats än, men väl fått information om på många andra sätt) och dit hör Preems tillverkning av andra generationens biobränslen i form av HVO-diesel framställd ur tallolja i Lysekil.

Att vi i Sverige nu, sju år före 2020, redan nått och överträffar både vårt eget och EU:s 2020-mål om förnybart ger oss ett bra utgångsläge inför de EU-förhandlingar som ska påbörjas tidigt nästa år, och som kommer handla om hur ett nytt klimat- och energipolitiskt ramverk för EU inför 2030 ska se ut. För mig är det alldeles tydligt att EU, om vi ska klara klimatutmaningen och försörjningstryggheten, behöver mer förnybar energi och mer förnybara drivmedel i våra transporter. Och i och med att vi i Sverige redan uppnått EU:s 2020 mål för förnybart så visar vi vägen, och visar att det går att ställa om – ibland till och med snabbare än man tror – om man har tydliga mål och ambitioner och smarta och kostnadseffektiva styrmedel för att ta sig dit.

Här är ett inslag från SVT om den här nyheten.

Och med den fina förnybara nyheten vågar jag (nästan) lova att jag levererat den sista energinyheten till er, på den här sidan julhelgen. Men innan jag själv loggar ut och kopplar ner vill jag önska alla er som – med ert intresse, engagemang och arbete – har bidragit och bidrar till den här positiva förnybara utvecklingen en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Vision blir verklighet

Professor Thomas B. Johansson överlämnar utredningen Fossilfrihet på väg till Anna-Karin Hatt

Idag har jag å regeringens vägnar tagit emot utredningen om en Fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Det utredningen lämnat över är en 1000 sidor lång och bred åtgärdskatalog som innehåller många förslag om vad vi kan och bör göra för att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, som ett steg på vägen till ett klimatneutralt samhälle till 2050.

Den långsiktiga vision som Alliansregeringen slagit fast är att Sverige ska vara klimatneutralt 2050, och som ett steg på vägen till det ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030.

Det är en tuff, men helt nödvändig prioritering. För omställningen till hållbara transporter handlar i grund och botten om att det är det vi nu måste göra för att vi ska klara klimatutmaningen. För medan vi i andra sektorer – uppvärmningen, industrin och elproduktionen – nästan helt och hållet lyckats fasa ut det fossila så återstår det mesta av det jobbet i transportsektorn. Fastän Sverige ligger allra längst fram och har högst andel förnybart i våra transporter – 11,8% enligt den senaste statistiken (vilket innebär att vi redan nu överträffar det mål vi gemensamt satt upp i EU) – så går fortfarande mer än 90 procent av våra vägtransporter på fossila bränslen. Det innebär att en tredjedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp kommer från våra transporter. Ska vi kunna ändra på det måste vi höja takten i omställningen till ett hållbart transportsystem.

Vi måste ställa om, men vi ska göra det på ett smart sätt. För omställningen till hållbara transporter ska inte handla om att begränsa våra möjligheter att röra oss fritt eller lägga hinder i vägen för vår ekonomiska utveckling. Tvärtom: den omställning vi ska göra måste bygga på insikten att transporter faktiskt ett nödvändigt blodomlopp för vår ekonomi och vårt samhälle.

Problemet är inte själva transporterna, utan de skadliga utsläppen och klimatpåverkan som de fossila bränslena för med sig. Vi ska jaga utsläppen, men vi ska inte jaga de som behöver bilen för att leva. Och vi ska se till så att det i framtiden går att köra bil med gott samvete.

Den som läst Alliansens energi- och klimatöverenskommelse [PDF] vet att den rymmer väldigt tydliga och långsiktiga mål för transportsektorn. Och sedan vi fick väljarnas förtroende att leda landet 2006 har vi i Alliansen gjort en lång rad insatser för att påskynda omställningen till ett hållbart transportsystem, som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Men mer behöver göras, och just därför tillsatte vi i regeringen förra sommaren utredningen om den fossiloberoende fordonsflottan, där vi bad några av de mest välrenommerade experterna på området att, tillsammans och i dialog med andra, ta fram förslag kring vad vi behöver göra mer av när det gäller sådant vi redan gör, men också vilka verktyg vi måste lägga till i verktygslådan för att vi ska nå de mål vi satt upp.

Resultaten av den utredningens arbete har jag tagit emot idag. Nu kommer vi gå igenom utredningens analys och förslag för att se vad vi vill gå vidare med och vad som kanske kan behöva utredas vidare. Men redan såhär inledningsvis är det förstås väldigt bra att utredaren, Tomas B Johansson, pekar på att det är möjligt för oss i Sverige att komma en bra bit på vägen till ett klimatneutralt samhälle, redan till 2030. Men precis som han pekar på så krävs det långsiktighet, förutsägbarhet och politisk vilja för att ta oss dit.

Omställningen till hållbara transporter och en fossiloberoende fordonsflotta är en stor och viktig utmaning, och i det arbetet kommer det behövas många krafter och mångas engagemang. Och att det finns mycket av den kraften och det engagemanget visade sig inte minst i eftermiddags på ett fullsatt och websänt seminarium med namnet ”2030 – Hatt-trick för Sverige” hos den gröna liberala tankesmedjan Fores, där både jag och utredaren deltog. Min tydliga vilja nu är, precis som jag sa på Fores, att så många som möjligt av alla de som vill och bör få chansen att komma med synpunkter på utredningens förslag också ska få göra det.

I det perspektivet kan många bidra, inte minst Fores själva som dagen till ära valde att lansera sitt 2030-sekretariat som kommer samla olika aktörer som har intresse av att vara med och driva omställningen av transportsystemet framåt. Och för egen del ser jag oerhört mycket fram emot att som energiminister vara med och leda den fortsatta processen och den fortsatta gröna omställningen av transporterna vidare!

Dagens presskonferens kan ses i efterhand nedan:

Unikt klimatuttalande från IEA:s medlemsländer

Jag huvudtalar vid IEA:s ministermöte.

Samtidigt som klimatmötet i Warszawa pågår för fullt har den Internationella energiorganisationens (IEA) energiministrar de senaste två dagarna träffats för ministermöte i Paris. IEA bildades 1974, efter oljekrisen och verkar som fristående organ inom OECD för att minska oljeberoendet.

När jag idag hade äran att vara huvudtalare och fick inleda diskussionen om ”Climate and Energy: Working both ways” betonade jag att ökad hållbarhet och starka insatser för att klara klimatet inte står i motsats till god och varaktig tillväxt. Tvärtom visar vår svenska resa att man, om man väljer smarta sätt och kostnadseffektiva styrmedel, faktiskt kan skapa mycket hållbarhet och stark ekonomisk tillväxt på en och samma gång. Och självklart passade jag här i Paris på att berätta om den hållbara resa som Sverige gjort sedan 1970, när vi var ett av de mest kol- och oljeberoende länderna i hela OECD, och fram till idag, när vi har nästan 50 procent förnybart i vårt energisystem och pressat tillbaka vårt oljeberoende till 32 procent. Hur det gått till har jag berättat om flera gånger tidigare här på bloggen.

Samtidigt pekade jag på att det just nu är viktigare än någonsin att vi beslutsfattare förmår tänka långsiktigt. Vi måste lägga det kortsiktiga tänkandet bakom oss, och låta våra energival vägledas av vilka de långsiktiga konsekvenserna av de valen blir.

Ett tydligt exempel på det är den skiffergas som just nu diskuteras flitigt på många håll i världen. Som ett sätt att öka sin försörjningstrygghet, minska sina koldioxidutsläpp och ersätta mer klimatskadliga energikällor med gas har flera länder satsat eller överväger att satsa på att utvinna skiffergas. Och förvisso är det sant att skiffergas, om den används för att ersätta kol som är ännu värre för klimatet, kan bidra till att sänka vissa länders koldioxidutsläpp. Men samtidigt pekar allt fler på att både de kortsiktiga och långsiktiga miljöeffekterna av den metod – ”fracking”, eller hydraulisk spräckning – som man vänder för att utvinna skiffergasen kan vara mycket stora, med risk för påverkan på grundvattnet samtidigt som det finns en stor risk att starkt klimatstörande metangas läcker vid själva utvinningen av skiffergasen.

Men skiffergasens påverkan på klimatet och miljön stannar inte där. För det vi ser just nu är hur de stora globala volymerna av skiffergas har lett till en dramatisk prissänkning på kol, helt enkelt därför att USA inte längre behöver så mycket kol för att möta sina energibehov. I kombination med att koldioxidpriset på den europeiska utsläppsmarknaden (EU ETS) nu är nere på mycket låga nivåer leder det till att allt mer kol importeras och används i Europa vilket innebär att kolanvändningen i EU nu är den högsta på 40 år, vilket i sin tur innebär högre risk för ökade och inte minskade koldioxidutsläpp från Europas energisektor.

Om detta pratade jag i flera olika inlägg på ministermötet idag, och endel av det passade jag också på att beskriva i eftermiddags när jag var med i Torehammar och Lindberg i P1. Med tanke på de låga priserna på koldioxid i EU är det tydligt att EU:s utsläppshandel måste reformeras för att få uppjust priset på koldioxid, ett behov som – glädjande nog! – väldigt många av de som deltog på mötet i Paris – både ministrar och företagsledare – poängterade väldigt tydligt.

Men samtidigt som EU behöver reformera sitt system för att få ett korrekt pris på koldioxid, så behöver också OECD-länderna bli mer aktiva och ännu tydligare agera utifrån insikten om att ny energiinfrastruktur som byggs idag kommer finnas kvar under många år framöver. Just därför var det väldigt viktigt att vi som är medlemsländer i IEA idag för första gången någonsin kunde anta ett gemensamt klimatuttalande där vi pekar på att klimatfrågan och energifrågan hänger väldigt nära samman, att de energival vi gör, och den energiinfrastruktur vi bygger, måste bidra till de klimat- och energipolitiska mål vi satt upp och att vi måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska kunna nå 2-gradersmålet. Den tydliga signalen enades vi om idag och den är också den som vi nu gemensamt skickar, inte minst till alla de länder och miljöministrar som just nu möts för klimatförhandlingar under COP19 i Warszawa.

Med den ekonomiska krisen i färskt minne, och med klimatfrågan högt på agendan, är en sak alldeles klar: vi kan inte, och får inte, låsa in oss i ett nytt långt, dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

Om du är intresserad av att läsa hela det tal jag höll på ministermötet hittar du det på regeringen.se.

I anslutning till ministermötet i Paris träffade jag också några franska journalister och beskrev vår svenska energipolitik, bl.a. nyhetsbyrån Reuters som skrev en artikelsom nu publicerats i bland annat The New York Times.

Samtliga energiministrar samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Samtliga energiministrar och företagsledare samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

En fjäder i hatten

På den kinesiska muren

När chefsekonomen för International Energy Agency (IEA), Dr. Fatih Birol kom till Stockholm för att delta på ett seminarium med mig i juni i år berättade jag för honom om att jag skulle göra en främjanderesa till Kina nu i höst. När han hörde det sa han genast att jag, om jag kom till Peking, absolut måste träffa Beijing Energy Club (BEC), som är en lite okänd men väldigt spännande think-tank med fokus på energi- och klimatfrågor. Klubbens ”affärsidé” är att bjuda in olika experter och talare, från hela världen, för att belysa och diskutera olika angelägna frågor. Efter vart och ett av mötena författar klubben en rapport som, enligt deras egen utsago, ”går upp igenom hela det kinesiska politiska systemet”. Bland deras tidigare gäster finns bland andra Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, IEA:s generalsekreterare Maria van der Hoeven och förstås Dr. Fatih Birol.

Och idag fick också jag möjlighet att besöka klubben, både för att höra dem beskriva Kinas energiutmaningar för mig och för att de bett mig komma och beskriva den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren, och hur vi lyckats och lyckas med den. Och det visade sig bli ett riktigt intressant möte och en spännande diskussion.

Kina står helt uppenbart inför gigantiska energiutmaningar. Av den samlade ökningen av världens energibehov stod Kina, mellan 2002 och 2012, för hela 60 procent. Och hela 68 procent av landets energibehov mättas med kol, vilket i sin tur leder till att så mycket som 26 procent av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från Kina. Det gör att Kina redan idag ligger på samma utsläppsnivå per capita som vi i EU. Skulle utvecklingen fortsätta så, med samma energikällor och samma energiintensitet som 2008, skulle Kina ensamt år 2030 släppa ut lika mycket växthusgaser som hela världen gör idag.

Det var mot den bakgrunden som Beijing Energy Club tecknade ett mycket tydligt budskap: Kina står för de största koldioxidutsläppen i världen, men samtidigt riskerar Kina att bli det största offret för klimatförändringarna och för andra miljöproblem. Bland klubbens medlemmar fanns definitivt en tydlig insikt om att klimatförändringarna är på riktigt och att de måste mötas nu.

Men en tydlig reflektion, både från mötet med Beijing Energy Club och från andra möten här i Kina under den här veckan, är att det miljöproblem som får absolut mest uppmärksamhet i Kina just nu inte är klimatfrågan utan den dåliga luftkvalité och alla de luftföroreningar som inte minst koleldningen för med sig (ett fenomen som jag upplever just nu, när jag skriver de här raderna i bilen på väg tillbaka till Peking efter ett kort besök på Kinesiska muren, och smogen sänker sig mellan husen och bilarna på vägen).

Och den bild människor jag mött här målar upp är tydlig: om inte de styrande lyckas hantera luftkvalitetsproblemen så kommer de att få ett stort legitimitetsproblem på halsen. För idag nöjer sig inte kineserna i gemen med att de styrande bara levererar en bättre levnadsstandard. Nu kräver allt fler kineser allt mer att man också ska få en god närmiljö. Och allra tydligast gäller det luftkvaliteten.

Att försöka förbättra luften verkar vara den ingång Kina har, och kanske den man också behöver, för att kunna hantera också andra viktiga och stora miljöproblem som man har – som surt regn, förorenat dricksvatten och klimatförändringarna. Bland de policybeslut som fattats, som vi sällan hör talas om hemma i Sverige, finns bland annat att centralmakten i Peking har satt absoluta tak för hur mycket energi som ska få användas i varje enskild provins, och tydliggjort att det är guvernörerna i provinserna som personligen har ansvar för att se till så att de taken hålls.

Att tydliggöra beslutsfattares ansvar för att politiska mål nås är, om man gör det rätt, en rätt god idé. Men att sätta just tak för hur mycket energi en provins ska få använda sätter åtminstone jag ett ganska stort frågetecken kring. För om den modellen ska fungera, på ett bra sätt, så måste guvernörerna ha den kompetens som krävs för att de ska kunna utforma en smart politik och smarta åtgärder som verkligen leder till att hushåll och industrier lär sig att använda energin mer effektivt, och att man satsar på ren teknik och ren energi. Har man inte den som kompetens som krävs för att leda utvecklingen rätt riskerar ett sådant tak leda till både oförutsedda och oönskade konsekvenser, inte minst om man istället för att satsa på energisnålare teknik och ren energi väljer att hålla sig under taket genom att stänga en eller annan industri.

När jag frågade om just det – om det finns tillräckligt med kunskap runt om i provinserna för att designa de åtgärder som krävs för att nå målen på ett bra sätt – så fick vi igång en riktigt bra diskussion. En diskussion som visade att man i Kina verkligen tror på att modellen med att hålla guvernörerna personligt ansvariga för de mål som satts upp, och att det får konsekvenser om de målen inte nås, verkligen kan fungera. Men de höll också väldigt tydligt med om att det i viktiga delar av samhället behövs mer och bättre kompetens för att utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.

När man får chansen att lyssna på hur några av Kinas främsta energiexperter beskriver deras utmaningar, och hur de designat de mål och de styrmedel de än så länge satt upp, så breddar man förstås sin kunskap i sak om Kinas energisituation. Men vis sidan av det blev jag också positivt överraskad av att vi, under de två timmar jag var där, kunde ha en så öppen och spännande diskussion. Att så många kunniga personer, som tycks ha stort inflytande och vara sådana som etablissemanget lyssnar på, sätter klimatet så högt upp på agendan ger mig ett lite större hopp om framtiden. Helt klart är att om medlemmarna i Beijing Energy Club framöver får vara med och påverka mer så kan Kina komma att ta endel nödvändiga ochviktiga steg mot en grönare och mer hållbar framtid, även om Kinas väg från dagens massiva kolberoende till den koldioxidsnåla ekonomi som BEC vill komma till kommer vara lång, snårig och full av enorma utmaningar.

Efter mötet med BEC avslutade jag mitt officiella program här i Kina med att delta på en lunch hos den svenske ambassadören, Lars Fredén, för att föra det svenska solenergiföretaget Cleanergy och det kinesiska energibolaget Huadian Group lite närmare varandra och lite närmare ett konkret affärsavtal. Cleanergy är ett relativt ungt miljöteknikföretag som utvecklat en ny typ av solelsteknik, och just nu jobbar de på att få klart ett konkret försäljningsavtal med Huadian. Lika roligt som det var att få börja min vecka här i Kina tillsammans med att få visa upp Ericsson och en fin svensk miljöteknikdelegation med företag som Scania, ABB, EME Energi, Envac, Green Fortune, och IVL för den kinesiska marknaden, lika roligt var det att få avsluta och kröna veckan med Cleanergy och Huadian Group. Om de lyckas sluta sitt avtal som tänkt kommer det bli ännu en fjäder i hatten för svensk miljöteknikexport, som dessutom kan komma att öppna också andra dörrar in på den kinesiska miljöteknikmarknaden.

Rivstart i Hongkong

I eftermiddags landade jag och min delegation i Hongkong efter en nattflygning från Helsingfors. Sedan dess har det blivit en riktig rivstart på mitt program här i Kina, vilket också Expressen rapporterat idag. Direkt efter att jag hade checkat in på hotellet åkte jag nämligen för att träffa Hongkongs miljöminister, Wong Kam-sing.

Med sina cirka sju miljoner invånare, på en yta lika stor som en tredjedel av Gotland, är det alldeles uppenbart att Hongkong har en rad stora utmaningar, inte minst miljöutmaningar, att ta itu med. När jag frågade miljöministern om det nya miljöproblem som regeringen i Hongkong (Hongkong är ju en region med starkt självstyre inom Kina) antagit, och vilka utmaningar han ansåg var alla mest angelägna i Hongkong, så talade han särskilt om att de behöver komma till rätta med alla utsläppen från bilar som blir kvar mellan de höga husen, om att man behöver komma till rätta med att 50 procent av Hongkongs avfall fortfarande går till deponi, och att energianvändningen i byggnaderna här är alldeles för hög.

Att den relativt nytillträdda regeringen i Hongkong nu tar sig an miljöfrågorna är enligt flera bedömare som jag har pratat med ett intressant skifte jämfört med hur tidigare regeringar här har gjort. Trots att Hongkong sedan länge upplever ett starkt ekonomiskt välstånd, och trots att en av världens mest tätbefolkade städer skapar särskilda miljöutmaningar, så har man hittills inte tagit itu med miljöfrågorna.

Ett av de övergripande målen i Hongkongs nya miljöprogram är att man ska minska sina koldioxidutsläpp i absoluta termer med mellan 19 och 33 procent fram till 2020. För att lyckas med det kommer energianvändningen i byggnadssektorn spela en helt avgörande roll. Det sägs att 90 procent av all energi i Hongkong används i byggnader, varav 70 procent för att kyla husen när värmen ligger på.

Trots att Sveriges och Hongkongs förutsättningar och utmaningar delvis ser väldigt annorlunda ut kunde Wong och jag konstatera att vi också delar en hel del utmaningar: vi behöver båda fortsätta arbetet med att bli bättre på att sluta kretsloppen och ta vara på och använda avfallet som en resurs, vi behöver båda ställa om så att våra transporter blir hållbara och vi måste båda se till att använda energin mer effektivt, inte minst i våra byggnader.

På flera av de områden som Hongkong pekat ut, och där man nu söker efter ny teknik och beprövade lösningar, har Sverige redan kommit långt. Vi har många duktiga företag med smarta lösningar för hållbar stadsutveckling som skulle kunna komma till stor nytta här i Hongkong. Och det är också en av anledningarna till att jag har med mig en företagsdelegation hit till Hongkong, med duktiga svenska företag som är etablerade i regionen.

Och just därför avslutades den här första dagen i södra Kina med en delegationsmiddag där de företagen fick möjlighet att presentera sig närmare och där vi hann med många viktiga diskussioner och samtal. När vi vaknar imorgon bitti är det dags för oss att hålla ett första seminarium – om hur vi kan ta vara på och utvinna energi ur avfall – tillsammans.

Men även om jag för närvarande är i Hongkong och just nu blickar ut över en skog sv skyskrapor, där den högsta sägs vara mer än 400 meter hög, så är jag också till del närvarande hemma i Sverige. För idag skriver jag, med anledning av att vi från regeringens sida överlämnar en skrivelse till riksdagen där vi redogör för hur statens roll på elmarknaden sett ut och utvecklats, på SvD Brännpunkt. Läs gärna den debattartikeln här.

Tid att skörda framgångarna på Öland

Kårehamns vindkraftpark till havs.

Tillväxt och utveckling kommer inte av sig själv. Den skapas av enskilda människor. Av människor som har kraften och modet att pröva det okända. Som gör slag i saken och bestämmer sig för att förverkliga sin dröm. Endel av dem har gått samman och arrangerat Ölands skördefest.

Med ett enda för ögonen – att se till så att det finns bra villkor för oss att bo, leva och driva företag i hela landet – var det en sann glädje för mig att i går kväll få inviga 2013 års upplaga av skördefesten i Gårdby på Ölands östra sida. Och att i samband med det få dela ut årets Gyllene pumpa till entreprenörerna Veronica och Mikael Thernström och deras framgångsrika företag Stenladan.

Årets Skördefest är mer än något annat en hyllning till all den livskraft och all den entreprenörsanda som finns på Öland, och i hela vårt land. Kanske är Ölands skördefest en sinnebild för hur hela vårt land kan vara med och bidra till vår gemensamma välfärd. För det ni visar upp det är mer än något skaparkraft, en skaparkraft som finns i hela vårt land, och som visar sig från sin allra bästa sida, här på Öland.

Vem av oss njuter inte när vi ser engagemanget i ögonen hos äppelodlaren, när han stolt berättar om årets skörd?

Vem delar inte glädjen med den konstnär som berättar hur hon alldeles nyss tagit mod till sig och kastat sig ut i det okända för att förverkliga drömmen om ett eget galleri?

Och vem av oss blir inte lycklig in i själen när vi får möta den hotellägare som driver sitt Bed & Breakfast alldeles i närheten av det undersköna Alvaret?

Från skördefesten rapporterade både Svt, Barometern och Ölandsbladet.

En annan slags skördefest var det också idag, i Kårehamn invigde jag nämligen Eon:s nya havsbaserade vindkraftpark, där det nu rikligt och ofta kommer ”skördas” förnybar el. Tack vare den satsningen kommer varannan ölänning nu kunna få förnybar el, från vindkraftparken i Kårehamn. Helt utsläppsfri förnybar öländsk vind, rakt in i jacket, om och om igen.

Med vindkraftparken i Kårehamn får Öland den största havsbaserade vindkraftparken i den svenska delen av Östersjön. Med sina 180 gigawattimmar el kommer man att producera grön el till hela 28 000 hushåll, varje år. Om vi skulle ta all den elen, och använda den för att ersätta en del av all den bensin och diesel vi använder i våra transporter, så skulle vi kunna minska Sveriges koldioxidutsläpp med 100 000 ton, varje år. Det är lika mycket som 25 000 bensindrivna bilar orsakar i koldioxidutsläpp varje år. Och faktum är att när parken producerar på högsta nivå så räcker ett enda varv från ett enda av de 16 verken för att man ska kunna köra en elbil i en hel mil. Om detta skriver jag också på debattplats i Barometern. Med på invigningen var samtliga ölandska medier. Däribland Svt i två inslag och TV4. En intervju på båten ut till parken finns också på YouTube.

Långt tidigare, år 1487, såg det annorlunda ut i Kårehamn. Då ankrade den svenska och danska flottan upp utanför Kårehamn och här stod striden om makten över Sverige. 526 år senare står Kårehamn än en gång i centrum, men nu genom att symbolisera sitt bidrag i ännu ett viktig slag: det som handlar om att steg för steg minska vårt fossiloberoende och steg för steg ställa om till ett allt mer förnybart och hållbart samhälle.

Stärkt dammsäkerhet i hela landet

Stornorrforsens vattenkraftverk i Umeälven. Foto: Tage Olsin.

Att vi har mycket, och väl fungerande, vattenkraft har spelat och spelar stor roll för att vi i Sverige har en så hållbar elproduktion, med allt mer förnybart. Det är en av anledningarna till att det är viktig att vi gör allt vi kan för att undvika dammhaverier. Men det är också viktigt att man som medborgare kan känna sig helt trygg med att den som äger och driver en damm, oavsett om det är en vattenkraftsdamm eller någon annan typ av damm, och att de myndigheter som ska sköta tillsynen av dammsäkerheten, gör det de kan och behöver göra för att hålla en hög dammsäkerhet.

Vid en pressträff nu på förmiddagen presenterade jag regeringens nya förslag för att ytterligare stärka dammsäkerheten, som går ut på att införa ett samlat regelverk kring dammsäkerhet och förstärka tillsynen av detta. Bland andra NSD, Svt och SR rapporterar idag från denna pressträff.

Såhär långt har vi i Sverige, tack och lov, varit relativt förskonade från riktigt stora dammbrott. Men det har på senare år inträffat mer begränsade dammbrott. År 2000 skedde ett dammbrott i en gruvdamm vid Bolidens anläggning i Aitik utanför Gällivare. Inte minst tack vare lyckliga omständigheter lyckades man undvika att det dammbrottet fick allvarliga konsekvenser. Hösten 2010 skedde ett fullskaligt dammbrott vid Hästberga kraftverk i Helge å i Skåne, som fick stora lokala konsekvenser när ungefär en miljon kubikmeter vatten strömmade ut från magasinet, vilket ledde till att en bro nedströms kraftverket rasade, att en närliggande väg och några fastigheter översvämmades.

Det finns totalt sett 10 000 dammar i Sverige: vattenkraftsdammar, gruvdammar och slussar. 500 av dem är så stora, eller placerade på ett sådant sätt, att ett dammbrott skulle kunna leda till allvarliga lokala, regionala och till och med nationella konsekvenser. De allra största och högsta dammarna ligger i de stora reglerade älvarna i Norrland och byggdes på 1950-, 1960- och 1970-talen.

Trots att vi har så många dammar så saknas det idag en samlad reglering av dammsäkerheten i Sverige. Det finns branschriktlinjer och branschstandarder och det finns vissa viktiga bestämmelser i lagstiftningen, inte minst om att den som äger en damm är fullt ansvarig för konsekvenserna om ett dammbrott inträffar, men det finns ingen samlad lagreglering och ingen lagreglering av hur dammägarnas egenkontroll ska se ut eller vilken rapportering de ska ge in till myndigheterna.

Samtidigt vet vi att dammbrott, och redan mindre sådana, kan få stora och mycket allvarliga konsekvenser – för människor, miljö, egendom och samhället som helhet. Det kan handla om skador på vägar och järnvägar, om förstörda elnät, om allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner under kortare eller längre tid, det kan handla om ekonomiska sakdor på människors och företags mark och egendom, och allra i värsta fall om fara för människors liv och hälsa.

Därför föreslår vi nu från regeringens sida en skärpt och samlad lagstiftning för att höja dammsäkerheten. I den lagrådsremiss som vi i regeringen beslutat om idag föreslår vi att de dammar som kommer omfattas av de nya reglerna ska klassificeras utifrån vilka konsekvenserna av ett eventuellt dammhaveri skulle kunna bli. De dammar som omfattas ska klassificeras i någon av klasserna A, B eller C, beroende på om ett haveri skulle leda till nationella, regionala eller lokala konsekvenser och störningar. Om ett dammhaveri kan medföra fara för människors liv ska dammen alltid klassificeras i antingen klass A eller B.

Huvudprincipen i förslaget är att:

En damm bör vid varje givet tillfälle ha den grad av säkerhet mot dammhaveri som är rimlig med hänsyn till kostnaden för att uppnå denna grad av säkerhet.

Det betyder i klartext att ju allvarligare konsekvenserna av ett dammhaveri kan bli, desto större krav på att dammägaren genomför de åtgärder som krävs för att nå en hög dammsäkerhet, och desto mindre hänsyn kan man ta till vad kostnaderna för dessa åtgärder blir. För de dammar som kommer placeras i dammsäkerhetsklass A innebär detta att dammägaren ska hålla den högsta grad av dammsäkerhet som det över huvud taget är möjligt att uppnå tekniskt sett, och att det knappast finns några kostnader i de fallen som är för stora för att förhindra att ett dammhaveri sker. Oavsett hur höga kostnader som läggs ner för att uppnå högsta möjliga grad av dammsäkerhet kommer dessa kostnader, när det gäller dammar i dammsäkerhetsklass A, alltid vara mycket lägre än de kostnader som ett dammhaveri skulle orsaka. För dammar i dammsäkerhetsklasserna B och C ska en rimlighetsbedömning göras mellan å ena sidan kostnaden för den tilltänkta dammsäkerhetshöjande åtgärden, och å andra sidan de skador ett dammbrott skulle kunna medföra. I de fallen blir det också möjligt att väga in andra åtgärder än rent dammsäkerhetshöjande åtgärder, t.ex. värdet av en samordnad beredskapsplanering för att t.ex. kunna evakuera människor om ett område översvämmas på grund av dammbrott.

Av de 10 000 dammar vi har i Sverige bedömer vi att cirka 25 dammanläggningar kan vara aktuella att placera i klass A. I flertalet fall handlar det om vattenkraftsdammar som ligger i den övre delen av de tio stora kraftverksälvarna. Dessa 25 dammar ligger i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Dalarnas, Värmlands och Västra Götalands län. Till klass B bedömer vi att cirka 200 dammar ska föras, och till klass C cirka 300. För övriga dammar, av det totala antalet 10 000, bedömer vi att konsekvenserna av ett eventuellt dammbrott skulle bli så begränsade att det inte är motiverat att klassificera dem.

Till grund för klassificeringen, som länsstyrelsen ska besluta om, kommer dammägarna åläggas att göra en konsekvensutredning och ge in den till länsstyrelsen. På basis av den fattar länsstyrelsen beslut om vilken dammsäkerhetsklass dammen ska tillhöra, och därefter blir dammägaren skyldig att varje år sköta sin egenkontroll, enligt ett säkerhetsledningssystem, och årligen rapportera in dammsäkerheten och eventuella förändringar av den till tillsynsmyndigheten. Nytt i förslaget är också att dammägare vart tionde år ska genomföra en mer omfattande helhetsbedömning av dammens säkerhet.

Även fortsättningsvis ska det vara länsstyrelsen som sköter tillsynen och ser till så att dammägarna följer lagen och håller en hög säkerhetsnivå, och Affärsverket Svenska Kraftnät kommer även framöver svara för tillsynsvägledningen. För att höja dammsäkerheten föreslår regeringen nu att länsstyrelserna ska få större möjligheter att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att man ska kunna komma till rätta med dammsäkerhetsbrister, om dammägaren inte sköter dessa åtagande som man ska. Den möjligheten finns idag bara i akuta fall, men nu öppnar regeringen för att länsstyrelsen ska kunna använda de åtgärderna också i fall som inte är akuta.

Tillsynsarbetet kommer framöver finansieras med en årlig fast tillsynsavgift som betalas av dammägaren, och hur stor den avgiften blir beror på vilken dammsäkerhetsklass dammen är placerad i. Tack vare de resurserna kommer länsstyrelserna framöver kunna bygga upp en ännu bättre kompetens kring dammsäkerhet än den som de redan har, vilket betyder att de kommer kunna sköta tillsynen bättre och vara ett bättre stöd för dammägarna i deras dammsäkerhetsarbete. Hela den nya lagstiftningen är tänkt att träda i kraft den 1 juli 2014.

Med de förslag som vi nu överlämnat till Lagrådet vill regeringen stärka och samla dammsäkerhetslagstiftningen i Miljöbalken för att kunna undvika och förebygga framtida dammbrott. att vi har en hög dammsäkerhet är viktigt, för oss som medborgare och för samhället, men också för att vi ska kunna ha en fortsatt hållbar vattenkraftsproduktion.

Mycket förnybart till låg kostnad med gröna elcertifikat

Efter årtionden av sifferexercis och skyttegravskrig genomförde Alliansen med energi- och klimatöverenskommelsen 2009 en viktig principiell förändring för svensk energipolitik. I den överenskommelsen, och i det energipolitiska beslut som riksdagen fattade efter den, har regeringen och riksdagen mycket tydligt markerat att politikens roll på energimarknaden är att slå fast tydliga mål och långsiktiga spelregler, och stå upp för dem. Inom det tydliga och långsiktiga ramverket ska aktörerna på energimarknaderna själva fatta sina rationella beslut om vilka energikällor de vill investera i.

Snart fyra år efter att energiöverenskommelsen slöts kan vi se de tydliga resultaten. Sedan 2006 har elproduktionen från biobränslen ökat med femtio procent. På samma tid har elen från vindkraften ökat sju gånger om. Det innebär att idag kommer hela 56 procent av all svensk el från förnybara energikällor. Och totalt sett är nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion idag förnybar. Det är högst i EU, och bland de högsta andelarna i världen.

Denna snabba och starka utveckling av det förnybara har skett tack vare en tydlig politisk färdriktning, men också tack vare att aktörerna på marknaden bestämt sig för att förnybar energi hör framtiden till, och att det är ekonomiskt rationellt att investera i förnybara energislag. Samtidigt är det tydligt att den fantastiska utveckling vi nu ser inte hade hänt utan den stabila och långsiktiga energipolitik Sverige numera har.

Ett av de viktigaste skälen till att det förnybara nu växer så det knakar är de välfungerande och ekonomiskt effektiva gröna elcertifikaten, ett system som Sverige haft allt sedan Centerpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skapade det 2002.

I detta läge, när det förnybara snabbt byggs ut, vill företrädare för Miljöpartiet riva upp de långsiktiga och välfungerande spelregler som energimarknaden fått. I riksdagen har de upprepade gånger lagt förslag om att Sverige, ovanpå de gröna elcertifikat vi redan har, borde införa ett statligt garanterat lägstapris för viss förnybar el – ett så kallat fastprissystem – enligt tysk modell.

Det vore helt fel väg att gå. Det skulle innebära att de stabila förutsättningarna förändrades och ersattes av en modell med stark osäkerhet – där priset på förnybar el skulle sättas av politiker genom politiska beslut, som när som helst godtyckligt kan förändras. En långsiktigt lönsam förnybar industri kan aldrig byggas på sådan osäker grund.

Om detta, ”Fördubblad elnota när MP bestämmer”, skrev jag på Expressens Sidan 4 i måndags. Och där beskrev jag också vilka konsekvenser ett fastprissystem enligt tysk modell skulle kunna innebära för svenska konsumenter, inte minst genom att många svenskar skulle få problem med sina elräkningar. Det ledde till en debatt med MP:s ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund i Aktuellt på måndagskvällen och igår replikerade MP:s energipolitiska talesperson Lise Nordin på min debattartikel, under rubriken ”Hatt räknar falskt”. Men, värt att notera är att Nordin replikerade utan att över huvud taget beskriva vilka de riktiga konsekvenserna av MP:s förslag om fastprisssystem skulle bli, vilket man kanske hade väntat sig när de nu påstår att jag räknat ”fel”.

Helt uppenbart är att Miljöpartiet tycks bli väldigt provocerade när man granskar deras politiska förslag. För egen del tar jag de förslag som oppositonspartierna lägger i Riksdagen på allvar, och tänker fortsätta med att ställa frågor om vilka konsekvenserna skulle bli för Sverige om vi följde deras förslag.

Nu undrar kanske vän av ordning hur det då egentligen ligger till?

Saken är alltså den att Miljöpartiet, med Lise Nordin i spetsen, som sagt upprepade gånger motionerat i Riksdagen om att införa ett fastprissystem för viss förnybar el i Sverige, enligt tysk modell. Det gjorde de senast i oktober i år (2012/13:N253) och då hävdade de också att kostnaden för de tyska konsumenterna, när de ska finansiera den modellen via sin elräkning, bara skulle ligga på ”cirka 10 kronor per hushåll och månad”. Ett sådant fastprissystem, där priset beslutas på ett snarast planekonomiskt sätt av politiken, vill MP lägga ovanpå vårt välfungerande och marknadsbaserade svenska gröna elcertifikatsystem.

Att påstå att det tyska systemet bara skulle kosta tyska hushåll en tia i månaden är dock inte sant. Efter nyår kommer de tyska elkonsumenterna att betala ungefär 50 öre per kilowattimme bara för att finansiera utbyggnaden av det förnybara i Tyskland. Det innebär att en vanlig tysk familj med normal elförbrukning kommer betala ungefär 140 kronor i månaden bara för utbyggnaden av det förnybara, dvs 14 gånger mer än vad (mp) påstår i sin motion. 140 kronor i månaden är väldigt långt från MP:s påstående om ”10 kronor per hushåll och månad”, vilket jag också konstaterar i min slutreplik.

Omräknat i svenska förhållanden skulle en tysk modell ovanpå den svenska innebära avsevärt dyrare elräkningar. För en familj i en normalstor villa med direktverkande el (med en årlig förbrukning på ungefär 20 000 kilowattimmar el) skulle MP:s förslag innebära en extrakostnad på cirka 10 000 kronor per år. Om den tyska modellen införs i Sverige, med ett påslag på 50 öre per kilowattimme på det elpris vi redan har, får man nämligen en elprishöjning med 140 procent jämfört med höstens spotpris på el.

I Sverige har vi valt en annan ordning. Med de smarta gröna elcertifikaten, som i dagsläget kostar svenska konsumenter 3,5 öre per kilowattimme, får vi mycket förnybar el till en väldigt låg kostnad, långt ifrån de kostnader som den statligt garanterade fastprismodell som MP föreslår skulle innebära. Tack vare denna smarta modell har vi också kunnat få ett väldigt starkt stöd bland svenskarna för vår gröna omställning. Att, som MP föreslår, chockhöja elpriset skulle riskera minska det starka svenska folkliga stödet för det förnybara. Det vore inte en klok väg till en hållbar framtid.

Om detta, och om fördelarna med det svenska gröna elcertifikatssystemet, skriver också DN:s ledarsida idag.

ps
*Avgiften används för att finansiera det tyska fastprissystemet och kallas ”Umlage”. Den ligger nu på 3,6 Euro cent per kWh. Efter nyår höjs avgiften till 5,3 Euro cent per kWh. Med en växelkurs på 9,06 kronor per Euro blir detta ungefär 50 öre per kWh (48 öre). Med dessa uppgifter kan var och en följa hur jag räknat. Hur Miljöpartiet räknar för att komma fram till sitt påstående om att kostnaden för tyska konsumenter bara skulle vara 10 kronor per månad och hushåll går dock fortfarande inte att se.
ds

Newer Entries »

Tag Archives