När jag inledde Hattresan valde jag att göra det i Ramvik i Ångermanland. Och det var ju ingen slump. Jag ville börja min egen resa mot partiledarvalet och stämman i Åre i den bygd som spelat så stor roll i Centerpartiets historia, och som står för en så stor del av Centerpartiets egna rötter. För Ångermanland var ju hembygd både för Gunnar Hedlund, den legendariske centerledaren som ledde omvandlingen från Bondeförbund till ett modernt socialliberalt Centerparti, och för Thorbjörn Fälldin som kunde ta vid där Gunnar lämnade och både föra Centerpartiet till sin storhetstid och bryta 40 års socialdemokratiskt maktinnehav, när Centerpartiet fick förtroende att axla statsministerposten 1976.

För mig som vill utveckla Centerpartiet så att vi på nytt blir ett brett allmänborgerligt parti som kan påverka lika mycket som på Fälldins tid, och som ser att vägen dit handlar om att ta vara på våra rötter och hämta kraft ur dem för att stärka och utveckla en varm, grön socialliberalism, så var det självklart att börja min resa där.

Sedan dess har Hattresan gått genom landet, från ort till ort, från centermedlem till centermedlem. Idag gick den till Halland och Halmstad. Men också förbi den bygd där jag har mina personliga rötter: Hyltebruk och barndomsbyn Mosshult.

Jag är en sån där som i min identitet bär med mig flera olika delar av Sverige. Och fastän jag sedan mer än 10 år bor strax söder om Stockholm så finns för alltid en del av mitt hjärta hemma i betesvallarna, i skogarna och vid sjöarna där jag växte upp.

Mosshult är mitt Ramvik. Och det är där jag fått de värderingar som präglar den jag är och det jag gör. Det var där jag tidigt fick lära mig att ta ansvar för mig själv och att stötta andra. Det var där jag insåg att ensam inte alltid är så stark. Det var där jag med egna ögon kunde se hur viktiga de personliga banden mellan olika generationer är och kan vara, särskilt för ett litet barn. Och det var där jag förstod att om det ska bli något av, då måste man ta saken i egna händer och vara beredd att gräva där man står.

För mig är Mosshult och mosshultarna Småland när det är som bäst. Sparsamma, strävsamma, uthålliga. Men också omtänksamma, varma och mest av allt väldigt, väldigt jordnära. Några av de allra största klokskaperna jag hört fick jag höra hemma vid mormors och morfars köksbord i Mosshult, när jag växte upp.

Det om något är en trygg bas att hämta kraft och inspiration ur. Inte minst om man med stolthet och ödmjukhet vill bära förtroendet som partiledare och en möjlig framtida statsminister.

I tisdags kväll mötte jag ett femtiotal östgötska centerpartister på Brunneby musteri.

En av dem som kom på mötet frågade mig om hur vi ska kunna få en vindkraftsutbyggnad som sker i samklang med lokala opinioner och med en lokal förankring.

Det är ingen hemlighet att de vindkraftsbolag som lyckats bra med att bygga ut vindkraft med ett gott lokalt stöd har lagt ganska mycket energi på att skapa just det stödet. Framgångsreceptet är i mångt och mycket att samla alla de som är berörda, och hitta smarta modeller som gör att de kan få del av de ekonomiska vinster som en vindkraftsetablering på deras mark, eller i nära anslutning till deras fastighet, ger. Fler vindkraftsbyggare borde ta efter den framgångsrika modellen.

Men vi kan också göra mer från politiskt håll. Jag skulle gärna stärka äganderätten och skärpa reglerna så att markägare som upplåter sin mark kan få en skälig intrångsersättning. Kan man få det då blir det också lättare att leva med om ens mark tas i anspråk för en kraftledning, en vindkraftsetablering eller för något annat samhällsviktigt ändamål. Men den som äger marken måste ha rätt att få en rimlig ersättning när hennes eller hans mark tas i anspråk.

Om fler vindkraftsbyggare ser till att dela med sig av vinsterna till de som är berörda, och vi stärker äganderätten och förbättrar reglerna för intrångsersättning nationellt då är jag övertygad om att vi kan åstadkomma den kraftfulla utbyggnad av förnybar energi som vi behöver för att minska och stegvis avveckla Sveriges beroende av kärnkraften som energikälla.

Igår eftermiddag träffade jag centerpartister i en fantastiskt vacker miljö vid Naturens Hus i Örebro. Det blev ett inspirerande samtal om många olika frågor. Innan jag lämnade Naturens Hus reflekterade jag såhär över mötet.

En av de som deltog frågade mig om hur vi ska kunna lösa välfärdens utmaningar framöver, när vi vet att vi går mot en stor demografisk utmaning och utmaningar både vad gäller att finansiera en god och solidariskt finansierad välfärd, och se till så att välfärden framöver kan hålla hög kvalitet.

Jag tror att en av de stora utmaningarna handlar om att se till så att tillräckligt många kommer vilja arbeta i skolan, och i vården och omsorgen. Det är frågor som ligger mig varmt om hjärtat, och som jag arbetade med varje dag när jag som VD för Didaktus Skolor skulle locka unga och vuxna att läsa de vård- och omsorgutbildningar vi erbjöd.

Jag tror att det finns några viktiga saker vi måste göra för att klara det.

För det första. Om vi ska kunna få en skola som ger alla elever godkända kunskaper och rustar dem för morgondagens arbetsmarknad, då måste det finnas riktigt bra lärare som vill undervisa i skolan. Och om riktigt bra personer ska vilja bli lärare måste läraryrkets status höjas. Ett sätt att göra det är att se till så att riktigt bra lärare också kan få riktigt bra betalt, och att eleverna får vara med och utvärdera lärarna och att den utvärderingen finns med som ett av underlagen inför lönesättningen. Jag vill att centerpartister i våra kommuner, som är skolhuvudmän, verkar för att riktigt bra lärare ska kunna få riktigt bra betalt.

För det andra. Om det ska bli mer attraktivt att arbeta i vården och omsorgen då måste statusen höjas också där. Självklart är lönefrågan viktig även där men vi måste också se till så att det skapas karriärvägar i vården och omsorgen, så att de som funderar på att börja jobba där vet att det kommer finnas chans till professionell och personlig utveckling. Det måste gå att göra karriär, innehållsmässigt och lönemässigt i vården och omsorgen.

För det tredje. Det är stor synd och skam att det sitter utländska utbildade läkare i förorter som heter Bergsjön, Rinkeby och Rosengård, som inte tas till vara och får jobba i läkarbristens Sverige, bara därför att Socialstyrelsen varit och är alldeles för långsamma med att validera deras kunskaper och beskriva hur de måste komplettera sina kunskaper innan de kan gå in och jobba i vården och omsorgen. Det måste det snarast möjligt bli ändring på.

Lyckas vi med det – att se till så att riktigt bra lärare kan få riktigt bra betalt, att skapa karriärvägar i vården och omsorgen och ta till vara de människor som flytt eller flyttat till vårt land och som har med sig en vårdutbildning från sitt gamla hemland – då kommer vi också ha bättre chanser att se till så att det finns tillräckligt många kloka hjärnor och varma händer som vill jobba i den svenska skolan, vården och omsorgen.

Igår kväll träffade jag centerpartister i Karlstad. Det blev ännu ett spännande möte med många bra diskussioner.

En av dem som var där var en kvinna från Sörmland som hade missat mig i Eskilstuna och nu passade på i Karlstad. Hon frågade mig hur det moderna Centerpartiet kunde kanalisera det engagemang som många har för att vi ska kunna behålla de små landsortsskolorna runtom i landet. Hur Centerpartiet, som för 100 år sedan var det parti som tog initiativ till en folkskola som skulle omfatta alla barn, också landsbygdens, i Sverige, idag kan ta vara på det engagemanget.

Jag vill att Centerpartiet ska räta på ryggen och tydligare stå upp för att vi är den starkaste politiska rösten för en hållbar tillväxt i hela landet, där vi tar till vara på både stadens och landsbygdens möjligheter. Ska vi lyckas med det då är en av de viktigaste sakerna vi kan göra att se till så att staten är riktigt riktigt stark i att garantera en grundläggande samhällsservice i hela landet. Ska man kunna bo, leva, växa upp och driva företag i hela landet så måste det kunna gå att tanka sin bil, handla sin mat, sätta sina barn i en bra skola och få vård när man behöver det. Och faktum är, att om staten är stark i att garantera en bra samhällsservice i hela landet, då kommer också mer av den kommersiella servicen att kunna finnas kvar. Och då kommer vi långsiktigt också kunna se att fler barnfamiljer kan välja att bo på landet, så att också de små landsbygdsskolorna kan finnas kvar.

Dagens medlemsmöte i Falun blev ännu ett fullsatt möte, med intresserade medlemmar från hela Dalarna. Trots att jag tagit med mig gott om informationsmaterial tvingades jag konstatera att de sista som kom inte kunde få ett eget ex!

Det är härligt att höra den spännvidd som finns i centerrörelsen, och som märks på bredden i de frågor som medlemmarna ställer till mig. Det är alldeles uppenbart att så många längtar efter ett bredare Centerparti, som tar sig an också varma områden och har visioner bl.a. för skolan, välfärden och internationella frågor.

En av de frågor jag fick idag handlar om hur jag ser på det som nu händer i Europa. Och mitt svar på det är att jag är djupt bekymrad.

Vi har de senaste åren sett hur vi, gemensamt, agerar med en kobras snabbhet när små nyblivna medlemsstater i EU, länder som tidigare tillhörde öst- och centraleuropa, drabbas av ekonomisk kris och kör sina budgetar med underskott. Då är vi snabba att agera och att dra åt tumskruvarna rejält.

Men när andra, stora länder – inte sällan de som var med och bildade kol- och stålunionen när det begav sig – gör precis samma sak och missköter sina offentliga finanser och skjuter sina ekonomiska problem på kommande generationer då gör vi nästan ingenting.

Det är djupt omoraliskt att vi så tydligt behandlar medlemsländer i EU så olika. Vi måste få till en ordning där alla länder – oavsett storlek, och oavsett historia i det europeiska samarbetet – får följa samma regler och spela enligt samma regelverk.

Någon ordning måste det ändå vara, också i ett europeiskt samarbete.