Anna-Karin Hatt bloggar |

Miljöhänsyn + tillväxt = sant

Anna-Karin Hatt i möte med Guangdongs viceguvernör Chen Yungxian

Det är inte varje dag som man vaknar på 97:e våningen (särskilt inte om man är lite höjdrädd som jag), men just det gjorde jag i morse. Från mitt rum på hotellet i Kanton (Guangzhou) hade jag en fantastisk utsikt över 12-miljonerstadens imponerande skyline.

Den utsikten hade kunnat vara ännu mer imponerande om den inte hade skymts av, vad jag först trodde, en kraftig dimma. Men efter att ha funderat ett varv till kom jag fram till att det jag såg nog inte var någon dimma, utan smog som låg över staden.

Smogen är ett stort problem i många kinesiska städer och luftföroreningarna är en av anledningarna till att flera lokala myndigheter har börjat förstå vikten av att bedriva en aktiv miljöpolitik. I sydöstra Kina är det tydligt att det har börjat växa fram en medvetenhet kring miljöfrågor. Södra Kina har redan rykte om sig att vara en av de mer progressiva och ekonomiskt liberala delarna av Kina, och det var i Guangdong som den första ekonomiska frizonen på Kinas fastland etablerades 1979. Möjligen – och förhoppningsvis – kommer man nu också att ta täten vad gäller miljö och hållbarhet i Kina.

Provinsen Guangdong är till folkmängden Kinas absolut största, med över 100 miljoner invånare. Den har också växt otroligt snabbt, både ekonomiskt och befolkningsmässigt.h Förra året hade Guangdong en BNP-tillväxt på över 8 procent och räknar man samman Guangdong, Hongkong och Macau skulle deras samlade BNP rankas som den 15:e största ekonomin i världen. Ett tydligt och visuellt exempel på hur snabbt den utvecklingen gått är framväxten av staden Shenzhen, där för övrigt Huaweis huvudkontor ligger. För lite mer än 30 år sedan, 1979, bodde det 30 000 människor i Shenzhen. Idag är Shenzhen en stad med hela 12 miljoner invånare.

Självklart har en så snabb tillväxt, i kombination med ett begränsat miljötänkande, gjort att man i regionen skapat och stött på en hel del miljöproblem. Men att det nu tycks finnas det som kan komma att bli en fruktbar kombination av gryende politisk vilja, av god tillgång på kapital och att det finns reella miljöproblem att lösa innebär att det finns goda skäl för duktiga svenska miljöteknikföretag att rikta blickarna mot södra Kina.

Bland annat därför är Business Sweden sedan länge aktiva där och de har under mitt besök här i Kina arrangerat två välbesökta seminarier på temat ”Waste to Energy” – ett i Hongkong och ett idag i Guangzhou. På båda dessa seminarier har jag inledningstalat innan några duktiga svenska miljöteknikföretag har fått chansen att presentera sig för den kinesiska publiken.

Och även från kinesiskt håll har den politiska representationen vid dessa seminarier varit hög. Vid seminariet i Hongkong deltog stadens vice miljöminister, Christine Loh, som visade sig vara en stor Sverigevän. Efter Storbritannien, där hon har bott, har hon besökt Sverige fler gånger än något annat land i Europa. Loh lyfte särskilt fram hur vi i Sverige har lyckats med vår avfallshantering, och pekade på att Hongkong har mycket att lära sig av det vi gjort. En av de stora utmaningar Hongkong har är att komma förbi det, alldeles för vanliga, så kallade NIMBY-syndromet (Not In My BackYard) som i det här fallet innebär att människor betraktar förbränning av sopor som någonting farligt som man inte vill ha nära sig. Just Sverige är också av den anledningen ett utmärkt exempel för Hongkong att titta närmare på, eftersom flera av våra kraft- och fjärrvärmeverk ligger i närheten av bebyggelse, utan att orsaka några särskilda problem för de som bor där.

Att Sveriges attraktionskraft är stark visade sig även när jag idag hade en överläggning med Guangdong-regionens vice-guvernör. Också han hade besökt Sverige för att studera våra energi- och miljöerfarenheter. När vi diskuterade blev de tydligt att han var särskilt intresserad av hur vi arbetar med hållbara transporter, inte minst när han förstod att vi i Sverige redan idag har överträffat vårt 2020-mål om att vi ska ha minst 10 procent förnybart i våra transporter.

Ett av de framstående svenska företagen i just transportsektorn är Scania, vars Kinachef var med på mitt möte med vice-guvernören. Scania är väldigt aktiva i regionen med olika typer av transportlösningar, men känner en viss oro för att kineserna genom att göra vissa politiska teknikval kan komma att stänga ute dem och deras tekniker från marknaden. För mig som svensk minister är det förstås viktigt att, när jag får möjlighet, göra vad jag kan för att främja svenska intressen som Scanias.

Därför lyfte jag, när jag träffade vice-guvernören, särskilt hur viktigt det är att alla företag behandlas lika och att vi politiker inte ska bestämma exakt vilken teknik som vi i framtiden ska använda. Det vi ska göra är att sätta tydliga ramar, och inom de ramarna låta marknaden utveckla de bästa lösningarna, t.ex. de bästa förnybara bränsleteknikerna. Och här har vi i Sverige kommit långt – med hjälp av långsiktiga och teknikneutrala styrmedel har vi tagit många stora och viktiga kliv mot ett hållbart samhälle, samtidigt som vi lyckats skapa en stark ekonomisk tillväxt. Vår tydliga erfarenhet är att stark miljöhänsyn och god tillväxt tydligt kan gå hand i hand, och till och med stärka varandra.

Sverige gör avtryck

Stämningen var högre hos delegationen än på Hong Kong-börsen.

Efter Tokyobörsen är Hongkong Asiens största finansiella handelsplats och har ett rykte om sig att vara en stabil institution. Genom sitt transparenta men samtidigt hårda regelverk, innebär en notering här en kvalitetsstämpel som framförallt många företag i Fastlandskina strävar efter. Det här är egentligen inga nyheter, men det inte så många känner till är att deras tekniska plattform är utvecklad i Sverige.

Och så har det varit ända sedan 1994. När jag besökte Hongkongbörsen idag fick jag träffa flera av deras medarbetare, men också representanter från Nasdaq OMX i Stockholm som berättade om att Hongkongbörsen i nästa vecka ska ta i drift en ny version av deras svenskutvecklade it- plattform.
Inte minst tack vare sin finansiella betydelse har Hongkong idag utvecklats till en av de mest uppkopplade platserna i världen, och efter Luxemburg är Hongkong den del av världen som har störst bandbredd gentemot omvärlden, räknat per invånare.

Det gör avtryck i internationella mätningar. När FN-organet, den internationella telekomunionen (ITU), kom med sin rapport i måndags visade den att Hongkong nu tar steget in på en tiondeplats när det gäller it-mognad, och hamnar på andra plats i Asien. Ännu mer glädjande, åtminstone för Sverige, är att vi i samma mätning håller vår andraplats, precis efter Sydkorea.
På plats här i Kina märks det att det i Hongkong finns en klar ambition om att de ska bli ännu bättre. Det visar sig inte minst genom att man är väldigt nyfiken på vad vi i Sverige har gjort och som ligger bakom att vi för det mesta hamnar på topplaceringar i denna och liknande internationella rankingar.

Det märktes idag på Ericssons fullsatta it-seminarium om den digitala agendan för Sverige, som jag deltog i direkt efter mitt besök på Hongkong-börsen. Ett av mina budskap på det seminariet, vid sidan om att berätta om själva innehållet i den digitala agendan, var att det inte räcker att få med sig it-experterna och en entusiastisk it-minister, om man vill vara säker på att skapa en strategi som verkligen träffar rätt och som alla berörda parter står bakom och kommer göra sitt yttersta för att förverkliga. I själva verket är ju it allt mer ett horisontellt område som påverkar samhällets alla sektorer. Ska vi kunna dra full nytta av de möjligheter som digitaliseringen ger så måste vi få med alla berörda aktörer på banan, och då är ett öppet och inbjudande arbetssätt, både när man utformar strategier och ska genomföra dem, en absolut nödvändighet.

Ericssons seminarium om den digitala agendan blev min sista programpunkt i Hongkong för den här gången, innan jag fortsatte till Kinas fastland. Mitt första besök på fastlandet var ett besök hos Ericssons främsta konkurrent Huawei, som har sitt huvudkontor precis i gränstrakten mellan Hongkong och Shenzhen. Huawei, som grundades så sent som 1988, har på kort tid gått från att tillverka produkter på licens, till att själv utveckla egna högteknologiska produkter, och numera äger en hel del av deras forskning och utveckling rum i Kista utanför Stockholm.

En av de viktiga principerna som vi i den svenska regeringen alltid står upp för är värdet av frihandel och av välfungerande konkurrens. Och därför passade jag när jag besökte Huawei på att prata en del om detta. Att den svenska regeringen, precis som vi välkomnar att Huawei etablerat sig och investerar i Sverige, också sätter stort värde på att Ericsson och andra europeiska företag kan investera och verka i Kina. All vår erfarenhet talar nämligen för att både företag och samhällen mår bra av frihandel och konkurrens, också på ens egen hemmamarknad. Och jag noterade med tillfredsställelse att just den inställningen var någonting som man noterat tydligt på Huawei och att just det också var ett av de viktiga skälen när Huawei år 2000 bestämde sig för att etablera sin första forskningsanläggning utanför Kina just i Kista och Sverige.

Också på hemmaplan är jag närvarande idag, i Expressens intervju om den gästföreläsning som jag ska hålla på det ansedda Tsinghua-universitet i Peking nu på fredag. Som framgår av den artikeln kommer jag då och där bland mycket annat prata om den kanske viktigaste faktorn bakom Sveriges välstånd, nämligen vår tradition av stark öppenhet mot omvärlden.

Rivstart i Hongkong

I eftermiddags landade jag och min delegation i Hongkong efter en nattflygning från Helsingfors. Sedan dess har det blivit en riktig rivstart på mitt program här i Kina, vilket också Expressen rapporterat idag. Direkt efter att jag hade checkat in på hotellet åkte jag nämligen för att träffa Hongkongs miljöminister, Wong Kam-sing.

Med sina cirka sju miljoner invånare, på en yta lika stor som en tredjedel av Gotland, är det alldeles uppenbart att Hongkong har en rad stora utmaningar, inte minst miljöutmaningar, att ta itu med. När jag frågade miljöministern om det nya miljöproblem som regeringen i Hongkong (Hongkong är ju en region med starkt självstyre inom Kina) antagit, och vilka utmaningar han ansåg var alla mest angelägna i Hongkong, så talade han särskilt om att de behöver komma till rätta med alla utsläppen från bilar som blir kvar mellan de höga husen, om att man behöver komma till rätta med att 50 procent av Hongkongs avfall fortfarande går till deponi, och att energianvändningen i byggnaderna här är alldeles för hög.

Att den relativt nytillträdda regeringen i Hongkong nu tar sig an miljöfrågorna är enligt flera bedömare som jag har pratat med ett intressant skifte jämfört med hur tidigare regeringar här har gjort. Trots att Hongkong sedan länge upplever ett starkt ekonomiskt välstånd, och trots att en av världens mest tätbefolkade städer skapar särskilda miljöutmaningar, så har man hittills inte tagit itu med miljöfrågorna.

Ett av de övergripande målen i Hongkongs nya miljöprogram är att man ska minska sina koldioxidutsläpp i absoluta termer med mellan 19 och 33 procent fram till 2020. För att lyckas med det kommer energianvändningen i byggnadssektorn spela en helt avgörande roll. Det sägs att 90 procent av all energi i Hongkong används i byggnader, varav 70 procent för att kyla husen när värmen ligger på.

Trots att Sveriges och Hongkongs förutsättningar och utmaningar delvis ser väldigt annorlunda ut kunde Wong och jag konstatera att vi också delar en hel del utmaningar: vi behöver båda fortsätta arbetet med att bli bättre på att sluta kretsloppen och ta vara på och använda avfallet som en resurs, vi behöver båda ställa om så att våra transporter blir hållbara och vi måste båda se till att använda energin mer effektivt, inte minst i våra byggnader.

På flera av de områden som Hongkong pekat ut, och där man nu söker efter ny teknik och beprövade lösningar, har Sverige redan kommit långt. Vi har många duktiga företag med smarta lösningar för hållbar stadsutveckling som skulle kunna komma till stor nytta här i Hongkong. Och det är också en av anledningarna till att jag har med mig en företagsdelegation hit till Hongkong, med duktiga svenska företag som är etablerade i regionen.

Och just därför avslutades den här första dagen i södra Kina med en delegationsmiddag där de företagen fick möjlighet att presentera sig närmare och där vi hann med många viktiga diskussioner och samtal. När vi vaknar imorgon bitti är det dags för oss att hålla ett första seminarium – om hur vi kan ta vara på och utvinna energi ur avfall – tillsammans.

Men även om jag för närvarande är i Hongkong och just nu blickar ut över en skog sv skyskrapor, där den högsta sägs vara mer än 400 meter hög, så är jag också till del närvarande hemma i Sverige. För idag skriver jag, med anledning av att vi från regeringens sida överlämnar en skrivelse till riksdagen där vi redogör för hur statens roll på elmarknaden sett ut och utvecklats, på SvD Brännpunkt. Läs gärna den debattartikeln här.

En främjandevecka i Hongkong och Peking

Hongkong. Foto: David Iliff.

Efter en intensiv dag med Annie och resten av gänget i Centerpartiets verkställande utskott så bär det nu av i österled. Den här veckan väntar först Hongkong sedan Guangzhou och därefter Peking.

Det finns mycket att studera i Kina, men Sverige har också mycket att visa upp för Kina. Flera av de utmaningar Kina står inför har vi i Sverige nämligen redan hittat bra lösningar på. Därför har jag tagit med mig flera duktiga svenska företag – inom energi och it – i min delegation och jag hoppas att jag med min resa ska kunna öppna endel dörrar för dem som kan stärka deras affärsmöjligheter och bidra till att t.ex. öka den svenska miljöteknikexporten till Kina (som redan är den femte största exportmarknaden för svensk miljöteknik) ytterligare.

Extra roligt är det förstås att mitt program i Kina är väldigt välmatat. Strax efter att jag anlänt till Hongkong imorgon väntar ett bilateralt möte med Hongkongs miljöminister och därefter medverkar jag i ett energiseminarium som Business Sweden anordnar där jag ska hålla tal om hur vi i Sverige utvecklat smarta lösningar för hållbara städer. Under tiden i Hongkong kommer jag bland mycket annat också få chansen att besöka Hong Kong Stock Exchange och telekomföretaget Huawai.

I Peking väntar överläggningar med flera olika kinesiska ministerier, ytterligare ett spännade energiseminarium och ett rundabordssamtal med Beijing Energy Club. Särskilt roligt ska det bli att få hålla en gästföreläsning om hur Sveriges it-politik ser ut för studenter vid Tsinghua-universitet i Peking.

Jag hoppas få tid och möjlighet att berätta om en hel del av detta här på bloggen under veckan. Och endel av det kanske dyker upp i Expressen, som valt att följa med och bevaka hela Kina-resan.

Tid att skörda framgångarna på Öland

Kårehamns vindkraftpark till havs.

Tillväxt och utveckling kommer inte av sig själv. Den skapas av enskilda människor. Av människor som har kraften och modet att pröva det okända. Som gör slag i saken och bestämmer sig för att förverkliga sin dröm. Endel av dem har gått samman och arrangerat Ölands skördefest.

Med ett enda för ögonen – att se till så att det finns bra villkor för oss att bo, leva och driva företag i hela landet – var det en sann glädje för mig att i går kväll få inviga 2013 års upplaga av skördefesten i Gårdby på Ölands östra sida. Och att i samband med det få dela ut årets Gyllene pumpa till entreprenörerna Veronica och Mikael Thernström och deras framgångsrika företag Stenladan.

Årets Skördefest är mer än något annat en hyllning till all den livskraft och all den entreprenörsanda som finns på Öland, och i hela vårt land. Kanske är Ölands skördefest en sinnebild för hur hela vårt land kan vara med och bidra till vår gemensamma välfärd. För det ni visar upp det är mer än något skaparkraft, en skaparkraft som finns i hela vårt land, och som visar sig från sin allra bästa sida, här på Öland.

Vem av oss njuter inte när vi ser engagemanget i ögonen hos äppelodlaren, när han stolt berättar om årets skörd?

Vem delar inte glädjen med den konstnär som berättar hur hon alldeles nyss tagit mod till sig och kastat sig ut i det okända för att förverkliga drömmen om ett eget galleri?

Och vem av oss blir inte lycklig in i själen när vi får möta den hotellägare som driver sitt Bed & Breakfast alldeles i närheten av det undersköna Alvaret?

Från skördefesten rapporterade både Svt, Barometern och Ölandsbladet.

En annan slags skördefest var det också idag, i Kårehamn invigde jag nämligen Eon:s nya havsbaserade vindkraftpark, där det nu rikligt och ofta kommer ”skördas” förnybar el. Tack vare den satsningen kommer varannan ölänning nu kunna få förnybar el, från vindkraftparken i Kårehamn. Helt utsläppsfri förnybar öländsk vind, rakt in i jacket, om och om igen.

Med vindkraftparken i Kårehamn får Öland den största havsbaserade vindkraftparken i den svenska delen av Östersjön. Med sina 180 gigawattimmar el kommer man att producera grön el till hela 28 000 hushåll, varje år. Om vi skulle ta all den elen, och använda den för att ersätta en del av all den bensin och diesel vi använder i våra transporter, så skulle vi kunna minska Sveriges koldioxidutsläpp med 100 000 ton, varje år. Det är lika mycket som 25 000 bensindrivna bilar orsakar i koldioxidutsläpp varje år. Och faktum är att när parken producerar på högsta nivå så räcker ett enda varv från ett enda av de 16 verken för att man ska kunna köra en elbil i en hel mil. Om detta skriver jag också på debattplats i Barometern. Med på invigningen var samtliga ölandska medier. Däribland Svt i två inslag och TV4. En intervju på båten ut till parken finns också på YouTube.

Långt tidigare, år 1487, såg det annorlunda ut i Kårehamn. Då ankrade den svenska och danska flottan upp utanför Kårehamn och här stod striden om makten över Sverige. 526 år senare står Kårehamn än en gång i centrum, men nu genom att symbolisera sitt bidrag i ännu ett viktig slag: det som handlar om att steg för steg minska vårt fossiloberoende och steg för steg ställa om till ett allt mer förnybart och hållbart samhälle.

Stärkt dammsäkerhet i hela landet

Stornorrforsens vattenkraftverk i Umeälven. Foto: Tage Olsin.

Att vi har mycket, och väl fungerande, vattenkraft har spelat och spelar stor roll för att vi i Sverige har en så hållbar elproduktion, med allt mer förnybart. Det är en av anledningarna till att det är viktig att vi gör allt vi kan för att undvika dammhaverier. Men det är också viktigt att man som medborgare kan känna sig helt trygg med att den som äger och driver en damm, oavsett om det är en vattenkraftsdamm eller någon annan typ av damm, och att de myndigheter som ska sköta tillsynen av dammsäkerheten, gör det de kan och behöver göra för att hålla en hög dammsäkerhet.

Vid en pressträff nu på förmiddagen presenterade jag regeringens nya förslag för att ytterligare stärka dammsäkerheten, som går ut på att införa ett samlat regelverk kring dammsäkerhet och förstärka tillsynen av detta. Bland andra NSD, Svt och SR rapporterar idag från denna pressträff.

Såhär långt har vi i Sverige, tack och lov, varit relativt förskonade från riktigt stora dammbrott. Men det har på senare år inträffat mer begränsade dammbrott. År 2000 skedde ett dammbrott i en gruvdamm vid Bolidens anläggning i Aitik utanför Gällivare. Inte minst tack vare lyckliga omständigheter lyckades man undvika att det dammbrottet fick allvarliga konsekvenser. Hösten 2010 skedde ett fullskaligt dammbrott vid Hästberga kraftverk i Helge å i Skåne, som fick stora lokala konsekvenser när ungefär en miljon kubikmeter vatten strömmade ut från magasinet, vilket ledde till att en bro nedströms kraftverket rasade, att en närliggande väg och några fastigheter översvämmades.

Det finns totalt sett 10 000 dammar i Sverige: vattenkraftsdammar, gruvdammar och slussar. 500 av dem är så stora, eller placerade på ett sådant sätt, att ett dammbrott skulle kunna leda till allvarliga lokala, regionala och till och med nationella konsekvenser. De allra största och högsta dammarna ligger i de stora reglerade älvarna i Norrland och byggdes på 1950-, 1960- och 1970-talen.

Trots att vi har så många dammar så saknas det idag en samlad reglering av dammsäkerheten i Sverige. Det finns branschriktlinjer och branschstandarder och det finns vissa viktiga bestämmelser i lagstiftningen, inte minst om att den som äger en damm är fullt ansvarig för konsekvenserna om ett dammbrott inträffar, men det finns ingen samlad lagreglering och ingen lagreglering av hur dammägarnas egenkontroll ska se ut eller vilken rapportering de ska ge in till myndigheterna.

Samtidigt vet vi att dammbrott, och redan mindre sådana, kan få stora och mycket allvarliga konsekvenser – för människor, miljö, egendom och samhället som helhet. Det kan handla om skador på vägar och järnvägar, om förstörda elnät, om allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner under kortare eller längre tid, det kan handla om ekonomiska sakdor på människors och företags mark och egendom, och allra i värsta fall om fara för människors liv och hälsa.

Därför föreslår vi nu från regeringens sida en skärpt och samlad lagstiftning för att höja dammsäkerheten. I den lagrådsremiss som vi i regeringen beslutat om idag föreslår vi att de dammar som kommer omfattas av de nya reglerna ska klassificeras utifrån vilka konsekvenserna av ett eventuellt dammhaveri skulle kunna bli. De dammar som omfattas ska klassificeras i någon av klasserna A, B eller C, beroende på om ett haveri skulle leda till nationella, regionala eller lokala konsekvenser och störningar. Om ett dammhaveri kan medföra fara för människors liv ska dammen alltid klassificeras i antingen klass A eller B.

Huvudprincipen i förslaget är att:

En damm bör vid varje givet tillfälle ha den grad av säkerhet mot dammhaveri som är rimlig med hänsyn till kostnaden för att uppnå denna grad av säkerhet.

Det betyder i klartext att ju allvarligare konsekvenserna av ett dammhaveri kan bli, desto större krav på att dammägaren genomför de åtgärder som krävs för att nå en hög dammsäkerhet, och desto mindre hänsyn kan man ta till vad kostnaderna för dessa åtgärder blir. För de dammar som kommer placeras i dammsäkerhetsklass A innebär detta att dammägaren ska hålla den högsta grad av dammsäkerhet som det över huvud taget är möjligt att uppnå tekniskt sett, och att det knappast finns några kostnader i de fallen som är för stora för att förhindra att ett dammhaveri sker. Oavsett hur höga kostnader som läggs ner för att uppnå högsta möjliga grad av dammsäkerhet kommer dessa kostnader, när det gäller dammar i dammsäkerhetsklass A, alltid vara mycket lägre än de kostnader som ett dammhaveri skulle orsaka. För dammar i dammsäkerhetsklasserna B och C ska en rimlighetsbedömning göras mellan å ena sidan kostnaden för den tilltänkta dammsäkerhetshöjande åtgärden, och å andra sidan de skador ett dammbrott skulle kunna medföra. I de fallen blir det också möjligt att väga in andra åtgärder än rent dammsäkerhetshöjande åtgärder, t.ex. värdet av en samordnad beredskapsplanering för att t.ex. kunna evakuera människor om ett område översvämmas på grund av dammbrott.

Av de 10 000 dammar vi har i Sverige bedömer vi att cirka 25 dammanläggningar kan vara aktuella att placera i klass A. I flertalet fall handlar det om vattenkraftsdammar som ligger i den övre delen av de tio stora kraftverksälvarna. Dessa 25 dammar ligger i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Dalarnas, Värmlands och Västra Götalands län. Till klass B bedömer vi att cirka 200 dammar ska föras, och till klass C cirka 300. För övriga dammar, av det totala antalet 10 000, bedömer vi att konsekvenserna av ett eventuellt dammbrott skulle bli så begränsade att det inte är motiverat att klassificera dem.

Till grund för klassificeringen, som länsstyrelsen ska besluta om, kommer dammägarna åläggas att göra en konsekvensutredning och ge in den till länsstyrelsen. På basis av den fattar länsstyrelsen beslut om vilken dammsäkerhetsklass dammen ska tillhöra, och därefter blir dammägaren skyldig att varje år sköta sin egenkontroll, enligt ett säkerhetsledningssystem, och årligen rapportera in dammsäkerheten och eventuella förändringar av den till tillsynsmyndigheten. Nytt i förslaget är också att dammägare vart tionde år ska genomföra en mer omfattande helhetsbedömning av dammens säkerhet.

Även fortsättningsvis ska det vara länsstyrelsen som sköter tillsynen och ser till så att dammägarna följer lagen och håller en hög säkerhetsnivå, och Affärsverket Svenska Kraftnät kommer även framöver svara för tillsynsvägledningen. För att höja dammsäkerheten föreslår regeringen nu att länsstyrelserna ska få större möjligheter att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att man ska kunna komma till rätta med dammsäkerhetsbrister, om dammägaren inte sköter dessa åtagande som man ska. Den möjligheten finns idag bara i akuta fall, men nu öppnar regeringen för att länsstyrelsen ska kunna använda de åtgärderna också i fall som inte är akuta.

Tillsynsarbetet kommer framöver finansieras med en årlig fast tillsynsavgift som betalas av dammägaren, och hur stor den avgiften blir beror på vilken dammsäkerhetsklass dammen är placerad i. Tack vare de resurserna kommer länsstyrelserna framöver kunna bygga upp en ännu bättre kompetens kring dammsäkerhet än den som de redan har, vilket betyder att de kommer kunna sköta tillsynen bättre och vara ett bättre stöd för dammägarna i deras dammsäkerhetsarbete. Hela den nya lagstiftningen är tänkt att träda i kraft den 1 juli 2014.

Med de förslag som vi nu överlämnat till Lagrådet vill regeringen stärka och samla dammsäkerhetslagstiftningen i Miljöbalken för att kunna undvika och förebygga framtida dammbrott. att vi har en hög dammsäkerhet är viktigt, för oss som medborgare och för samhället, men också för att vi ska kunna ha en fortsatt hållbar vattenkraftsproduktion.

Vi måste höja takten i omställningen

Jag har sagt det förut: om vi ska klara klimatutmaningen, och ändra på det faktum att en tredjedel av Sveriges koldioxidutsläpp orsakas av våra bilar, bussar och lastbilar – av våra transporter – så måste vi höja takten i omställningen till ett hållbart transportsystem.

Och idag har jag haft flera tillfällen att poängtera just det, och att understryka att omställningen av våra transporter förmodligen är en av de största och viktigaste utmaningarna vi har framför oss.

Diskussionen om det började redan i morse när jag hade en debatt med Miljöpartiets ena språkrör, Åsa Romson, i P1 Morgon om hur Sverige ska kunna nå Alliansregeringens långsiktiga prioritering om att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. I den debatten hävdade Åsa Romson att regeringen skulle sitta med armarna i kors och att ingenting skulle hända när det gäller omställningen till hållbara transporter.

Det påståendet har dock väldigt lite med sanningen att göra. I själva verket händer det en hel del på det här området:

2012 fanns det 4,5 miljoner personbilar i Sverige. 13 procent av dessa var miljöbilar, enligt den miljöbilsdefinition som gällde till och med december 2012. Idag rullar det med andra ord närmare 580 000 miljöanpassade bilar på våra vägar.
Sedan Alliansen tillträdde har vi genomfört en rad reformer för att göra det lönsamt att köpa en miljöbil. en av dem är supermiljöbilspremien där den som köper en bil med riktigt låga koldioxidutsläpp får 40 000 kronor i inköpspremie. Under perioden 2011 till augusti i år har supermiljöbilspremien lett till att 2015 supermiljöbilar rullat ut på våra vägar.
Om man jämför med 2005 så såldes det förvissa färre etanolbilar 2012, men under samma tidsperiod har antalet nyregistrerade gasbilar ökat med hela 214 procent och antalet elhybrider med 31 procent.
Från det att Alliansregeringen tillträdde 2006 har det sålts 216 000 etanolbilar, 33 000 gasbilar, 22 000 elhybrider och 2100 laddhybrider/elbilar. Sammantaget innebär det att det har det sålts 273 000 bilar som kan gå på förnybart eller el sedan 2006.

Det, och endel annat, passade jag på att beskriva i P1-debatten. Vi har gjort en hel del, som leder i rätt riktning och som syns bland annat i att Sverige är det land i EU som har högst andel förnybart i våra tramsporter och redan har uppfyllt vårt gemensamma EU-mål på den punkten.

Strax efter P1 hade jag chansen att tala på Svenska Dagbladets konferens Energy Summit 2013, och då fortsatte jag på samma viktiga tema.

En av Alliansregeringens allra mest ambitiösa prioriteringar är nämligen den fossiloberoende fordonsflottan, som ett steg på vägen för att nå ett klimatneutralt samhälle till 2050. Och på grund av klimatfrågan så är den också en av de mest brådskande.

Ska vi lyckas ställa om till ett hållbart transportsystem behöver vi få ut fler miljöanpassade bilar, bussar och lastbilar på våra vägar, och vi behöver öka användningen av både el och förnybara bränslen i våra vägtransporter. Och de senaste åren har Alliansregeringen gjort en hel del för att det ska ske. Vi har infört miljöbilspremien, supermiljöbilspremien, den slopade fordonsskatten för miljöbilar de första fem åren, vi har skärpt miljöbilsdefinitionen i flera steg, vi har stegvis och förutsägbart höjt koldioxidskatten och vi har mycket kraftfullt ökat forskningen kring energieffektiva fordon och andra generationens biodrivmedel. Till det lägger vi nu, i höstens budget, tre nya satsningar, i ett nytt miljöbilspaket (som jag skrivit om tidigare här på bloggen).

Redan nu är det tydligt att vi, för att nå de mål och prioriteringar vi satt upp, kommer behöva fortsätta med en hel del av de bra styrmedel och verktyg vi redan har, att vi kommer behöva förstärka endel av dem, men det är också tydligt att vi också kommer behöva addera helt nya styrmedel för att nå hela vägen fram till målet. Och just därför sitter just nu den utredning som jag och regeringen tillsatt, under ledning av Thomas B. Johansson, och intensivjobbar inför att de i december ska presentera sina förslag. I ett Ekoinslag i morse, som sedan följdes upp att TT, berättade han om ett av utredningens kommande förslag: att vi i Sverige borde införa ett bonus-malus-system för personbilar, som innebär att den som köper en av de miljöbästa bilarna får en bonus för det, som finansieras med en avgift på de nya bilar som säljs som är sämst ur miljösynpunkt. Det är en bra idé, som Centerpartiet drivit sedan länge. När regeringen i december kommer kunna ta del av utredningens mer detaljerade förslag kan vi också få branschens och berördas synpunkter och därefter kan vi ta ställning till hur vi kan ta detta, och utredningens andra kommande förslag, vidare.

Starkt stöd till det förnybara – en strategi som fungerar

En riktig fyrklöver på torget i Karlstad.

Solen lyser över centerstämman i Karlstad. Många och kloka beslut är det som fattas av de 521 ombuden. Det mesta av tiden sådana här dagar – från tidig, tidig morgon till sen, sen kväll – går åt till debatter och förhandlingar i stämmolokalen, men på lunchen idag kom vi ut i friska luften. Tillsammans med de andra tre c-statsråden höll jag ett rejält torgmöte för värmlänningarna. Bland ombuden på stämman finns också en enorm glöd och ett gott självförtroende. Det märks!

Efter tre härliga timmars bred och innehållsrik debatt avslutade vi förmiddagen idag med att anta Centerpartiets nya program för Miljö och grön omställning. I det slår vi fast en djärv, men fullt realistisk, målsättning om att Sverige inom en generation ska vara ett samhälle med 100 procent förnybar energi, fritt från kärnkraft.

För att nå dit har vi i Centerpartiet valt en ny och smart strategi. Istället för att fokusera på den årtalsexercis om kärnkraften som svensk politik i historien varit så blockerad av, så har vi sedan vi slöt energiöverenskommelsen med resten av Alliansen 2009 fokuserat på att utforma tydliga mål och starkt stöd till de förnybara energikällor som vi behöver ha myckey mer av.

Och vet ni vad? Det är en strategi som verkligen fungerar!

Sedan Centerpartiet kom in i regeringen och fick ansvar för energipolitiken, 2006, har vindkraften sjudubblats, elen från bioenergi har vuxit med 50 procent, och kärnkraftens andel av elen har sjunkit från knappt 50 procent 2006 till 38 procent 2012. Det är en makalös resa.

Energiöverenskommelsen innebär att kärnkraften ska bära sina egna kostnader och att inga subventioner kommer ges till ny kärnkraft. Samtidigt som vi ger ett kraftfullt stöd för att bygga ut det förnybara.

Tack vare att vi i Centerpartiet numera fokuserar stenhårt på det vi vill ha mer av och har lyckas skapa politisk majoritet för det, så är vi nu snabbt på väg mot 100 procent förnybart.

Om detta och det nya programmet rapporterar bland annat TT, Aftonbladet, Expressen och r adion.

Under eftermiddagen har utbildningspolitiken varit under lupp. Innan ombuden fick ta sig an debatten så fick jag, som representant för partistyrelsen, inleda debatten. Och det gjorde jag såhär:

2010. 2011. 2012.

Varje år lämnar var femte högstadieelev grundskolan utan fullständiga betyg. Var femte högstadieelev. Förra året fick 22 645 ungdomar lämna grundskolan utan att vara behöriga för gymnasiet. 22 645 ungdomar – det är fler än alla de som bor i hela Enköping eller hela Ängelholm.

Och samtidigt har vi en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Ska vi lyckas bryta den, ska fler företag vara beredda att anställa unga, så behöver vi en bättre skola. En skola som ser varje enskild elev, och som hjälper varje barn att göra mesta möjliga av sin förmåga.

Trots allt vi gjort, trots de bra skolreformer som vi varit med om att sjösätta, så måste vi göra mer.

Centerpartiets röst behövs, mer än någonsin, i skoldebatten.

För vi ser det guld som glimmar i varje barn. Vi ser den lust att lära som finns hos varje elev. Alla ungdomar har rätt att få det stöd man behöver för att kunna nå sina mål. Varenda en har rätt att få göra mesta möjliga av sin förmåga – oavsett om man bor i Hylte eller Huddinge, om man har rika föräldrar eller har rötter i ett annat land.

Vi behöver en mer individanpassad undervisning. En skola som möter varje barn där hon eller han befinner sig. Där den som behöver extra stöd för att lära får det, och där den som ligger längst fram och redan klarat hela matteboken får chans att släppas vidare.

Barn som får växa och duktiga lärare är skolans viktigaste resurs. Fler lärare måste få chansen att fokusera mindre på papper och mer på att lära. Vi behöver en förskola där barnen får grunden för sitt fortsatta lärande. En skola där kreativa lärprocesser uppmuntras. En skola där elever och föräldrar får möjligheten att välja själva. Och en skola där kvalitén sätts främst, oavsett driftsform.

För den viktigaste dörröppnaren till våra barns framtid, det är en bra skola. En sådan kan vi nå med starkare fokus på den enskilda eleven i skolan, ett nationellt digitalt lärarlyft, med ett bra rektorslyft, med nya karriärmöjligheter för lärare, med bra folkhögskolor och yrkeshögskolor, med mer autonoma lärosäten, med större möjligheter till distansundervisning, och med mer praktik och samverkan mellan skolan och näringslivet.

Med det här nya utbildningsprogrammet tänker vi i Centerpartiet vara med och ta svensk skola in i framtiden.

Sol över budgetsatsningarna på energi och it

Anna-Karin Hatt i Karlstad

Det stämmer! Solen skiner verkligen i Karlstad och den sken över Hedenverket där jag idag presenterade regeringens budget för 2014. Och på ett sätt är det en händelse som ser ut som en tanke – eftersom en av de allra bästa nyheterna på energiområdet i budgeten är regeringens förslag om att sänka skatten på egenproducerad solel och annan förnybar energi.

Mycket av budgetsatsningarna på it- respektive energiområdet har jag den senaste tiden presenterat här på bloggen, i debattartiklar och på nyhetsplats i olika medier de senaste veckorna. Men inte allt.

För Karlstad Energi presenterade jag idag att regeringen i budgeten föreslår sänkt skatt på den el som värmeföretag och jord- och skogsbruk förbrukar för att framställa värme som levereras till industrin. Den satsningen innebär sänkta kostnader för fjärrvärmeföretagen om 35 miljoner kronor per år, från och med 2015, och innebär att vi kommer till rätta med den konkurrenssnedvridning som finns mellan industrin och värmeföretagen. Med anledning av den satsningen, och resten av satsningarna i budgeten, medverkade jag i SR Värmland. Om budgeten och besöket på Hedenverket rapporterade också NWT, Värmlands Folkblad liksom Svt Värmlandsnytt.

På it-sidan finns också en viktig nyhet kvar att uppmärksamma, vilket Computer Sweden gör idag där de skriver om att regeringen kommer tillsätta en utredning för att se över hur vi bättre kan ta till vara och använda den samlade it-infrastruktur som olika statliga aktörer (som Trafikverket, Svenska Kraftnät, Vattenfall och Teracom) förfogar över för att nå regeringens bredbandsmål.

Ser man till den samlade budgeten som Alliansregeringen nu lagt på riksdagens bord så innebär satsningarna på energi- och it-områdena i korthet:

Vi föreslår som sagt sänkt skatt för egenproducerad förnybar el. Satsningen utformas som en skattereduktion och är ett led i regeringens arbete för att öka andelen förnybar el och stärka konsumenternas ställning på energimarknaden. Skattereduktionen kommer göra det mer attraktivt framför allt för många enskilda fastighetsägare att bli sin egen elproducent genom att installera småskalig förnybar el som solel och vindkraft.

Vi tar i budgeten också nya steg för att förbättra tillgången till riskvilligt kapital för miljöteknikföretag. Fram till och med 2020 kommer vi satsa cirka 700 miljoner kronor i en ny grön investeringsfond. Syftet med den nya gröna investeringsfonden är att förbättra möjligheterna att finansiera affärsidéer som tydligt bidrar till en smartare energianvändning och till att minska utsläppen av koldioxid. Den gröna investeringsfonden ska särskilt investera i små och medelstora företag som behöver nytt kapital och ny kompetens för att kunna fortsätta utvecklas. Om detta skrev Annie och jag också på DN Debatt.

På transportsidan satsar vi på ett miljöbilspaket . Syftet med det paketet är att öka andelen miljöbilar på våra vägar och öka användningen av förnybara drivmedel. Miljöbilspaketet består av tre delar; en treårig förlängning av det nedsatta förmånsvärdet för de bästa miljöbilarna, ett nytt kvotpliktsystem för att öka andelen låginblandade förnybara drivmedel i bensin och diesel samt fortsatt skattebefrielse för höginblandade biodrivmedel till exempel E85 och biogas.

Dessutom föreslår vi i budgeten att satsningen på den kommunala klimat- och energirådgivningen till familjer, organisationer och företag ska förlängas. Under 2015-2017 kommer vi satsa 140 miljoner kronor per år på att de kommunala klimat- och energirådgivarna ska kunna fortsätta ge värdefulla kostnadsfria råd om hållbar energiteknik. Om detta skrev jag i dagens Svenska Dagbladet.

För att komma till rätta med konkurrenssnedvridningen mellan industrin och värmeföretagen föreslår regeringen i budgeten för 2014, som sagt, sänkt skatt på den el som värmeföretag och jord- och skogsbruk förbrukar för att framställa värme som levereras till industrin. Satsningen innebär sänkta kostnader för värmeföretagen om 35 miljoner kronor per år, från och med 2015.

Dessutom förslår vi nya resurser för tillsyn av energideklarationer och resurser till tillsyn av individuell mätning på cirka 20 miljoner kronor per år.

På it-området fortsätter vi i budgeten arbetet med att underlätta vardagen för människor och företag, och ökar tempot för att vi ska få en mer digitaliserad statsförvaltning. Nästa år kommer vi satsa 38 miljoner kronor på att starta upp det fleråriga utvecklingsprogrammet ”Det digitala steget”. Det digitala steget ska innehålla strategiska utvecklingsprojekt som gör det enklare för enskilda och företagare att ha kontakt med det offentliga, samtidigt som den offentliga förvaltningen kan jobba effektivare och se till så att varje skattekrona kan räcka till mer.

I budgetpropositionen aviserar vi också att regeringen kommer tillsätta en utredning för att se över hur vi bättre kan ta till vara statens samlade it-infrastruktur för att nå regeringens bredbandsmål. Som ägare av Trafikverket, Svenska Kraftnät, Teracom och Vattenfall förvaltar staten en betydande mängd it-infrastruktur för bredband, i form av optisk fiber och kanalisation. Den statligt ägda bredbandsinfrastrukturen finns över hela landet och aktörernas nät kompletterar ofta varandra. För att se över hur denna it-infrastruktur bättre kan användas för att förverkliga regeringens bredbandsstrategi kommer en utredare utses som får till uppgift att titta på möjligheten att skapa en effektivare och mer samordnad användning av statens samlade bredbandsinfrastruktur.

Med de satsningarna i budgeten, där vi tar nya viktiga steg för att ställa om till ett hållbart och grönt Sverige, är de inte svårt att vara stolt, som centerpartistisk it- och energiminister. Och imorgon skiner solen helt säkert i Karlstad, igen. Men då över alla centerpartister som från imorgon samlas till stämma här, för att fatta beslut om nya steg i en hållbar politik för hela landet.

Lyssna: Hela intervjun med Anna-Karin Hatt i SR Värmland

Fortsatt klimatsmart rådgivning

Karlstad Energis biobränsleeldade kraftvärmeverk Hedenverket

Karlstad Energis biobränsleeldade kraftvärmeverk Hedenverke. Foto: Karlstad Energi.

Just nu är jag på väg till Karlstad för att besöka kraftvärmeverket Hedenverket för att se deras pågående arbete med att bygga en ny biobränsleeldad kraftvärmepanna. På plats hos dem ska jag också presentera regeringens budgetproposition, som överlämnas av finansminister Anders Borg till riksdagen idag.En av nyheterna i budgeten berättar jag om på debattplats i Svenska Dagbladet nu på morgonen. Det handlar om fortsatta satsningar på att hjälpa konsumenterna att göra energismarta val och med dem kunna bidra till ett mer hållbart energisystem.

Varje dag, året runt, ger de kommunala energi- och klimatrådgivarna som regeringen under en rad år finansierat, och som finns i alla landets kommuner, många familjer, företag och organisationer opartiska och kostnadsfria råd om hur de kan investera i hållbar energiteknik och vilka fördelar de kan få av det. Den viktiga kompetensen behöver finnas kvar och utvecklas vidare också framöver.

Därför ger vi i budgeten idag besked om att Alliansregeringen även under åren 2015-2017 kommer satsa 140 miljoner kronor per år på den kommunala energi- och klimatrådgivningen. Det är en satsning som ger dig och alla andra chansen att även fortsättningsvis kunna få kostnadsfria råd och hjälp av dem, när din familj, ditt företag eller din organisation står inför att göra energismarta och hållbara val. För att hitta energi- och klimatrådgivningen i din kommun kan du t.ex. söka i Energimyndighetens förteckning.