Tag Archives

Alliansen föreslår högre klimatmål och nytt förnybartmål för EU

Solpaneler som bidrar till ett energieffektivare samhälle. Foto: USFWS/Rachel Molenda

Solpaneler som bidrar till ett energieffektivare samhälle. Foto: USFWS/Rachel Molenda

Idag presenterar jag och miljöminister Lena Ek, på SvD Brännpunkt, Alliansregeringens samlade syn på det nya klimat- och energiramverk för 2030 som EU-kommissionen lagt fram, och som nu ska förhandlas mellan EU:S medlemsstater.

Både jag och Lena, och många andra från den svenska regeringen, har varit pådrivande för att EU så snart som möjligt ska enas om hur EU:s gemensamma energi- och klimatpolitik efter 2020 ska se ut. Ett sådant beslut behövs som en förberedelse inför FN:s klimatmöte i Paris 2015, när världens länder ska enas om en ny global klimatöverenskommelse. Men det behövs också för att klargöra spelreglerna för Europas industrier och för de aktörer som ska investera i olika typer av energiproduktion i Europa framöver.

Vi kan se att de klimat- och energimål vi har i EU idag – där vi tillsammans i EU till 2020 ska minska koldioxidutsläppen med 20 procent, öka energieffektiviteten med 20 procent och se till så att 20 procent av all energi i EU är förnybar – har spelat en avgörande roll för den klimat- och energiomställning vi hittills gjort. Och när EU-kommissionen gör sin analys av vad som krävs framöver så pekar de på att nya mål krävs och på att en fortsatt utbyggnad av den förnybara energin är en ”no-regret option”, och en nödvändighet för att vi ska kunna nå våra klimatmål. Samtidigt som de gör det lyfter EU-kommissionen fram Sverige som ett av de bästa exemplen på hur man kan bygga ut den förnybara energin på ett väldigt kostnadseffektivt sätt. Tack vare det, och inte minst tack vare våra kostnadseffektiva gröna elcertifikat, är idag mer än hälften av Sveriges samlade energiförsörjning förnybar. Och som det allra första medlemslandet av alla i EU har vi nu uppnått det förnybartmål vi åtagit oss och satt upp till 2020.

Nu närmar sig 2020 snabbt, samtidigt som EU behöver förbereda sig inför de kommande klimatförhandlingarna i Paris, 2015. Därför var det välkommet att EU-kommissionen den 22 januari presenterade sitt förslag till nya klimat- och energimål för 2030. De föreslår att utsläppen av växthusgaser inom EU ska minska med 40 procent till 2030, jämfört med 1990. Samtidigt föreslår de ett nytt mål för förnybar energi om minst 27 procent till 2030. När det gäller energieffektivisering flaggar de för att de kommer återkomma med eventuella förslag efter översynen av det nyligen beslutade energieffektiviseringsdirektivet, samtidigt som de föreslår en förstärkning av EU:s utsläppshandel (ETS-systemet) för att undvika stora över- eller underskott av utsläppsrätter.

Den senaste månaden har EU-kommissonens förslag analyserats i alla EU:s medlemsländer, och nu börjar medlemsländernas ståndpunkter klarna. Såhär långt har t.ex. Tyskland och Frankrike ställt sig bakom paketet, och stöder kommissionens förslag, både när det gäller nivån på klimat och nivån när det gäller förnybart. Samtidigt vet vi att Storbritannien vill se ett högre klimatmål med 50 procent utsläppsminskning, och att ett antal medlemsstater från främst forna öst-Europa är kritiska mot nya klimatambitioner för EU.

Just därför är jag väldigt glad att jag och Lena Ek idag kan presentera Alliansregeringens samlade syn på förslaget till nytt klimat- och energiramverk för EU. Vår hållning vilar på fyra viktiga delar:

  1. Alliansregeringen välkomnar EU-kommissionens förslag till klimat- och energipaket, men vi tycker att ambitionsnivån för paketet behöver höjas. Vi vill att EU ska enas om ett högre klimatmål, och att utsläppen ska minska med sammantaget 50 procent till år 2030. Av det målet bör 40 procentenheter nås internt inom EU, efter en kostnadseffektiv bördefördelning mellan EU:s medlemsländer, och resterande 10 procentenheter via internationella mekanismer, i samband med att andra utvecklade länder tar sin andel av utsläppsminskningarna. EU står bara för ca 10 procent av de globala utsläppen och kan därför inte lösa den globala uppvärmningen ensamt. Därför behöver alla de stora utsläppsländerna tar sitt ansvar. Samtidigt ska EU inte bara genomföra utsläppsminskningar i Europa, utan också fortsätta ta ansvar för att minska utsläppen också i andra länder. På så sätt bidrar vi i EU till hållbar utveckling och teknikspridning globalt, samtidigt som vi säkrar att de åtgärder som genomförs är kostnadseffektiva. Klimatfrågan är för stor för att ägna sig åt klimatnationalism.
  2. Samtidigt välkomnar vi från Alliansregeringens sida att EU-kommissionen föreslår ett nytt mål för förnybar energi och att det målet ska vara minst 27 procents andel förnybar energi till 2030, vilket skall uppnås på ett kostnadseffektivt sätt. Målet för utsläppsminskning är överordnat, men genom att fortsätta bygga ut den förnybara energin i Europa kan vi både minska vårt beroende och importbehov av fossila bränslen, och öka vår försörjningstrygghet. Samtidigt skapar ett nytt förnybartmål värdefull sysselsättning och ger långsiktiga villkor för investerare samtidigt som priset på ny teknik drivs ner.
  3. Från Alliansregeringens sida välkomnar vi också att EU-kommissionen ska återkomma när det gäller eventuella nya mål för energieffektivisering. Att använda energin mer effektivt bidrar både till stärkt konkurrenskraft och minskade utsläpp, samtidigt som det kan hjälpa både industri och konsumenter att minska sina energikostnader. Därför är det naturligt att vi återkommer till frågan om nya målsättningar för energieffektivisering senare i år, när översynen av det nyligen beslutade energieffektiviseringsdirektivet är klar.
  4. Dessutom välkomnar vi en översyn av EU:s utsläppshandel, som EU-kommissionen föreslår. Utsläppshandeln är ett av de viktigaste styrmedlen vi har för att kostnadseffektivt minska utsläppen, men för att det ska ske behöver utsläppshandelssystemet återfå sin styrkraft.

Det är med denna tydliga och ambitiösa linje som jag och Lena Ek, å Sveriges vägnar, nu kommer möta våra miljö- respektive energiministerkollegor i Bryssel den 3 och 4:e mars, för att påbörja diskussionerna och förhandlingarna om EU:s kommande 2030-mål för klimat och förnybar energi. De förhandlingarna kommer sedan gå vidare till stats- och regeringschefernas toppmöte i Europeiska Rådet i slutet av mars.

Inför dessa förhandlingar är Alliansregeringens linje tydlig: vi vill att EU ska enas om en ambitiös klimat- och energipolitik, som både ger klarhet för investerare och som gör det möjligt för EU att fortsätta vara en ledande part i de globala klimatsamtalen. Det finns ännu, inför FN:s klimatförhandlingar i Paris, stora möjligheter att påverka och göra skillnad, men det förutsätter att parterna runt förhandlingsbordet är beredda att bidra. Därför är det viktigt att vi i EU kan vara pådrivande och ha en tydlig egen inriktning, så att världen kan nå resultat och enas om en ny ambitiös klimatöverenskommelse och hålla den globala uppvärmningen under två grader.

Nytt klimat- och energipaket från EU-kommissionen

Så har EU-kommissionen nu i eftermiddag äntligen presenterat ett nytt klimat- och energipaket, med nya ambitioner för 2030. Att de nu lagt ett förslag på bordet är väldigt bra, eftersom vi i EU både behöver förbereda oss för de kommande globala klimatförhandlingarna i Paris 2015, och för att vi tidigt och tydligt ska kunna ge besked om vad som kommer gälla till de som ska investera i energi i Europa framöver.

Syftet med förslaget till nytt klimat- och energiramverk är att slå fast de mål och ambitioner som ska ta EU vidare från de mål för klimat, förnybar energi och energieffektivisering som vi redan har, och som sträcker sig till 2020. I korthet går EU-kommissionens förslag ut på att de föreslår ett nytt bindande mål för utsläppsminskningar om 40 procent till 2030, och ett förnybartmål om minst 27 procent till 2030, som föreslås bli bindande på EU-nivå, men som man inte bördefördelar mellan de olika medlemsstaterna. Dessutom föreslår EU-kommissionen bland annat en skärpning av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Jag och regeringen har sedan länge uppmanat EU-kommissionen att snarast återkomma med förslag till Eu:s klimat- och energiramverk till 2030, och uppmanat dem att i det sammanhanget inte bara överväga EU:s fortsatta klimatambitioner, utan också EU:s framtida ambitioner när det gäller förnybar energi och energieffektivisering.

Att EU behöver ett nytt klimat- och energiramverk är tydligt, av flera skäl: dels behöver vi det för att säkerställa att vi kan nå 2-gradersmålet och begränsa den globala uppvärmningen, dels behöver vi det för att kunna ge tydliga spelregler till samhället och den industri som skall investera i till exempel förnybar energi och dels behöver vi det för att förbereda det globala klimatmötet i Paris 2015.

Den fråga som är på mångas läppar idag är naturligtvis om det förslag som kommissionen presenterat är tillräckligt ambitiöst för att klara det? Och det är också en fråga som regeringen nu tar sig an. Att Centerpartiet sedan tidigare tagit ställning för att EU behöver anta nya mål för såväl klimat som förnybar energi är ingen hemlighet, och det är inte heller någon hemlighet att EU, när det gäller energieffektivisering, behöver effektivisera sin energianvändning ännu mer och därför behöver återkomma till frågan om nya mål för energieffektivisering när den aviserade översynen av det befinliga energieffektiviseringsdirektivet, senare i år, är gjord.

Det som nu väntar är ett bra analysarbete, så att vi förstår vad kommissionens hela förslag – som spänner över ännu fler delar än det ramverk vi har idag – innebär, för EU och för Sverige. Just den uppgiften väntar nu oss i regeringen, som ett led i att förbereda en gemensam svensk ståndpunkt och Sveriges positioner i det fortsatta förhandlingsarbetet. Den 20-21 mars möts EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera energi- och klimatpaketet i Bryssel. En av mina huvudfrågor den närmaste tiden kommer vara att Sverige ska göra ett starkt och tydligt avtryck i de diskussioner som nu ligger framför oss. För EU-förhandlingarna om det framtida klimat- och energipaketet har bara börjat.

 

Sverige har nått sitt och EU:s förnybartmål!

Vindkraftverk vid Pilsåker utanför Lund. Foto: Anders Lagerås / Wikimedia Commons

Vindkraftverk vid Pilsåker utanför Lund. Foto: Anders Lagerås / Wikimedia Commons

I fredags skickade jag och regeringen ett glädjens budskap till Bryssel när vi skickade in vår rapport om hur utbyggnaden av den förnybara energin utvecklas i Sverige till EU-kommissionen. För rykande färsk statistik i den rapporten visar att vi i Sverige, sju år innan 2020, nu har uppnått våra förnybartmål, både när det gäller den samlade andelen förnybart i hela energisystemet och andelen förnybart i transporterna! Det är riktigt bra, för miljön, för försörjningstryggheten och för vår konkurrenskraft!

Att vi i Sverige, tack vare en målmedveten politik och tydliga styrmedel, redan har nått våra förnybartmål och att vi idag har hela 51 procent förnybart i energisystemet som helhet, och 12,6 procent förnybart i våra transporter är väldigt glädjande. Och det visar att Centerpartiets och Alliansregeringens politik för att främja det förnybara fungerar bra, och ger oss i Sverige mycket förnybar energi för pengarna.

Den rapport som vi nu skickat in innehåller bland annat Energimyndighetens färska statistik för andelen förnybar energi 2011 och 2012. Och enligt den uppgick andelen förnybar energi i Sverige 2012 till 51 procent. Det är den högsta andelen förnybar energi hittills och ligger över både Sveriges EU-åtagande till 2020 enligt förnybartdirektivet (om 49 procent förnybart) och över vårt nationellt beslutade förnybartmål om att Sverige ska ha minst 50 procent förnybart i energisystemet till 2020. Men inte nog med det. För i rapporten redovisar vi också att andelen förnybar energi i transportsektorn 2012 uppgick till 12,6 procent, vilket är långt över det EU-gemensamma målet om 10 procent förnybart i transportsektorn till 2020.

Sveriges utveckling av total andel förnybar energi i procent från år 2005 till 2012.

Sveriges utveckling av total andel förnybar energi i procent från år 2005 till 2012.

Den sektor som bidrar allra mest till att Sverige har en så hög andel förnybar energi är värmesektorn, där biomassa står för den allra största posten följt av värmepumpar. Det näst största förnybara bidraget kommer från elsektorn, där vattenkraften kommer på första plats, följt av biomassabaserad elproduktion som kraftvärme och därefter vindkraft. Och med en växande andel förnybart i transporterna spelar också det allt större roll. Idag kommer strax under 60 procent av vår förnybara energi från biomassa från den fina svenska skogen, och hela 60 procent av den el vi använder i Sverige är nu förnybar.

Att vi ligger så långt fram, och har så osedvanligt goda möjligheter, beror på att vi i Sverige har väldigt rika förnybara resurser – med solen, vinden, vattnet, skogen och jordvärmen från jordens innandöme. Och under året har jag fått möjlighet att besöka flera viktiga förnybartprojekt, som antingen redan har eller kommer att ge oss ett stort tillskott förnybart framöver. Dit hör t.ex. Markbygdens vindkraftpark i Piteå, dit hör Kårehamns vindkraftpark på Öland, dit hör Seabased vågkraftpark i Lysekil (som jag inte besökt på plats än, men väl fått information om på många andra sätt) och dit hör Preems tillverkning av andra generationens biobränslen i form av HVO-diesel framställd ur tallolja i Lysekil.

Att vi i Sverige nu, sju år före 2020, redan nått och överträffar både vårt eget och EU:s 2020-mål om förnybart ger oss ett bra utgångsläge inför de EU-förhandlingar som ska påbörjas tidigt nästa år, och som kommer handla om hur ett nytt klimat- och energipolitiskt ramverk för EU inför 2030 ska se ut. För mig är det alldeles tydligt att EU, om vi ska klara klimatutmaningen och försörjningstryggheten, behöver mer förnybar energi och mer förnybara drivmedel i våra transporter. Och i och med att vi i Sverige redan uppnått EU:s 2020 mål för förnybart så visar vi vägen, och visar att det går att ställa om – ibland till och med snabbare än man tror – om man har tydliga mål och ambitioner och smarta och kostnadseffektiva styrmedel för att ta sig dit.

Här är ett inslag från SVT om den här nyheten.

Och med den fina förnybara nyheten vågar jag (nästan) lova att jag levererat den sista energinyheten till er, på den här sidan julhelgen. Men innan jag själv loggar ut och kopplar ner vill jag önska alla er som –  med ert intresse, engagemang och arbete – har bidragit och bidrar till den här positiva förnybara utvecklingen en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

 

Ömsom vin, ömsom vatten

Intervju med media på plats i Bryssel

Intervju med media på plats i Bryssel.

När standarden för den andra generationens mobiltelefoni (GSM) spikades 1987, ledde det till en stor framgång för Europa där duktiga svenska ingenjörer spelade stor roll. Tack vare GSM-standarden kunde företag som Ericsson, Nokia och Siemens ta fram mobiltelefoner som kunde och kom att användas i stora delar av världen. Fortfarande är Ericsson en av de ledande tillverkarna av infrastruktur för telekomsektorn i världen, men numera har de sålt sin telefontillverkning till Sony. Och att tillverkare som Nokia och Siemens har haft stora bekymmer de senaste åren är väl känt.

Det är mot den bakgrunden man ska se EU-kommissionär Neelie Kroes förslag ”A Connected Continent”, ett förslag som EU-kommissionen presenterade i september i år och som syftar till att skapa en enda gemensam telekommarknad i EU. För även om vi idag har en enda gemensam inre marknad i EU, så är vi fortfarande i stor utsträckning 28 olika telekommarknader, vilket förmodligen är en av förklaringarna till att Europa inte längre är centrum för världens telekomutveckling.

När EU:s telekomministrar möttes för ministerrådsmöte i Bryssel idag klargjorde jag att vi i Sverige ställer oss bakom målsättningarna och syftet med EU-kommissionens förslag. Om EU ska vara en konkurrenskraftig ekonomi, där nya jobb och företag kan växa fram, måste vi ha en konkurrenskraftig telekomsektor. Och en hel del i EU-kommissionens förslag är bra idéer som kan stärka den utvecklingen, som förslagen om att införa gemensamma EU-bestämmelser om nätneutralitet, om stärkt konsumentskydd och en mer harmoniserad spektrumtilldelning.

Men samtidigt finns det tyvärr andra delar av förslaget som är ganska bekymmersamma, eller till och med helt missar målet. För oss i Sverige, som redan ligger långt fram när det gäller IT och telekom, är det viktigt att vi kan behålla en hög utvecklingstakt både när det gäller konkurrens, affärsmodeller, utbyggnad av fiber, trådlösa nät och användningen av avancerade tjänster, inte minst på internet. Men just det skulle kunna bli svårt, om EU-kommissionen skulle få för stor makt och kontroll över spektrumfrågorna, och kanske till och med komma att fungera som en europeisk spektrum-myndighet.

Inte minst med tanke på att våra speciella geografiska förutsättningar med ett stort land och stora glesbefolkade områden, behöver vi också framöver kunna ställa nationella täckningskrav när vi ska fördela spektrum och tilldela licenser för mobiltelefoni och mobilt bredband. Vi har genom åren använt täckningskrav för att garantera god mobiltäckning i hela landet, inte minst när vi auktionerade ut licenserna på det så kallade 800-bandet där vi tack vare det såg till så att Net4mobility förband sig att investera 300 miljoner kronor i att förse de hushåll och företag som idag saknar det tillgång till grundläggande bredband. Tack vare det kommer 100% av alla svenska hushåll och företag att kunna få tillgång till grundläggande bredband.

En annan bekymmersam del av EU-kommissionens förslag handlar om roaming, dvs. det man får betala när man som mobilkund använder sin mobil (för att ringa, sms:a eller surfa) utomlands. Roamingkostnaderna är idag alldeles för höga, om det är alla helt överens. Och därför har Sverige tillsammans med många andra medlemsländer sedan länge arbetat för att sänka roamingkostnaderna. Så sent som förra året var jag med och drev fram en ny EU-förordning om roaming, som sedan dess kraftigt sänkt kostnaderna för roaming. På t.ex. dataroaming har det regelverket lett till att kostnaderna minskat med upp till 90 %. Den modell vi beslutade om förra sommaren har varit framgångsrik väg, och jag är fast besluten om att fortsätta jobba för att kostnaderna för roaming ska sjunka ännu mer.

På det temat att EU-kommissionen i sitt paket nu lagt fram ett nytt roamingförslag, som syftar till att ytterligare sänka roamingkostnaderna, designat efter det man kallar principen ”roam like at home”. Problemet med kommissionens förslag är bara att det, tvärtemot avsikten, riskerar att leda till högre, inte lägre, kostnader, t.ex. för svenska konsumenter. Vilket beror på att inte tar itu med huvudorsaken till att roamingpriserna är så höga, som handlar om att de grossistpriser som operatörerna tar ut av varandra när deras kunder använder den andres nät fortfarande är väldigt höga. Om EU i det läget kräver att man som mobilkonsument ska betala samma pris för att använda sin telefon oberoende av om man är hemma eller utomlands riskerar det driva upp priserna i länder (som Sverige och de andra nordiska länderna) som redan ligger långt framme och har låga mobilpriser. Vill man på riktigt komma åt de höga roamingpriserna är det helt enkelt de höga grossistpriserna (termineringsavgifterna) mellan operatörerna som man ska ge sig på.

Ska vi kunna få en konkurrenskraftig telekommarknad i EU behöver vi ett genomarbetat regelverk som har förutsättningar att nå just det. Även om ambitionerna varit de bästa så har EU-kommissionens förslag tyvärr inte lyckats nå ända fram. Därför måste Sverige och alla andra konstruktiva medlemsländer nu göra vad vi kan för att de nya regler vi framöver kan komma att besluta om verkligen blir bra och kan leda till det mål vi satt upp.

På väg in till ministerrådets möte gjorde jag en så kallad ”door-step” (kort intervju) med svenska och europeiska media. Vill du kan du se den här nedan. Och här hittar du vad TT, IDG och Der Standard skrivit om mötet idag:

Centerpartiets EU-valplattform antagen

Anna-Karin Hatt och Centerpartiets EU-parlamentariker Kent Johansson på Centerpartiets förtroenderåd.

Anna-Karin Hatt och Centerpartiets EU-parlamentariker Kent Johansson på Centerpartiets förtroenderåd.

Nu på morgonen inledde Centerpartiet sitt förtroenderåd, där vi bland annat ska besluta om vilken lista och vilka kandidater vi ska gå till val på i EU-valet den 25 maj nästa år. När jag inledde debatten om valplattformen och föredrog partistyrelsens förslag till EU-valplattform gjorde jag det såhär:

Centervänner,

För mindre än 25 år sedan revs Berlinmuren. Fram tills dess styrdes halva Europa av kommunistiska diktaturer och den hårt militariserade gränsen delade vår kontinent i två – en där människor fick tycka och utrycka sig som de ville, och en annan där människor kastades i fängelse, för sina åsikter.

Sedan dess har mycket hänt. Idag finns bara en enda diktatur kvar i Europa. Och även om det absolut är en för mycket så har vi sett en fantastisk utveckling som till viss del beror på EU:s dragningskraft.

Idag kan vi utan problem ta bilen från Tyskland rakt in i Polen. Vi kan välja att studera i Paris eller Rom. Och vi kan sälja våra varor i Prag eller London. Våra barn som växer upp idag tar det för givet, men sanningen är att det har krävts många år av hårt arbete, mycket politisk vilja och många långa förhandlingar för att vi skulle komma dit.

I detta kan det inte råda något tvivel om att Sveriges deltagande i EU-samarbetet gör oss starkare. Men om vi inte ska tappa bort allt det goda som vi har byggt upp och som EU har fört med sig måste vi se till att vårda det europeiska samarbetet.

Centerpartiet är EU-vänner, men samtidigt, i våra Centerpartistiska hjärtan, så känner vi att det är en hel del som skaver med hur EU ser ut idag.

Vi ser hur främlingsfientlighet och intolerans är på frammarsch runt om på vår kontinent.

Vi ser hur byråkratiska regelverk och klåfingrighet ersätter sunt förnuft på punkt efter punkt.

Vi ser hur det Eurosamarbete som syftade till att föra ekonomier närmare varandra istället skapar sprickor mellan länder och regioner.

Och vi ser hur alltför många länder är beredda att låta klimatagendan falla i betydelse, i skuggan av den ekonomiska krisen.

För oss i partistyrelsen är det tydligt: EU måste bli smalare genom att fokusera på rätt saker, och vassare genom att kraftsamla på våra stora gemensamma ödesfrågor.

Det är därför som vi vill se ett EU med en ambitiös energi- och miljöpolitik och att EU ska vara världsledande på klimatområdet.

Det är därför som vi tänker kämpa för ett EU med ett sunt näringslivsklimat och har mer gemensam marknad som leder till jobb och tillväxt i hela Europa.

Det är därför som vi vill att EU ska arbeta för grundläggande rättssäkerhet och öppenhet, men ha ett starkt skydd för våra medborgares integritet.

Och det är därför som vi säger nej till Euro, nej till klåfingrighet, och nej till onödiga pekpinnar från Bryssel om vargar, lakritspipor eller det svenska snuset.

För Centerpartiet är EU-vänner, men precis som en god vän gör, så måste man ibland ta på sig ansvaret att säga nej när ens vän går över gränsen.

Och dessutom, sanningen är att Centerpartiets Europapolitik ligger i tiden. Det är inte bara vi som känner att EU gör fel saker. Och Centerpartiet har extremt hög trovärdighet i det. Vi är det enda Alliansparti som ända sedan folkomröstningen har sagt nej till Euron, och vi är det enda parti som med verklig trovärdighet kan stå för underifrånperspektivet och stå upp mot brysselbyråkratin.

Just det ska vi vara extremt tydliga med i valrörelsen, och det är just den politiken som partistyrelsen föreslår i valplattformen. Om vi lyckas förmedla det budskapet och göra det tydligt i valrörelsen är våra chanser i EU-valet i maj väldigt goda.

Vår uppgift här idag, er uppgift för idag, är att ta det här förslaget, förfina det och fatta beslut om en stark plattform, en plattform som tydligt beskriver Centerpartiets vision om ett smalare, men vassare EU.

Missa inte skogen för alla trän

Idag skriver jag tillsammans med två av mina europeiska ministerkollegor, näringsminister Jan Vapaavouri från Finland och jordbruksminister Niki Berlacouvic från Österrike, i tidningen European Voice om biobränslen.

Både EU och vi i Sverige har pekat ut att en förutsättning för att vi ska kunna nå våra klimatmål är att vi ser till att öka andelen förnybar energi. I denna förnybara energi är biobränslen från skogen en väldigt viktig komponent.

Det gäller inte minst hos oss i Sverige. För i vårt land står biobränslen från skogen för hela en tredjedel av vår energiförsörjning –  i form av fjärrvärme, i form av den el som kommer från kraftvärmen, och i form av bl.a. pellets som vi använder för att värma våra villor. För många andra länder i EU, som idag använder lite förnybart, ger möjligheten att importera bra biobränslen en chans att kunna ersätta miljöskadligt kol, både för uppvärmning och för elproduktion.

Men med en växande vilja att använda, och importera biobränslen i de länder som inte har tillräckligt med sådana, har detta också vuxit fram en oro för hur dessa biobränslena produceras. Det gäller inte minst den import som ibland förekommer från länder utanför EU där skogsvårdslagstiftningen kan vara svag  (och dess efterlevnad likaså), eller från länder där regnskog skövlas.

Just därför har lett EU-kommisionen sedan en tid arbetat med att ta fram ett förslag till nya krav och regler för så kallade ”fasta”  biobränslen, dvs. sådant som ved, pellets och flis. Men när kommissionens jobbat med sitt förslag har vi i Sverige, liksom många andra i andra skogsländer i Europa, sett en påtaglig risk för att kommissionen med det nya förslaget riskerar att bortse från de goda och starka regelverk som EU:s skogsländer redan har, men vi är också oroliga för att nya regler ska leda till omotiverat kostsamma pålagor och administration.

Om det skulle bli resultatet så skulle det kunna komma att innebära att ett och samma träd skulle komma att omfattas av flera olika regelverk, beroende på vad slutprodukten är. Om stammen på trädet skulle användas för att t.ex. tillverka möbler eller papper skulle ett regelverk gälla. Men om grenarna eller topparna tas till vara för att t.ex. bli till el och värme i ett kraftvärmeverk så skulle ännu en uppsättning regler gälla. En sådan ordning, med dubbla regelverk och ett snårigt och administrativt invecklat system, skulle knappast gynna den förnybara energi vi behöver för framtidMissaen. Och just det varnar jag och mina ministerkollegor  för i vår artikel idag.

Självklart ska biobränslena leva upp till höga hållbarhetskrav, men de kraven måste utformas med förnuft!

 

 

 

En nationaldag med Europas digitala agenda

Nationaldagsfirande på ministerrådet

Nationaldagsfirande bland de andra ministrarna på EU:s telekommöte.

När EU:s ministerråd samlas för att fatta beslut om Europas framtid tar man inte alltid hänsyn till nationella helgdagar. Därför fick jag idag spendera nationaldagen i Luxemburg tillsammans med mina europeiska kollegor, däribland den finska telekomministern Piia Viitanen, som har haft sin portfölj i mindre än tre veckor.

För att lära känna min nya finska kollega lunchade vi tillsammans innan ministerrådet, och vi diskuterade bland annat vad som ska hända med det så kallade 700-bandet i framtiden. Det är ett frekvensband som vi i Sverige för närvarande använder för att sända digital-tv. Men Finland har för sin räkning redan beslutat att de vill upplåta det bandet till mobiltelefoni någon gång efter nästa världsradiokonferens, som äger rum 2015.

I Sverige har vi i regeringen precis tagit emot en rapport från Myndigheten för Radio och T, som handlar om just den framtida användningen av 700-bandet och i höst kommer vi ta ställning till hur det bandet ska användas framöver.

Spektrumfrågan var också uppe för diskussion på dagens ministerrådsmöte när vi diskuterade den europeiska digitala agendan. Historiskt sett har vi i Europa varit väldigt drivande inte minst i utvecklingen av mobiltelefonin. GSM-standarden, t.ex.,  var från början europeisk, och med företag som Ericsson, Nokia och Siemens har väldigt mycket av utvecklingen skett här. Men sedan dess har tyvärr Europa halkat efter, och om vi ska kunna återta ledningen finns det en hel del saker vi måste göra.

En sak vi bör fundera på att göra är att koordinera hur vi använder radiofrekvenser mer. Även om EU har fattat beslut om att medlemsländerna ska kunna öppna upp 800-bandet för mobiltelefoni, så finns det tyvärr fortfarande många EU-länder som släpar benen efter sig när det gäller just det. Och det leder i sin tur till att vi får färre produkter som kan fungera på det bandet än vi skulle kunna ha fått. Och lyckas man ändå skaffa en så leder det till att man, om man tar med sig en sådan på semesterresan i Europa så är risken stor att den då inte går att använda. Att bara vissa EU-länder har börjat använda 800-bandet för mobiltelefoni är ett väldigt bra exempel på hur bristande samordning gör att vi i EU inte fullt ut drar nytta av digitaliseringens möjligheter.

När vi hade vår policydebatt om den digitala agendan i ministerrådet idag lyfte jag fram fyra principer som jag anser bör vara vägledande för oss när vi nu ska arbeta vidare med Europas digitala agenda:

  1. Vi måste sätta konsumentens intressen i centrum.
  2. Vi måste sträva efter mer öppenhet, och se till att riva mellan våra medlemsländer, och inte skapa nya.
  3. Vi måste se till att arbeta marknadsorienterat, och se till så att vi politiker håller oss till att sätta upp ramar och till att skapa goda förutsättningar. Men där det är entreprenörer och företag som får stort spelrum för att ta fram nya användarvänliga produkter och tjänster
  4. Och vi måste implementera de lagar och regler vi redan fattat beslut om. Vi ska inte uppfinna hjulet på nytt. EU har redan ett bra regelverk för den inre marknaden. Nu måste vi fokusera på att också se till att göra den inre marknaden digital.

Om just det blev jag också intervjuad av EU-kommissionens egen TV-kanal, på vägen in till ministerrådsmötet:

 

När man har Europeiska rådets ordförande på besök

”Ett hus med en verkligt miljövänlig själ”. Det är nog bästa sättet att beskriva Kungsbrohuset, en kontorsfastighet mitt i centrala Stockholm, bara ett stenkast från mig och Näringsdepartementet.

Det är, med andra ord, en god granne vi har och därför var det också med glädje och stolthet som jag idag hade chansen att få visa Kungsbrohuset för Europeiska Rådets ordförande, Herman Van Rompuy, som idag är på besök i Sverige för att ha överläggningar med statsministern och för att få se Kungsbrohuset tillsammans med mig.

Det unika med Kungsbrohuset är att man i varje enskild del verkligen lagt sig vinn om att göra huset så miljöintelligent man kan, och att i varje del välja den bästa tillgängliga tekniken. Inte som ett experiment, utan baserat på de bästa tillgängliga lösningarna som finns på marknaden. Till det kommer en hel del djärvt tänkande, och en hel del tänkande utan för den bekanta boxen.

Det är den sortens tänkande som har lett fram till att man tar hand om all den värme som utstrålar från alla de människor som varje dag passerar Stockholms central, på sin resa till eller från Stockholm eller city, och använder deb för att värma upp varmvattnet som används i Kungsbrohuset alldeles intill. Och samma sorts tänkande har lett fram till att man, de sommardagar man behöver kyla huset inte går över ån efter vatten, utan använder naturlig kylning genom att ta vara på vatten från Klara sjö, som ligger just bredvid.

Smarta energieffektiva byggnader är något vi verkligen behöver och det är ett område som har stor potential, i Sverige och världen. Och det är ett område där vi har mycket att bidra med. I Sverige står bebyggelsen för närmare en tredjedel av vår energianvändning. Genom ett väldigt målmedvetet arbete har vi de senaste årtiondena lyckats fasa ut mycket av de fossila bränslen som tidigare användes för uppvärmning och belysning ur våra byggnader. Den kunskap vi byggt upp när vi gjort det kan vi ha väldigt stor nytta av när resten av världen ska göra samma resa och samma insats för klimatet.

När så mycket som en tredjedel av all vår energi används i våra bostäder och lokaler säger det sig själv att byggsektorn rymmer en enorm potential för energieffektivisering. Och här har politiken en viktig roll att spela. För när energikostnaden i bebyggelsen inte alltid är lika synlig för slutkonsumenten som den är för industrin, så är det viktigt att vi har bra minimikrav och bra regelverk som steg för steg gör vår bebyggelse allt grönare.

Det är därför som vi numera i EU har en gemensam EU-lagstiftning om byggnaders energiprestanda som innebär att alla nya byggnader från år 2021 skall vara så kallade ”nära-noll-energihus”, vilket betyder att alla nya hus ska ha en väldigt låg energianvändning. Exakt vad det ska innebära i Sverige, i termer av energikrav, återstår att slå fast, och det är någonting som vi nu arbetar med.

För att jag och regeringen ska kunna avgöra exakt hur skarpa framtidens krav behöver vara, och hur vi ska definiera vad som är ”nära-noll-energihus” i Sverige, så behöver vi mer kunskap och en bra utvärdering, bland annat av olika sorters lågenergibyggnader och olika demonstrationsanläggningar, i olika delar av landet. Just därför satsar regeringen från och med i år 120 miljoner kronor över tre år på att utveckla energieffektiva byggnader för framtiden. Om detta skrev jag i höstas på Svenska Dagbladets debattplats. Allt i syfte att vi i framtiden ska kunna få fler goda grannar, som Kungsbrohuset.

Diskussioner som spelar roll

Ett ”informellt ministerrådsmöte” är just vad det låter som. Det är informellt, och man fattar inga formella beslut men diskuterar desto mer viktiga aktuella frågor. Samtidigt kan dessa informella ministerråd många gånger i praktiken vara minst lika betydelsefulla som de rent formella.

Just hemkommen från två dagars informellt energiministermöte i Dublin känns det precis så. Den första frågan vi diskuterade där var hur EU:s framtida ambitioner på klimat- och energiområdet bör se ut. De mål vi tillsammans slagit fast sträcker sig till 2020, och framöver kommer vi behöva slå fast nya för perioden därefter.

Sedan jag blev energiminister har jag många gånger tyckt att det funnits en ganska pessimistisk stämning i ministerrådet, att många varit väldigt upptagna av att hantera effekterna av den ekonomiska krisen och att det lett till att många av mina energiministerkollegor verkat motvilliga till att slå fast nya mål både för att öka andelen förnybar energi och att minska koldioxidutsläppen, kanske av rädsla för att det skulle ”kosta” för mycket.

Men under tisdagens diskussion i energiministerrådet tyckte jag mig höra lite av en omsvängning. Nu håller fler länder än tidigare med oss om att vi i EU måste visa ledarskap och sätta upp nya ambitioner. Och fler tycks idag dela Sveriges syn på att den förnybara energin har en väldigt viktig roll att spela framöver, för att vi ska kunna nå både de klimatmål vi redan har satt upp, och de vi behöver slå fast framöver.

Under mötet diskuterade vi också utvecklingen när det gäller skiffergas, och hur de stora nya gasfyndigheter som nu kommer ut på världsmarknaden påverkar Europa. Och väldigt många länder runt bordet gav uttryck för en väldigt entusiastisk syn på skiffergas, nästan som om den vore en universallösning både när det gäller energipriser och minskade koldioxidutsläpp.

Men tillsammans med min franska kollega, Delphine Batho, påminde jag om skiffergasens baksidor. För även om skiffergasen kan ha ett mindre klimatavtryck än kol, så är den långt ifrån någon långsiktigt hållbar lösning. Bland mycket annat lyfte jag fram att Europa, om man bestämmer sig för att investera mer i kortsiktigt billig fossilgas, riskerar bygga fast sig i en infrastruktur och i ett fortsatt starkt beroende av fossila bränslen för lång tid framöver.

Delphine var också en av de energiministerkollegor som jag hade enskilda överläggningar med under dagarna i Dublin, och bland mycket annat diskuterade vi hur det svenska gröna elcertifikatssystemet fungerar och det faktum att det, som ett marknadsbaserat och kostnadseffektivt system, givit och ger Sverige väldigt mycket ny förnybar el till en begränsad kostnad. När andra länder i Europa nu brottas med väldigt höga kostnader för de fastprismodeller de har valt, kan vi i Sverige glädjas åt att vår modell fungerar och levererar utan att kräva så mycket subvention. Och just det var något som uppenbart intresserade den förhållandevis nya franska energiministern en hel del.

Günther Oettinger, energikommissionären, har lovat att senare i år återkomma med förslag till hur EU:s målsättningar på klimat- och energiområdet för perioden efter 2020 bör se ut. Jag tror och hoppas att den diskussion och den debatt vi hade i Dublin kommer leda till att Kommissionen kommer tillbaka och presenterar tydliga och ambitiösa klimat- och energiförslag.

 

 

Dra inte alla biobränslen över en kam

På kort tid har vi i Sverige lyckats ställa om så att nästan tio procent av de bränslen vi använder i transportsektorn är förnybara alternativ, som etanol, biogas och biodiesel. Eftersom vi kommit igång så snabbt och bra med att börja den gröna omställningen av våra transporter så har vi i Sverige i princip redan nått det mål som vi hela EU ska nå till år 2020. Nu är det viktigt att vår omställning bort från oljeberoendet i transportsektorn inte stannar av.

För mig, Centerpartiet och regeringen är det alldeles självklart att den som tankar förnybart ska kunna veta att den etanolen eller den biodieseln producerats på ett schysst sätt. Det är just därför vi har hållbarhetskrav i EU, som ska se till att biobränslena framställs med goda klimat- och miljövillkor. De hållbarhetskraven är krav som regeringen drivit på och som kommer skärpas successivt framöver.

Nu verkar det som om EU-kommissionen snabbt vill förändra dessa stabila förutsättningar, i alla fall om man får tro ett kommande förslag som läckt ut från EU-kommissionen. Förslaget handlar om att man fram till år 2020 skulle begränsa användningen av biobränslen som produceras av grödor som skulle kunna användas som foder eller livsmedel till maximalt fem procent. Om kommissionens förslag skulle bli verklighet skulle det inte bara begränsa användningen av biobränslen som framtällts på ett tveksamt sätt, utan det skulle också riskera straffa flera bra biobränslen, som till exempel den E85 vi använder i Sverige. Det skulle vara väldigt dåligt både för klimatomställningen och för konsumenterna. Om detta rapporterar Ekot, TT, TV4 och Lantbrukets affärstidning ATL idag.

Problemet med det förslag som läckt från EU-kommissionen är att det slår blint genom att alla biobränslen producerade från grödor dras över en kam – alldeles oavsett om det är ”miljöfula” eller ”miljöfina” biobränslen. Det säger ju sig självt att det är väldigt stor skillnad på den stora miljöpåverkan som det blir om man hugger ner regnskog för att odla palmolja som sedan ska bli biodrivmedel, eller när biodrivmedel produceras i Europa på ett helt annat sätt. Jag har full förståelse för att svenska och europeiska konsumenter vill känna sig säkra på att man inte tankar  biobränslen som t.ex. producerats av palmolja från regnskogsskövlad mark (och tittar man på de biobränslen vi nu använder i Sverige kan man vara säker på det, eftersom våra biobränslen företrädesvis produceras i Europa eller på hemmaplan). Men vill man skärpa kraven för att komma åt de miljödåliga biobränslena ska man göra just det, och inte samtidigt skärpa kraven också för de miljöbra bränslena. Gör man det riskerar det goda att bli det godas fiende.

Till saken hör att den typ av beräkningar som man måste göra för att få fram ett bränsles korrekta miljöbelastning är mycket komplicerade och svåra att göra. Det hindrar inte att man ändå ska göra dem, men då måste man vara väldigt noggrann för att få ett system som speglar den riktiga miljöpåverkan. Och man kan inte använda vitt skilda värden för att dra sedan dra alla över en kam.

Min självklara utgångspunkt, som jag kommer ha för ögonen när kommissionen väl presenterar ett officiellt förslag och när jag å Sveriges vägnar ska granska detsamma, är att vi konsumenter som kör förnybart ska kunna vara säkra på att vi gör nytta för klimatet och inte skadar miljön. Men min utgångspunkt är också att vi också framöver ska ha ett bra system som gradvis ökar användningen av de biobränslen som producerats på ett schysst sätt. Vi i Sverige har kommit såhär långt tack vare att vi fått in allt mer biobränslen i vår transportsektor. För att helt bryta vårt beroende av fossila bränslen (vilket vi ska till 2030) kommer det behövas ännu mer sådana miljöbra biobränslen.