Tag Archives

Välkommet bidrag från UR och Fichtelius

För den som har hängt med i debatten om it i skolan så är det knappast någon överraskning att it i skolan är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. I exempelvis de här bloggposterna och i de här talen (1, 2, 3) har jag beskrivit hur jag ser på det faktum att den svenska skolan idag bara är fläckvis digital, och de fantastiska möjligheter till ökad kunskapsinhämtning som våra barn skulle kunna få del av, om alla som kan påverka svensk skola bestämde sig för att ta vara på de nya möjligheterna. 

För, rätt använt, innebär it i skolan helt nya pedagogiska möjligheter och öppnar nya möjligheter för våra barns lärande, kanske framförallt för de barn som annars – med traditionell pedagogik och traditionella lärverktyg – riskerar att halka efter. I dagens moderna samhälle blir dessutom goda kunskaper i it-användning i sig allt mer ett krav inom nästan alla yrkeskategorier, och alldeles säkert kommer de kraven ha ökat ännu mer när de som är barn idag ska ge sig ut och konkurrera på den arbetsmarknad som i allt större utsträckning är utsatt för global konkurrens.

Så, när Utbildningsradions VD Erik Fichtelius idag på DN Debatt berättar att UR nu lägger ut drygt 7 400 utbildningsprogram på nätet – fritt för vem som helst att ta del av – då blir  jag väldigt glad. Erik berättade redan när jag träffade honom för något år sedan och bad honom berätta om hur UR arbetar med digitaliseringen, att han hoppades att detta skulle bli möjligt. Jag tycker att det UR nu gör är riktigt bra, och jag hoppas att fler kommer välja att följa i deras fotspår.

För runt om i vårt land finns det ett stort kulturarv, som i stor utsträckning skulle kunna digitaliseras och göras tillgänglig för så många fler. Istället för att nå några få skulle en ökad och medveten digitalisering kunna göra detta gemensamma kulturella arv tillgängligt för var och en som har en internetuppkopplad dator.

Och en hel del görs nu för att göra det möjligt. Vi har Kulturarvslyftet, vi har regeringens strategi för att digitalisera kulturarvet och på många av våra myndigheter är arbetet i full gång. Och i det arbetet märks det att ganska enkla lösningar ibland kan göra väldigt stor nytta. Riksantikvarieämbetets Flickr-sida är  ett sådant exempel – där royaltyfria foton nu läggs ut för allmän beskådan.

Att digitalisera kulturarvet är en väsentlig del av den Digitala agendan, där regeringen bland annat slår fast att:

Kulturella verksamheter, samlingar och arkiv ska i ökad utsträckning bevaras digitalt och tillgängliggöras elektroniskt för allmänheten. Alla statliga institutioner som samlar, bevarar och tillgängliggör kulturarvsmaterial och kulturarvsinformation ska ha en plan för digitalisering och tillgänglighet.

Så den politiska signalen är tydlig. Allt mer av Sveriges kulturarv ska digitaliseras, så att det kan göras tillgängligt för fler, till exempel som en rik källa att ösa ur för duktiga pedagoger i våra svenska skolor.

Just därför är det så bekymmersamt att det också är så som Erik Fichtelius skriver, att  många lärare och många elever inte har tillgång till modern it i skolan. Och varenda gång jag diskuterar detta faktum med dem som kan saken, inte minst de som jobbar i skolan eller föräldrar som har barn i densamma, så får jag en och samma bild, nämligen att skolan bara är fläckvis digital.

Visst finns det goda exempel, som i till exempel Salems kommun, som jag själv besökte i april tidigare i år. Men på alltför många håll används it alldeles för sällan, om ens alls.

Att regeringen vill se en ändring på den punkten är tydligt. För även om det ibland kan låta annorlunda i debatten så är faktum att regeringen nu har skärpt alla relevanta styrdokument för skolan så att det nu, t.e.x,  i skollagen framgår att alla svenska elever faktiskt ska ha tillgång till de lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning. Och på samma sätt har regeringen lagt fram en ny skollag och infört nya  läroplaner där betydelsen av it betonas, i alla relevanta ämnen och sammanhang. Och den som tänkt sig att utbilda sig till lärare och jobba i skolan i framtiden måste, med de nya kraven för lärarexamen, både kunna använda tekniken själv och förstå hur densamma påverka våra barns och ungas liv och vardag.

Så, de nationella riktlinjerna är glasklara: alla svenska barn har rätt att få digital kompetens och har rätt till moderna lärverktyg. Nu är det, utifrån den tydliga signalen, upp till alla svenska skolhuvudmän – kommunala som fristående – att se över hur de ska kunna se till så att alla lärare och elever kan få använda den pedagogik och de möjligheter som datorer och andra moderna lärverktyg öppnar för, i den egna skolverksamheten.

Erik Fichtelius debattartikel i Dagens Nyheter idag är en väldigt nyttig påminnelse för varje skolledare, varje rektor och varenda kommunal skolpolitiker att detta är en fråga som brådskar, och som nu verkligen kräver handling också av dem.

Visioner – för it i skolan och digital delaktighet

Idag har verkligen varit en dag i ”den digitala agendans tjänst”. Dagen började på sedvanligt sätt med veckans regeringssammanträde. För min del, och för mina ansvarsområden, innebar det mötet att regeringen fattade beslut om en skrivelse till riksdagen som beskriver vägen till nära-noll-energibyggnader men det innebar också att regeringen fattade beslut om att inrätta ett Användarforum, som ska samla alla de aktörer som behöver samverka för att öka användbarheten av it och därmed stärka den digitala delaktigheten.Användarforumet kommer bestå av representanter från it-branschen, myndigheter, Digidel, det civila samhället och många fler. Och skälet till att vi nu väljer inrätta det är att användarperspektivet måste upp på en högre strategisk nivå. Med användarforumet skapar vi den plattform som behövs där beslutsfattare kan möta branschen, forskarsamhället och användarorganisationerna, för att öka användningen av it i samhället.  Samtidigt ger regeringen myndigheten Handisam i uppgift att inrätta ett kansli som ska bistå forumet.

De nyheterna fick jag chansen att berätta om direkt för många berörda när jag inledningstalade på Hjälpmedelsinstitutets årliga it-konferens ”It och personer med funktionsnedsättning och äldre”. Temat för mitt tal var att de digitala möjligheterna måste omfatta alla.

Och faktum är att vi med den digitala tekniken kan ge så många människor så många nya möjligheter. För de senaste åren har vi verkligen haft en fantastisk it-utveckling, och jag måste säga att jag häpnar när jag ser vad människor, med hjälp av it, faktiskt kan åstadkomma. Hur äldre tack vare it kan få bo kvar längre hemma. Hur hörselskadade numera kan kommunicera med varandra via videosamtal. Hur afasidrabbade kan få hjälp av den app som några studenter i Karlskrona utvecklat: De kan numera lämna den tjocka gamla pärmen med bilderna hemma för att istället kommunicera med likadana bilder via en tunn interaktiv skärm. Det är verkligen it när den är som allra bäst, och it som verkar i människans tjänst.

It är verkligen på många sätt en dörröppnare. För företagaren i glesbygd som kan öppna dörren till en global marknad. För småbarnsföräldern som kan öppna dörren till demokratiskt inflytande när handlingar kan läsas och opinionsarbete genomföras vid köksbordet när barnen har gått och lagt sig. För personer med funktionshinder som med hjälp av it kan öppna dörrar till möjligheter som tidigare varit helt stängda för dem.

Men it är också en dörröppnare till en mer modern och tidsenlig skola. Och det var temat för mitt andra tal idag, när jag fick chansen att för den Nordiska Skolledarkongressen i Göteborg beskriva min vision för it i skolan, och regeringens arbete med it i skolan som en del av den Digitala Agendan.

Inför besöket i Göteborg skrev jag tillsammans med Centerpartiets utbildningspolitiska talesperson och ledamot i riksdagens Utbildningsutskott, Ulrica Carlsson, en debattartikel i Göteborgs-Posten om att vi måste höja nivån för it i skolan.

När jag pratade för alla dessa skolledare på Svenska Mässan började jag med att berätta om miljonstaden Lahore, i Pakistan. Där bor uppemot tre miljoner människor under slumlika förhållanden. Och de har bara ett hundratal skolor som ska klara av att möta deras behov av utbildning.

I oktober förra året fick den amerikanske professorn John Merriman oväntat en epost från just Lahore i Pakistan och i det mailet kunde han läsa:

Du kommer bli glad att höra att kursen ’Europeisk civilisation 1648-1945’ har visats för de allra minst priviligierade, men allra mest motiverade, studenterna från Lahores förorter. De här studenterna kunde aldrig drömma om att ta del av den här undervisningen, men nu lär de sig allt om upplysningen, franska revolutionen osv.

Vem är då denne professor Merriman? Jo, han är professor i historia vid prestigefyllda Yale University och hans föreläsningar är en del av ”Open Yale Courses”, en stor satsning på att göra föreläsningar och studiematerial tillgängliga för alla som har en dator som är uppkopplad mot internet. Tack vare den satsningen kan nu välmotiverade studenter världen över, ja uppenbarligen till och med i utvecklingsländernas kåkstäder, ta del av de allra främsta akademikernas föreläsningar och studiematerial. Utan tidsfördröjning. Helt kostnadsfritt. Det är fantastiskt.

Att följa föreläsningar över nätet med studiekompendium via nedladdningsbara PDF:er är en revolution och en demokratisering utan dess like. Ungdomar som för bara några år sedan var helt utestängda från högre utbildning får tack vare det nu helt nya möjligheter. Och även om tekniken är ny så är ju själva pedagogiken egentligen fortfarande densamma.

Om vi istället vänder blicken till vad som nog är Lahores motsats : Los Altos – ett av USA:s rikaste områden, där även Google har sitt högkvarter, så får vi se något annat. Där har man tagit idén med föreläsningar på nätet vidare till en ny nivå. Där loggar skolbarnen varje dag in på sajten KhanAcademy.org. Men det de möter där är inte en föreläsning, för de här 12-åriga skolbarnen har redan sett dagens lektion på nätet som en hemläxa. Istället loggar de in och börjar räkna på dagens matteövningar, och deras lärare kan direkt se vilka elever som behöver hjälp, vad de behöver hjälp med och på vilket sätt. Ett barn kanske har problem med division. Ett annat med volymberäkning, eller med en ekvation. I Los Altos har man tagit ett beprövat koncept med videobaserade lektioner på nätet, vidareutvecklat det och dragit nytta av it:s alla fördelar.

Kanske är det ingen slump att den pedagogiken, med ganska hög grad av hemundervisning, fungerar bra när kanske 90 procent av Los Altos-barnens föräldrar jobbar på Google. Och min tanke är inte att Sverige rakt av ska kopiera en undervisnings¬metod bara för att den råkar fungera i USA:s it-centrum eller för att den innebär mirakel i Asiens kåkstäder. Men jag vill lyfta fram de goda exempel som finns och se till att duktiga pedagoger i skolan kan lära av dem. För jag är övertygad om att det varken är jag eller någon annan minister som bäst vet vad som verkligen fungerar i klassrummen i våra 290 kommuner. Men jag är helt övertygad om att vi måste inspireras av andra och ge större ansvar och större möjligheter till duktiga pedagoger i våra skolor. Men om de ska kunna dra nytta av de möjligheter som den nya tekniken ger så måste de få rätt möjligheter. De måste få bra verktyg. Och inte minst en modern och tidsenlig fortbildning.

Sverige är ett av världens mest avancerade it-länder. Gång på gång placerar vi oss i den absoluta toppen i internationella jämförelser – när det gäller innovationsförmåga, konkurrenskraft, uppkoppling och it-mognad. Och om man ser till statistiken så är vi i Sverige, jämfört med andra länder, kanske inte direkt dåliga på att erbjuda datorer i skolan. På många skolor finns det redan idag datorer och digitala lärverktyg. Men den faktiska användningen av datorer i skolan är det sämre med. Tittar man på hur it-användningen ser ut på mellan- respektive högstadiet så hamnar Sverige först på sjunde respektive nionde plats i hela EU. Och det är i grunden anmärkningsvärt för ett land som vårt, som i de allra flesta andra sammanhang brukar toppa rankinglistorna. Det måste stämma till eftertanke.

Andra mätningar visar att svenska barn å ena sidan är bättre än genomsnittet på att söka information på webben, chatta och skicka e-post, dvs. ganska enkla uppgifter i den digitala världen. Men samma mätningar visar å andra sidan att de är sämre än OECD-genomsnittet när det gäller att hantera datorer för lite mer avancerade uppgifter som till exempel att göra vanliga textdokument, installera en skrivare eller bearbeta bilder.

Utvecklingen på it-området och den digitalisering som sker i samhället spelar stor roll för skolornas möjligheter att fullfölja sitt uppdrag. Och jag är gärna väldigt tydlig med hur jag ser på det: skolorna måste vara en del av informationssamhället. Vi måste ha en skola som följer med i sin tid.

Över hela världen – i Lahore, i Los Altos och i Ale – gör it sitt bestämda intåg i skolvärlden. Det behöver ske också på fler håll i Sverige. Vi behöver fler goda exempel. Och vi behöver höja lägstanivån.

För att vår skola förtjänar det.

För att våra lärare förtjänar det.

Men mest av allt för att våra barn och deras framtid faktiskt förtjänar det.

 

Låt skolan få använda mer it – på rätt sätt

De senaste dagarnas diskussioner om vilken plats surfplattorna egentligen ska ha i våra skolor har varit väldigt uppfriskande. Den är ett tecken på att det finns ett oerhört stort intresse för frågan, och jag är verkligen den första att välkomna det. För när jag å regeringens vägnar presenterade den digitala agendan i höstas så presenterade jag också det nya it-politiska målet för Sverige, ett mål som innebär att Sverige ska sikta på att bli bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Det målet kommer vi aldrig någonsin kunna nå om vi inte fullt ut drar nytta av it i skolan.

Men det är inte samma sak som att it alltid ska användas, i alla sammanhang. På ett sätt är det lite synd att debatten hr blivit så polariserad och att nyanserna kommit i skymundan. För, som jag skrev i ett tidigare inlägg i den här frågan, så är it ett verktyg, bland många, och precis som alla andra verktyg oslagbart i många situationer, men hopplöst fel i andra.

På senare tid har det presenterats nya forskningsresultat som visar att elever lär sig mer om man genomför mindre kunskapsprov ofta, jämfört med om de studerar materialet i böcker. Lärandet ser ut att omvandlas i mer permanent kunskap för de som gör kunskapsprov och det säger sig självt att att it-stöd många gånger är ett bra verktyg i den sortens undervisning där man testar elevernas kunskaper i mindre och ofta återkommande kunskapsprov.

Med it i klassrummet kan duktiga pedagoger också erbjuda ”lärverktyg” som ger elever alternativa sätt att lära. Ett sådant exempel är matteboken.se som bland annat erbjuder ”kändismatte”. Där kan man t.ex. se Dogge Doggelito förklara Pythagoras sats, eller se när Annie Lööf löser en ekvation om svenskt företagande.

Det finns många forskarrapporter om hur it kan bidra i skolan, och många av dem refereras återkommande i tidskriften Datorn i Utbildningen. Men till syvende och sist handlar det, tror jag, om att vi måste våga lita på lärarna. Om att vi måste klara av att ge duktiga pedagoger rätt förutsättningar. Under alla de möten jag hållit och deltagit i, där jag fått tillfälle att prata om och diskutera den digitala agendan och skolan, så har jag återkommande fått höra att den svenska skolan faktiskt bara är  fläckvis digital. Visst, i  vissa skolor används it på ett sätt relevant och modernt sätt. Men på många andra håll lyser it och moderna lärverktyg tyvärr med sin frånvaro.

Vår utmaning är inte längre att få fram pedagogiska alternativ till konventionellt klassrumslärande. Det finns faktiskt en väl fungerande marknad för att få fram dessa och det finns gott om kreativa personer, inte minst lärare och elever (och före detta elever med dåliga skolerfarenheter). Den verkliga utmaningen är att introducera dessa nya lärverktyg i skolvärlden, att finansiera tekniken och driften av den, men också att hitta bra modeller för hur lärare kan inkludera teknik och applikationer i sin pedagogik.

Om vi kan ge skolans personal kompetensutveckling och bra lärverktyg då har våra svenska skolor alla möjligheter att kunna ge eleverna en modern utbildning där it är ett naturligt och integrerat redskap. Ansvaret för att se till så att det blir så ligger på skolhuvudmännen – dvs kommunerna och friskolorna.

Regeringen har redan tagit flera initiativ för att förbättra situationen för it  i skolan. Inte minst är det viktigt att alla nya lärare som examineras framöver ska kunna använda digitala verktyg i sitt arbete, och de ska ha förmåga att förstå vilken betydelse digitala verktyg har för eleverna, i den pedagogiska situationen och för skolans arbete. Det är innebörden av de nya krav som ställs för att man från och med den 1a januari 2011 ska kunna få en lärarexamen. Dessutom har regeringen antagit en ny läroplan med nya kursplaner, som innehåller tydliga skrivningar som syftar till att eleverna under sin utbildning ska få så kallad digital kompetens. Ska de kunna få det måste det självfallet finnas datorer i våra skolor, liksom tillgång till alla de lärverktyg som krävs för att dagens elever ska kunna få en tidsenlig utbildning.

Till sist – att få använda it i skolan är viktigt för många, men kan spela en helt avgörande roll för vissa. Det märktes inte minst i  Post- och Telestyrelsens innovationstävling. En av vinnarna i den var företaget Comai AB som har utvecklat ett hjälpmedel i form av en smartphone för elever med särskilda behov – barn som har ADHD, aspergers eller liknande utmaningar. Ett it-baserat hjälpmedel som gör det möjligt för just dessa elever att fokusera på undervisningen , utifrån sina förutsättningar. Är du intresserad av det projektet, som hittills gett väldigt goda resultat, kan du  läsa om det här [PDF].

Surfplattorna platsar i skolan

I Dagens Nyheter reagerar utbildningsminister Jan Björklund över att skolor i Sollentuna Kommun har övergått från mer traditionell undervisning till att använda digitala lärverktyg, så kallade surfplattor. Självklart kommer det behövas fysiska böcker och pennor även i en framtida skola, och självklart är det viktigt att svenska barn lär sig att skriva för hand också i framtiden. Men rent generellt är det inte min uppfattning att det finns för mycket digitala lärverktyg på skolorna runt om i landet. Snarare tvärtom.

”Min son kan inte prata ännu, men han kan navigera min Android telefon… hur förbereder sig skolan på hans kommande närvaro?”

Förra våren, när jag höll ett webbsänt rundabordssamtal om it i skolan inför framtagandet av den Digitala Agendan twittrade Mattias73, denna mening. I all sin enkelhet – på mindre än 140 tecken – satte han fingret på en av de viktigaste frågeställningarna vi måste fundera över. 

Sverige är ett av världens mest avancerade it-länder. Gång på gång placerar vi oss i den absoluta toppen av internationella jämförelser – när det gäller innovationsförmåga, konkurrenskraft, uppkoppling och it-mognad. Vi vet att de allra flesta av våra elever – mer än 97 procent – har tillgång till en dator hemma. De spelar, surfar, spelar World of Warcraft, bloggar, messar, chattar, facebookar och twittrar så det står härliga till.

Men frågan är: är skolan förberedd på den tvååriga android-användaren och hans behov? Jag tror inte det, och jag tillhör en av dem som vill hävda att det på skolområdet finns ett stort utrymme för förbättring. För om man ser till statistiken så är vi i Sverige, jämfört med andra länder, kanske inte direkt dåliga på att erbjuda datorer i skolan. Men den faktiska användningen av datorer i skolan är det sämre med i Sverige än i många andra länder. Tittar man på användningen på mellan- respektive högstadiet så hamnar Sverige först på sjunde respektive nionde plats i hela EU. Den svenska skolan är bara fläckvis digital.

Det är i grunden anmärkningsvärt, eftersom Sverige i de allra flesta andra sammanhang brukar toppa rankinglistorna. Och det måste stämma till eftertanke. Andra mätningar visar att svenska barn är bättre än genomsnittet på att söka information på webben, chatta och skicka e-post. Men de visar också att våra svenska barn är sämre än OECD-genomsnittet när det gäller att hantera datorer för att göra vanliga textdokument, installera en skrivare eller bearbeta bilder.

Utvecklingen på it-området och den digitalisering som sker i samhället spelar stor roll för skolornas möjligheter att fullfölja sitt uppdrag.Självklart måste skolorna vara en del av informationssamhället. Självklart måste vi ha en skola som följer med i sin tid. Inte minst när vi vet att it kan göra oändlig skillnad i att effektivisera skolans arbete.

It är ett verktyg, bland många, och precis som alla andra verktyg är det oslagbart i många situationer men hopplöst fel i andra. En del skolor – ganska många som det verkar – använder datorer, interaktiva skrivtavlor och andra it-baserade hjälpmedel i undervisningen – med mycket goda resultat. Andra gör det inte.

Förmodligen handlar det om prioriteringar i våra kommuner och på våra skolor. Det kan handla om kompetensen och förmågan hos lärare, skolledare och de som är ansvariga på kommunen. Det kan alldeles säkert handla om intresse, motivation och ork. Men oavsett vilka orsakerna är så måste vi förstå dem bättre, så att vi kan överbrygga de svårigheter som finns och hjälpas åt att undanröja de hinder som kan tänkas stå i vägen.

Lösningen är inte att slänga ut alla skolböcker och pennor från skolorna runt om i landet. För de kommer fortsätta behövas även i morgondagens it-anpassade skola. Men grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på it och digitala lärverktyg. Snarare tvärtom.

 

Bra och tydliga regler för fristående skolor

Denna vecka är första veckan med ”sommarregeringen”, som de delar av regeringen som är i tjänst över sommaren populärt brukar kallas. Och som traditionen tydligen bjuder är det sommarfika (eller snarare pressträff) med tredje statsmakten direkt därefter. För mig var det idag premiär i just det sammanhanget, och lite extra roligt var det då att jag kunde berätta om en av dagens nyheter från regeringssammanträdet, nämligen att vi nu tillsätter en parlamentarisk kommitté som ska se över reglerna och villkoren för friskolorna, under ledning av den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg.

Jag är en varm vän av friskolereformen, som ju arbetades fram och beslutades av den förra borgerliga regeringen, Bildt-regeringen. Den har bidragit till att stärka valfriheten i den svenska skolan och har fört in ett viktigt mått av sund konkurrens mellan offentligt drivna och fristående skolor, vilket är till gagn för eleverna och för alla oss som vill se bra resultat i svenska skolor. Sund konkurrens om eleverna sporrar kvalitet och ger den som inte är nöjd med den undervisning man får möjligheten att, som en sista utväg om inget annat hjälper, faktiskt rösta med fötterna och välja en annan skola.

Fortsätt läs här

Ökad rättssäkerhet och mer makt till eleverna

Från och med den 1 juli i år krävs det Lärarlegitimation för att få undervisa och sätta betyg. Det är i grunden en mycket bra reform, som både skärper kraven på lärarna och höjer statusen på yrket. Att steg för steg göra det mer attraktivt att bli och vara lärare, och garantera att de lärare som finns i den svenska skolan håller god kvalitet är helt avgörande för att vi ska kunna komma till rätta med utmaningarna i den svenska skolan och förbättra resultaten. Med bra lärare i skolan, som har höga förväntningar på eleverna, kan vi också börja ta steg mot att förverkliga en nollvision mot ofullständiga betyg.

Men minst lika viktigt är att reformen stärker rättssäkerheten och ger mer makt till elever och föräldrar. De elever som fram tills idag i maktlöshet kunnat se hur en dålig lärare, som kanske till och med mobbat eller trakasserat elever, trots påstötningar fått undervisa klass efter klass kan från och med nu äntligen känna att de har makt och möjlighet att ingripa. För med legitimeringen kommer också möjligheten för elever,  föräldrar, kollegor och arbetsgivare att anmäla den lärare som man inte anser håller måttet till Skolinspektionen, och få sin sak prövad. Och den lärare som  agerat fel kommer kunna varnas eller till och med få sin lärarlegitimation indragen.

En reform som höjer statusen på läraryrket, stärker rättssäkerheten och förbättrar elevernas möjligheter att bli tagna på allvar.

Det är, minsann, inte en dag för tidigt.

Utan innovationer stannar Sverige

Igår, när jag talade på ett arrangemang om det EU-belönade SLIM-projektet som drivs av Region Dalarna, Värmland och Gävleborg, passade jag – under rubriken ”Utan innovationer stannar Sverige” – på att peka på vad jag tror behöver förändras för att vi ska få en riktigt stark innovationskraft i ekonomin. Det tänks nämligen oändligt mycket kloka tankar i Sverige, men alltför få av dem omsätts  i produkter och tjänster i svenska företag.

En förändring vi skulle  behöva genomföra är att införa ett innovationskriterium i den modell vi har för hur vi fördelar forsknings-och utbildningsresurserna till högskolorna och universiteten. I dagsläget styrs det nästan helt av hur väl lärosätena hävdar sig när det gäller citeringar och meriteringar. Men om vi till det la en innovationsparameter, som gjorde det att det blev tydligt också i ekonomiska termer att det är prioriterat att lärosätena arbetar med samverkan med näringslivet och med innovationer är jag helt övertygad om att långt fler svenska forskningsrön skulle omvandlas till varor och tjänster, och därmed jobb och företag, här hemma i Sverige.

En idé väl lämpad att genomföras i nästa forsknings- och innovationsproposition, tycker jag!

En nollvision mot ofullständiga betyg

Idag skriver Miljöpartiets nya språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin på DN Debatt om situationen i skolan, och det faktum att vi år efter år sett var fjärde gymnasieelev lämna skolan utan godkända betyg. Jag håller mer än gärna med om att det är ett misslyckande för den svenska skolan, och ett gigantiskt svek mot en hel ungdomsgeneration.

Samma ämne tog Swedbanks VD Michael Wolf sig an härom dagen i Expressen, där han träffsäkert påpekade  ”tänk om vart fjärde flygplan störtade, eller var tredje mjölkpaket var odrickbart”.

En bra skola är det enskilt viktigaste både för att stärka ett land och för att ge bästa möjliga förutsättningar för varje enskild människa att utvecklas. Ingenting är så effektivt som en bra skola om man verkligen vill utjämna sociala skillnader, ge likvärdiga villkor och ge alla en chans att lyckas och att förverkliga sina drömmar. Skolan är helt enkelt livsviktig – både för eleven och för vårt samhälle.

Därför måste skolan stå högt på dagordningen för varje parti som vill göra anspråk på att ägna sig åt framtiden.

Vill vi på allvar ta itu med systemfelen i den svenska skolan då vet vi, genom internationella och nationella forskningsresultat, att det är rektors ledarskap på skolan, bra lärare som har höga förväntningar på eleverna och en elevanpassad skola med bra uppföljning som är själva framgångsreceptet. Just därför har Centerpartiet t ex drivit på för en ny rektorsutbildning, ny lärarutbildning, mer tidiga insatser i skolorna och en bättre uppföljning av elevers resultat. Men mer behöver göras. Att se till så att alla barn får använda moderna it-baserade lärverktyg i skolan är en viktig insats, eftersom vi vet från andra länder att den elev som har svårt att klara sig med traditionella läromedel kan lära sig lika bra eller t.o.m ännu bättre än en högpresterande elev om man bara får tillgång till rätt hjälpmedel.

Vårt gemensamma politiska fokus måste vara tydligt: inte ett enda barn ska lämnas därhän. Utanförskapet ska pressas tillbaka och skolan är ett av våra viktigaste verktyg för att åstadkomma det.

Om det finns någonting som Sverige verkligen skulle behöva så är det en nollvision mot ofullständiga betyg.