Anna-Karin Hatt bloggar |

På väg till ett nytt idéprogram

Strax före jul presenterade den grupp som haft i uppdrag att ta fram ett förslag till nytt idéprogram för Centerpartiet sitt arbete. Presentationen och den efterföljande debatten kom snabbt att handla om några få, väldigt spetsiga, frågor: att det skulle bli tillåtet att ingå äktenskap med fler än en i Sverige, en avsevärt plattare skatt med små marginalskatter och förslaget om fri invandring. Sedan dess har debattens vågor gått höga. Dels i media, men också runt många köksbord och fikabord runtom i hela landet. Bland centerpartister, och bland människor som kanske aldrig tidigare funderat så mycket kring Centerpartiet.

Själv har jag ägnat en hel del av jul- och nyårsledigheten till att följa diskussionerna runtom i landet, och till att läsa, begrunda och fundera över förslaget till nytt idéprogram. Och jag vet att många gjort precis samma som jag.

Och det är väldigt bra. För det vi inte får glömma är ju att det som nu diskuteras bara är ett första förslag – ett förslag som nu överlämnats i partiets händer och som alla vi som medlemmar nu ska ta hand om och diskutera och förfina på våra kretsårsmöten, i distriktsdiskussioner, när partistyrelsen ska lägga det slutliga förslaget till stämman, vid ombudsträffar, och så – viktigast av allt – vid extrastämman i Upplands Väsby i slutet av mars. Jag kommer för min egen del självklart vara aktiv i alla de sammanhang som jag deltar i, där idéprogrammet kommer diskuteras, och jag hoppas att vi blir många som kommer vara det.

Ett idéprogram är ju inte vilket dokument som helst. Det är det principiella program som många väljare går till för att lära känna ett parti när de ska lägga sin röst. Det är det dokument som ska formulera kärnan och det gemensamma kittet för oss centerpartister. Och det är det dokument som åtminstone den kommande tioårsperioden på ett övergripande plan ska vägleda vårt politiska arbete – i kommunfullmäktigeförsamlingar, i landstings- och regionfullmäktigeförsamlingar, i riksdagen, regeringen, Europaparlamentet och i många andra internationella sammanhang. Självklart måste ett så viktigt dokument vara väl förankrat i hela Centerpartiet. Och just därför är det så viktigt att så många som möjligt av oss de kommande månaderna är med och diskuterar detta program.

Jag är glad och stolt över att vi i Centerpartiet, den här gången precis som när Annie, Anders och jag kandiderade till partiledarposten för ett och ett halvt år sedan, har modet, orken och självförtroendet att föra en väldigt öppen debatt – internt och externt – om det nya programförslaget. Att döma inte minst av många utomstående politiska kommentatorers reaktioner så är det fortfarande väldigt ovanligt att ett parti bjuder in till och har en så öppen debatt, och det leder därför till en del frågor. Men i grund och botten är den öppna debatten, om vi för den med omtanke och varsamhet om varandra, bra. Och för Centerpartiet och våra idéer är det avgörande att våra idéer också känns tillräckligt angelägna och att de får plats i den allmänna debatten.

Mitt bidrag till denna öppna debatt är att jag idag skriver i ett antal tidningar runtom i landet om hur jag ser på förslaget till nytt idéprogram. Om sådant som är bra, sådant som jag tycker är dåligt och om några av de områden där jag ser att vi behöver jobba mer med programmet innan vi är färdiga.

Centerpartiet har väldigt starka rötter som vi kan bygga vidare på. Sedan vi bildades 1910 har vi kämpat för tillväxt och utveckling i hela landet. På 1960-talet blev vi Sveriges första miljöparti. Vi har alltid stått på den enskildes sida, mot onödig centralmakt och överhet.

Det förslag till idéprogram som nu diskuteras rymmer en hel del som knyter an till våra rötter och till kärnan i Centerpartiet – hållbarhet, globalt ansvar, decentralisering, en stark tilltro till den enskildes förmåga att styra och ta ansvar för sitt eget liv. Men samtidigt är det tydligt att det ännu inte är färdigt. På några områden tycker jag att programgruppen kunde varit mer radikala. På andra, som t.ex. månggifte, att de landat fel. Och på några områden tycker jag att det saknas viktiga delar.

Kärnan i förslaget är den enskildes frihet att bestämma mer själv. Det är bra. Men individens frihet måste kompletteras med individens ansvar och Centerpartiets starka sociala sida. Vi människor behöver få rå oss själva, men vi behöver också få finnas för varandra. När orken tryter eller sjukdom slår till behövs en god gemensam välfärd. Den som går på en nit i livet behöver ett bra socialt och ekonomiskt skyddsnät. Idéprogrammet bör tydligt slå fast rätten till en gemensamt finansierad god generell välfärd, med stort utrymme för den enskilde att göra egna val.

Centerpartiet är en grön rörelse, och programmet behöver tydligare slå fast principerna för vår klimat-, miljö- och energipolitik. Vi ska bruka utan att förbruka. Förorenaren ska betala. Försiktighetsprincipen ska gälla. Långsiktiga ekonomiska styrmedel ska göra det lönsamt att leva miljövänligt. Och visionen om ett klimatneutralt Sverige bör på lång sikt också omfatta ett helt förnybart energisystem.

Centerpartiet strävar efter en rättvis fördelning av gemensamma resurser. Snarare än plattare skatt bör programmet tydligt lyfta fram en stark rättviseprofil när vi fördelar gemensamma resurser: mest i sänkt skatt för den som har lägst inkomst, och mest i höjd pension för den med lägst pension. En rättvis fördelning av gemensamma resurser krävs om alla ska kunna förverkliga sina drömmar och råda över sina egna liv.

En bra skola med höga kvalitetskrav är den starkaste kraften för ökad jämlikhet. Dagens skolplikt bör inte ersättas med en läroplikt, som i praktiken riskerar försvaga barnens rätt till skolgång, utan kompletteras med en lärorätt som ger varje barn rätt till en grundskoleutbildning med godkända kunskaper, oavsett om det tar skolan 8 eller 10 år att ge dem det. En stark rätt till godkända kunskaper krävs för att bryta den höga ungdomsarbetslösheten.

Centerpartiet bejakar mångfald och öppenhet mot omvärlden. Med en bättre fungerande integration blir det möjligt att välkomna allt fler av de som vill komma och vara med och utveckla Sverige. Vi behöver långsiktigt bli fler, och fler som arbetar, för att trygga vår välfärd. Ju mer vi sänker trösklarna in på arbetsmarknaden, ju bättre språkundervisningen blir, desto tryggare kan vi vara i att steg för steg öka vår öppenhet mot omvärlden.

Vi i Centerpartiet bygger makten underifrån. Vi behöver, utifrån den välgörande federalismdebatt vi hade i vårt parti för några år sedan, vara tydliga med att all makt som förts till någon eller något också förts dit från någon. Att all sådan maktöverföring ska kunna motiveras, och att den ska kunna granskas och prövas. I ett Sverige som under århundraden byggts kring centralistiska principer innebär det att en hel del makt bör kunna decentraliseras, till lägre politiska nivåer eller till oss som enskilda. Men det innebär inte att eftersträva en liten stat för sakens egen skull. Vår viktiga idé om det gemensamma är att vi ska klara finansiera en god välfärd för alla, samtidigt som den skatt som ska tas ut efter bärkraft inte är högre än nödvändigt. För att lyckas med det måste vi vara duktiga på att hushålla med våra gemensamma resurser, och använda dem så effektivt som möjligt.

Sveriges resa till ett mer jämställt land har haft Centerpartiet som väldigt aktiv kraft. Det ska vi fortsätta vara. Idéprogrammet behöver tydligt slå fast vikten och värdet av att alla människor – kvinnor och män – har lika goda möjligheter att förverkliga sina drömmar och leva sina egna liv och behovet av en aktiv politik som fortsätter öka jämställdheten. Det förutsätter att det finns möjligheter för alla familjer att få och skaffa sig det stöd som krävs för att båda föräldrarna, eller den ensamstående föräldern, ska kunna arbeta och utvecklas yrkesmässigt, samtidigt som barnen har en trygg och utvecklande vardag, till en början kanske hemmavid och sedan på förskolan, i grundskolan och under gymnasietiden. Goda förutsättningar att dela lika på ansvaret för hem och familj är en förutsättning för att vi ska kunna komma åt kvarvarande ojämställda löner, förmögenheter, karriärmöjligheter och livsinkomster.

All tillväxt, all utveckling, all välfärd kommer ur och är del av ett samhällsekonomiskt blodomlopp. Centerpartiet är ett parti som skapats av, utvecklats av och som existerar för alla företagsamma. För alla som inte nöjer sig med att knyta näven i fickan, utan vill göra något åt det man känner, och gräva där man står. Tydligare än kanske någon annan politisk rörelse har vi genom åren stått på entreprenörens sida. Det behöver vi fortsätta göra. Det nya idéprogrammet behöver tydligare lyfta fram hur utvecklingens kretslopp ser ut. Att det är entreprenörer och nytänkare som skapar idéer, att det är de som har modet och får chansen som startar företag som växer. Att växande företag är det som ger jobb, och som kan ge fler jobb framöver. Och att det är välmående företag och många som jobbar som gör det möjligt för oss att via en rättvist fördelad skatt finansiera den goda välfärd vi vill och behöver ha – våra barns förskoleplatser och skolor. Kultur som berikar och ger perspektiv. Fysisk och digital infrastruktur som ger hela landet chans att växa och utvecklas. Bra ekonomiska skyddsnät som ger chans att ställa om, växla spår och komma igen.

Allt detta är en politik för hela landet. En som inte fokuserar på varifrån vi kommer, utan på vilka drömmar vi har och vart vi är på väg. Det är en politik som tar vara på all den utvecklingskraft som finns från Kristianstad i söder till Kiruna i norr. Som ser all den kraft som bor hos oss människor, oavsett om vi bor i Göteborg, Gustavsberg eller på Gotland. Centerpartiet har alltid varit och ska tydligt fortsätta vara ett parti för hela landet och för att ta vara på tillväxten och utvecklingskraften i alla landets delar.

Uppgiften för det nya idéprogrammet är att beskriva Centerpartiets kärna, och att samla oss kring det som är kittet i vårt parti. Vår uppgift nu är inte att sära ut och skapa ett smalare centerparti, där färre känner sig hemma. Vår viktiga uppgift är att ta vara på mångfalden i vårt parti, och på kraften i en varm, grön och social liberalism, som ger stor makt och sätter stark tilltro till vår förmåga att ta ansvar för oss själva och varandra, och som pekar ut färdriktningen till en hållbar framtid.

Jag hoppas att det nya idéprogrammet ska återspegla, och ta vara på, just det. Jag är övertygad om att vi, med öppenhet och lyhördhet för varandra nu har alla möjligheter att under de kommande månaderna arbeta vidare med och slutföra ett nytt idéprogram som kan gjuta välkommen kraft och viktig energi i Centerpartiet och i den politiska debatten. Jag ser fram emot det och att vi, med högt i tak och med bidrag från många olika åsikter, nu har chansen att föra idéprogramsprocessen vidare.

Med digital teknik kan scenkonsten nå fler

Allt mer vänjer vi oss vid att kunna ta del av tv, film och musik med hjälp av de internettjänster som nu växer fram. Dessa digitala satsningar gör att allt fler kan ta del av allt mer kulturliv, oavsett var de befinner sig eller vad klockan visar. Ny teknik och digitala plattformar river hinder som annars kan stå i vägen för vi ska kunna ta del av våra offentligt finansierade teater-, musik-, och dansscener. Det är positivt på många sätt.

Huvuddelen av alla svenska musikscener, dansscener, teatrar, museer och arkiv är gemensamt finansierade av oss skattebetalare. Och många har redan idag tillgång till dessa arenor, men olika hinder gör att de i praktiken inte nyttjas av alla. Det kan handla om geografiska avstånd, ekonomi, tidsbrist och fysiska begränsningar som på olika sätt gör det svårt för människor att ta del av vårt rika kulturliv.

Den som är sjuk eller har en funktionsnedsättning, den som jobbar natt, den som bor på äldreboende eller den som bor på landsbygden möter dessa hinder oftare än andra. Men de hindren kan vi idag undanröja – med ny teknik och digitala plattformar. Idag har vi helt nya möjligheter att skapa lösningar som ger nya möjligheter för många att kunna konsumera den kultur man är med och betalar för.

Tillgången till kultur är ett av områdena i den nationella it-strategi, It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige, som jag tillsammans med många runt om i landet arbetade fram under mitt första år som it-minister och som regeringen antog hösten 2011. I den är det tydligt att vår ambition i regeringen är att kulturella verksamheter, samlingar och arkiv i ökad utsträckning ska bevaras digitalt och göras tillgänglig elektroniskt för allmänheten. Och nu ökar snabbt efterfrågan på digitala versioner bland oss medborgare, från näringslivet och i forskarsamhället.

Därför har regeringen nu gett Statens kulturråd i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning offentligfinansierade musikscener, dansscener och teatrar gör sina produktioner tillgängliga digitalt till allmänheten, i realtid eller i efterhand, via webben. I uppdraget ingår också att visa upp de som lyckats utveckla sin verksamhet med hjälp av digitalisering, liksom att peka på vilka eventuella hinder de stött på på vägen.

Sverige har en framskjuten position som IT-nation. Vi har enen väl utbyggd it-infrastruktur och en befolkning som i stor utsträckning använder sig av IT och internet. Det innebär att vi har mycket goda förutsättningar att förverkliga visionen om att kunna utveckla helt nya möjligheter för oss som medborgare att kunna ta del av det som produceras på våra fina svenska kulturscener.

Om detta skriver jag, tillsammans med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m), i dagens Expressen och på det här temat har också P1:s Kulturnytt sänt ett inslag med mig idag.

Den enskilde medborgaren i centrum i regeringens nya e-förvaltningsstrategi

När vi i Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade en vanlig stationär dator ungefär samma kapacitet som en av dagens smarta telefoner har, och mobilt bredband fanns inte alls.

Idag använder sex av tio svenskar internet på sin mobiltelefon, och numera är det vanligare att vi pratar i den, än i den gamla fasta telefonen. Vi blir snabbt allt mer vana vid att ha tillgång till alla information och alla tjänster vi behöver, och förväntar oss att de ska finnas bara ett knapptryck bort, oavsett var vi är eller vad klockan råkar vara.

Den här utvecklingen utmanar också hela den offentliga förvaltningen; som medborgare förväntar vi oss att våra myndigheter ska ha samma enkla och tillgängliga digitala närvaro som de kommersiella aktörerna har. Och på vissa områden fungerar det digitala mötet mellan den enskilde och det offentliga redan bra. I våras valde till exempel 4,8 miljoner svenskar (65 %) att deklarera elektroniskt och 185 000 av dem deklarerade med hjälp av sin mobil.

Men på andra områden saknas de användarvänliga och nyttiga offentliga e-tjänster som vi som medborgare och företagare efterfrågar. Och finns de är de i många fall mer anpassade efter den egna myndigheten, än efter våra behov som medborgare. Det är hög tid att vända på det perspektivet.

Därför har regeringen nu antagit strategin ”Med medborgaren i centrum”, som är en strategi för en digitalt samverkande statsförvaltning som syftar till att skapa en enkel, öppen och effektiv statsförvaltning.

Den organisation som hängt med sedan Axel Oxenstierna nyordnade statsförvaltningen på 1600-talet har i många fall tjänat Sverige väl, men nu står den tydligt i vägen för en effektiv samverkan mellan våra myndigheter. Några av våra mest effektiva och uppskattade e-tjänster har tillkommit när man har utgått från användarens behov, inte den egna förvaltningen, och när man klarat samverkan.

De exempel som måste inspirera myndigheterna framöver är e-tjänster som är byggda utifrån användarnas behov – som Skatteverkets e-deklaration, portalen verksamt.se eller körkortsportalen.se.

I strategin ingår en lång rad s.k. förvaltningsgemensamma utvecklingsinsatser som regeringen har tagit eller kommer ta initiativ till och som alla har till syfte att förenkla, öppna upp och effektivisera förvaltningen. Här kan regeringens uppdrag att utveckla mina meddelanden, att införa e-beställ för alla större myndigheter och regeringens beslut att utveckla innovationsportalen öppnadata.se nämnas, men listan över redan beslutade eller helt nya förvaltningsgemensamma utvecklingsinsatser i strategin är mycket längre än så.

Den e-förvaltningsstrategi regeringen nu antagit, och som jag presenterat idag, är ett tydligt besked till myndigheterna om att vi behöver mer av den samverkan som gör det möjligt att skapa bra e-tjänster som sätter medborgaren i centrum. I den nya e-förvaltningsstrategin slår vi fast tre huvudmål:

En enklare vardag för medborgare: det ska bli enklare för privatpersoner, företag och andra organisationer att ha kontakt med statliga myndigheter. Statens digitala tjänster ska vara utformade efter människors behov.
Öppnare förvaltning som stöder innovation och delaktighet: Genom digitala möjligheter och ökad öppenhet ska staten stödja innovation och delaktighet, med stark respekt för den personliga integriteten.
Högre kvalitet och effektivitet i verksamheten: digitala möjligheter ska bidra till att göra statsförvaltningen effektivare, vilket gör det möjligt att hushålla med skattebetalarnas pengar.

Till vart och ett av de tre övergripande målen hör tre olika delmål som vi måste nå för att vi ska kunna förverkliga de övergripande målen . Till vart och ett av de tre målen hör också en rad utvecklingsinsatser, som är gemensamma för hela statsförvaltningen. Några av dessa har regeringen beslutat om tidigare i år, medan andra är helt nya.

För att förankra den här strategin har jag under dagen lett en myndighetsdialog med ett 80-tal av våra myndighetschefer. Fokus för diskussionen med dem är hur de på sina enskilda myndigheter kan vara med och bidra till att utveckla ännu fler praktiska och användarvänliga e-tjänster för oss som medborgare och för alla som driver företag i Sverige.

Mer information om utvecklingsinsatserna och e-förvaltningsstrategin i sin helhet hittar du på regeringen.se/eforvaltning

Här kan man se dagens presskonferens i efterhand:

Vintern har kommit – också till bloggen

Som du ser har bloggen fått en lite ny look idag, med en design som ska göra det lättare att följa med årets olika växlingar (bortsett från att den nu fått en bildbyline där jag faktiskt ser ut som och har den frisyr jag har idag :). Men även om layouten är ny så kommer innehållet vara detsamma – uppriktiga och utvecklade resonemang om energifrågor, it-frågor och mycket, mycket annat. Till dig som hittat hit: välkommen att stanna kvar!

Dags för (C)hatt!

Välkommen till min blogg! Idag på eftermiddagen har jag chattat en dryg timme om it, energi och en del annat. Nu är chatten stängd för denna gång men det här ska vi göra om efter nyår. Vill du läsa dagens frågor och svar hittar du dem här.

Mycket förnybart till låg kostnad med gröna elcertifikat

Efter årtionden av sifferexercis och skyttegravskrig genomförde Alliansen med energi- och klimatöverenskommelsen 2009 en viktig principiell förändring för svensk energipolitik. I den överenskommelsen, och i det energipolitiska beslut som riksdagen fattade efter den, har regeringen och riksdagen mycket tydligt markerat att politikens roll på energimarknaden är att slå fast tydliga mål och långsiktiga spelregler, och stå upp för dem. Inom det tydliga och långsiktiga ramverket ska aktörerna på energimarknaderna själva fatta sina rationella beslut om vilka energikällor de vill investera i.

Snart fyra år efter att energiöverenskommelsen slöts kan vi se de tydliga resultaten. Sedan 2006 har elproduktionen från biobränslen ökat med femtio procent. På samma tid har elen från vindkraften ökat sju gånger om. Det innebär att idag kommer hela 56 procent av all svensk el från förnybara energikällor. Och totalt sett är nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion idag förnybar. Det är högst i EU, och bland de högsta andelarna i världen.

Denna snabba och starka utveckling av det förnybara har skett tack vare en tydlig politisk färdriktning, men också tack vare att aktörerna på marknaden bestämt sig för att förnybar energi hör framtiden till, och att det är ekonomiskt rationellt att investera i förnybara energislag. Samtidigt är det tydligt att den fantastiska utveckling vi nu ser inte hade hänt utan den stabila och långsiktiga energipolitik Sverige numera har.

Ett av de viktigaste skälen till att det förnybara nu växer så det knakar är de välfungerande och ekonomiskt effektiva gröna elcertifikaten, ett system som Sverige haft allt sedan Centerpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skapade det 2002.

I detta läge, när det förnybara snabbt byggs ut, vill företrädare för Miljöpartiet riva upp de långsiktiga och välfungerande spelregler som energimarknaden fått. I riksdagen har de upprepade gånger lagt förslag om att Sverige, ovanpå de gröna elcertifikat vi redan har, borde införa ett statligt garanterat lägstapris för viss förnybar el – ett så kallat fastprissystem – enligt tysk modell.

Det vore helt fel väg att gå. Det skulle innebära att de stabila förutsättningarna förändrades och ersattes av en modell med stark osäkerhet – där priset på förnybar el skulle sättas av politiker genom politiska beslut, som när som helst godtyckligt kan förändras. En långsiktigt lönsam förnybar industri kan aldrig byggas på sådan osäker grund.

Om detta, ”Fördubblad elnota när MP bestämmer”, skrev jag på Expressens Sidan 4 i måndags. Och där beskrev jag också vilka konsekvenser ett fastprissystem enligt tysk modell skulle kunna innebära för svenska konsumenter, inte minst genom att många svenskar skulle få problem med sina elräkningar. Det ledde till en debatt med MP:s ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund i Aktuellt på måndagskvällen och igår replikerade MP:s energipolitiska talesperson Lise Nordin på min debattartikel, under rubriken ”Hatt räknar falskt”. Men, värt att notera är att Nordin replikerade utan att över huvud taget beskriva vilka de riktiga konsekvenserna av MP:s förslag om fastprisssystem skulle bli, vilket man kanske hade väntat sig när de nu påstår att jag räknat ”fel”.

Helt uppenbart är att Miljöpartiet tycks bli väldigt provocerade när man granskar deras politiska förslag. För egen del tar jag de förslag som oppositonspartierna lägger i Riksdagen på allvar, och tänker fortsätta med att ställa frågor om vilka konsekvenserna skulle bli för Sverige om vi följde deras förslag.

Nu undrar kanske vän av ordning hur det då egentligen ligger till?

Saken är alltså den att Miljöpartiet, med Lise Nordin i spetsen, som sagt upprepade gånger motionerat i Riksdagen om att införa ett fastprissystem för viss förnybar el i Sverige, enligt tysk modell. Det gjorde de senast i oktober i år (2012/13:N253) och då hävdade de också att kostnaden för de tyska konsumenterna, när de ska finansiera den modellen via sin elräkning, bara skulle ligga på ”cirka 10 kronor per hushåll och månad”. Ett sådant fastprissystem, där priset beslutas på ett snarast planekonomiskt sätt av politiken, vill MP lägga ovanpå vårt välfungerande och marknadsbaserade svenska gröna elcertifikatsystem.

Att påstå att det tyska systemet bara skulle kosta tyska hushåll en tia i månaden är dock inte sant. Efter nyår kommer de tyska elkonsumenterna att betala ungefär 50 öre per kilowattimme bara för att finansiera utbyggnaden av det förnybara i Tyskland. Det innebär att en vanlig tysk familj med normal elförbrukning kommer betala ungefär 140 kronor i månaden bara för utbyggnaden av det förnybara, dvs 14 gånger mer än vad (mp) påstår i sin motion. 140 kronor i månaden är väldigt långt från MP:s påstående om ”10 kronor per hushåll och månad”, vilket jag också konstaterar i min slutreplik.

Omräknat i svenska förhållanden skulle en tysk modell ovanpå den svenska innebära avsevärt dyrare elräkningar. För en familj i en normalstor villa med direktverkande el (med en årlig förbrukning på ungefär 20 000 kilowattimmar el) skulle MP:s förslag innebära en extrakostnad på cirka 10 000 kronor per år. Om den tyska modellen införs i Sverige, med ett påslag på 50 öre per kilowattimme på det elpris vi redan har, får man nämligen en elprishöjning med 140 procent jämfört med höstens spotpris på el.

I Sverige har vi valt en annan ordning. Med de smarta gröna elcertifikaten, som i dagsläget kostar svenska konsumenter 3,5 öre per kilowattimme, får vi mycket förnybar el till en väldigt låg kostnad, långt ifrån de kostnader som den statligt garanterade fastprismodell som MP föreslår skulle innebära. Tack vare denna smarta modell har vi också kunnat få ett väldigt starkt stöd bland svenskarna för vår gröna omställning. Att, som MP föreslår, chockhöja elpriset skulle riskera minska det starka svenska folkliga stödet för det förnybara. Det vore inte en klok väg till en hållbar framtid.

Om detta, och om fördelarna med det svenska gröna elcertifikatssystemet, skriver också DN:s ledarsida idag.

ps
*Avgiften används för att finansiera det tyska fastprissystemet och kallas ”Umlage”. Den ligger nu på 3,6 Euro cent per kWh. Efter nyår höjs avgiften till 5,3 Euro cent per kWh. Med en växelkurs på 9,06 kronor per Euro blir detta ungefär 50 öre per kWh (48 öre). Med dessa uppgifter kan var och en följa hur jag räknat. Hur Miljöpartiet räknar för att komma fram till sitt påstående om att kostnaden för tyska konsumenter bara skulle vara 10 kronor per månad och hushåll går dock fortfarande inte att se.
ds

örebro tog täten

Bredbandsguiden – en rapport från Bredbandsforums kommungrupp.

Redan när jag för ett år sedan presenterade regeringens nya Digitala Agenda för Sverige märkte jag att det fanns ett mycket stort intresse för it-politiken, som tog sitt uttryck i olika former. Så många företag, ideella organisationer, eldsjälar och representanter räckte upp handen och ville vara med när jag bjöd in dem till det som kom att bli en av de mest öppna processer regeringen någonsin använt sig av för att utarbeta en strategi.

Och det engagemanget består. På signatärswebben kan man idag till exempel se hur ett stort antal företag och organisationer skrivit under den avsiktsförklaring som finns till den digitala agendan, som innebär att de – inför sig själva och alla oss andra, tydligt deklarerar att de vill vara med och bidra till att Sverige blir bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

Den uppmaningen hörsammande örebro län väldigt snabbt och direkt efter att den nationella digitala agendan fanns på plats började de arbeta med en egen regional digital agenda, som utgår från örebro läns egna behov och förutsättningar. Det gjorde de väldigt bra, och därför jag och regeringen dem i uppdrag att sprida sina erfarenheter till fler och verka för att fler regioner ska ta fram egna regionala digitala agendor. Och nu – ett år senare – ser vi att i stort sett alla län och regioner har påbörjat arbetet med att ta fram en egen regional digital agenda.

Som en del det uppdrag örebro län fick av regeringen arrangerade de idag en konferens, där jag var en av talarna. Ett av de områden jag lyfte fram i mitt tal var bredbandsfrågan och den stora satsning på att bygga bredband på landsbygden som regeringen gjorde i den senaste budgeten:

Jag och regeringen har nu mer än dubblerat stödet till bredband. 2012-2014 finns 1,1 miljarder kronor i en bredbandsmiljard för utbyggnad i områden som marknaden annars lämnar därhän. Och pengarna som regeringen satsar har visat sig ge en mycket hög utväxling i det civila samhället, inte minst när de används i projekt som fiber-till-byn. Runt om i landet träffas nu grannar för att se hur de med hjälp av bredbandspengarna gemensamt kan utveckla sin bygd. Byalag och lokalföreningar sätter spaden i backen för att gräva ner fiber. Genom att ta vara på det svenska civilsamhällets allra bästa sidor kan Bredbandsmiljarden göra storverk. Och bidra till att förvandla glesbygd till modern e-bygd.

Ett av de viktiga forum vi har för att skynda på och underlätta bredbandsutbyggnaden är Bredbandsforum, ett forum som samlar alla berörda aktörer – från operatörerna till representanter för den kommunala sektorn och ideella krafter som LRF och andra – där jag är ordförande. En av ledamöterna i Bredbandsforum är Carola Gunnarsson (c), som till vardags är oppositionsledare i Sala kommun och vice ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Carola har det senaste året lett en av de arbetsgrupper som Bredbandsforum tillsatt, som har handlat om hur kommunerna kan underlätta bredbandsutbyggnaden. Och i örebro idag överlämnade Carola deras slutrapport – en Bredbandsguide som ska tjäna som en mycket handfast handledning för alla kommunala företrädare som vill ta ett tydligare strategiskt grepp om bredbandutbyggnaden i den egna kommunen. Jag hoppas att den kommer tas väl emot och att den kommer komma till användning i många kommuner i hela landet!

Nyfiken på vad jag mer sa i örebro? Kolla då gärna på den här videon, från ca 06.30 och framåt:

Tal om den digitala agendan i örebro. Foto: Fredrik Welander

En energieffektiv framtid

Fatih Birol är inte bara ett stort fotbollsfan, utan också chefekonom på IEA

Så sent som i måndags den här veckan presenterade Världsbanken en ny rapport som pekar på att världen inte kommer klara att nå målet om att begränsa ökningen av jordens medeltemperatur till beslutade två grader, utan att vi snarare riskerar en temperaturökning med så mycket som fyra grader till 2060. Det vill säga, om vi inte gör mer än vi redan gör.

Just detta har varit temat för min dag idag, som började med att International Energy Agency:s (IEA) chefsekonom dr. Fatih Birol presenterade årets upplaga av IEA:s årliga rapport World Energy Outlook (WEO) i Stockholm på konferensen Di Energi. I rapporten – som närmast kan liknas vid en ”energibibel” beskriver IEA utvecklingen för olika energifrågor i världen, men den ger också talrika exempel på vad som kan och måste göras för att vi ska klara av att nå tvågradersmålet.

Efter att Birol presenterat IEA:s rapport höll jag ett tal där jag beskrev hur den svenska energi- och klimatöverenskommelsen från 2009 nu levererar tydliga resultat och hur andelen förnybar energi nu snabbt växer. Både Fatih Birol och jag riktade dessutom särskilt fokus på hur vi kan använda energin mer effektivt.

Och potentialen för att öka energieffektiviteten är stor. I ett särskilt kapitel i årets rapport beskriver IEA den stora outnyttjade potential som finns – med befintlig och ofta redan ekonomiskt lönsam teknik – för att använda energin mer effektivt i industrin, i servicesektorn, i våra hem och inte minst i våra transporter.

Åtgärder för energieffektiviseringar kan genomföras på olika sätt. I det lilla kan de handla om att se till då att vi som konsumenter har bättre information om energiåtgången när vi t.ex. ska köpa ny diskmaskin. I det stora kan det handla om att erbjuda tydliga ekonomiska morötter för tunga industriföretag att jobba strategiskt med energibesparingar. Men oavsett storlek eller omfattning har insatserna två saker gemensamt – att se till så att vi använder våra resurser mer effektivt och att ta till vara den stora potentialen för energieffektiviseringar som finns i vårt samhälle.

Efter talet på DI Energi stod jag värd för ett rundabordssamtal om energieffektiviseringar i transportsektorn. Det är ett område som IEA lägger extra fokus på i årets World Energy Outlook. Runt bordet fanns bland annat Fatih Birol, Jan-Eric Sundgren från Volvo, Mattias Goldman från Gröna Bilister och Chalmersprofessorn Christian Azar, liksom regeringens utredare för fossiloberoende fordonsflotta, Thomas B. Johansson och en lång rad andra kunniga och engagerade personer. Det intensiva och innehållsrika samtalet kretsade framför allt kring vad vi i Sverige kan göra och behöver göra för att vi ska kunna förverkliga visionen om att ställa om till en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen till år 2030. Många av de idéer som kom upp runt bordet idag tar jag med mig i mitt fortsatta arbete för att se till så att Sverige kan klara omställningen till en hållbar transportsektor.

Ps, och fotbollströjan då? Jo, Fatih Birol fick en landslagströja signerad av Johan Elmander som tack för insatserna den här dagen.

Från Älvsjö till Köpenhamn – med förnybart och försörjningstrygghet i tanken

Igår morse började jag dagen med att inledningstala på Svensk Vindenergis årliga konferens – Förnybar framtid – i Älvsjö. I mitt tal tog jag tillfället att berätta om hur viktig Alliansens energiöverenskommelse har varit för den fantastiska utveckling vi nu har för den förnybara energin.

Nu, när snart fyra år gått sedan energiöverenskommelsen slöts, kan vi nämligen börja se resultaten av de mål och de styrmedel vi satte upp då. Och de resultaten visar att det förnybara växer så det knakar.

Sedan 2006 har elproduktionen från biobränslen ökat med femtio procent. På samma tid har elen från vindkraften ökat sju gånger om. Det innebär att idag kommer 56 procent av all svensk el från förnybara energikällor. Och totalt sett är nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion förnybar.

Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen.

Den här utvecklingen har skett tack vare en tydlig politisk färdriktning, men också tack vare att aktörerna på marknaden bestämt sig för att förnybar energi hör framtiden till, och att det är ekonomiskt rationellt att investera i det.

En av de viktiga – men ibland lite bortglömda – poängerna med energiöverenskommelsen är ju att vi tydliggjort politikens och energiaktörernas olika roller. Efter årtionden av sifferexercis och skyttegravskrig om energipolitiken, så har vi tydliggjort att politikens roll är att ställa upp tydliga mål och långsiktiga spelregler, och stå upp för dem. Och att energiaktörerna inom det ramverket ska fatta beslut om vilka energikällor de vill investera i, bland annat utifrån vilka som är de mest lönsamma.

Den fantastiska utveckling vi ser för det förnybara hade inte hänt utan en stabil och långsiktig energipolitik. Och det är därför som jag, Centerpartiet och Alliansregeringen verkligen värnar om energiöverenskommelsen.

Efter mitt tal och besök på konferensen i Älvsjö åkte jag direkt till Köpenhamn där min danska energiministerkollega (tillika kollega från Centerpartiets danska systerparti Radikale Venstre) Maartin Lidegard stod värd för ett informellt möte för alla oss energiministrar i norra Europa. Temat för konferensen var hur vi kan underlätta utbyggnaden av den energiinfrastruktur i norra Europa som krävs bland annat för att vi ska kunna ta om hand allt mer förnybar energi.

Mycket i den europeiska energidiskussionen handlar för närvarande om försörjningstrygghet. I mitt huvudinlägg passade jag därför på att lyfta perspektivet och poängtera att försörjningstrygghet handlar om mycket mer än att bara diversifiera försörjningsvägar eller bygga skyddsnät när de försörjningsvägarna krånglar. Ökad försörjningstrygghet handlar också om att långsiktigt skapa förutsättningar för allt mer elproduktion från allt flera olika källor. Liksom om att göra oss allt mindre beroende av dyra och klimatpåverkande fossila bränslen.

Den svenska erfarenheten är att mycket kan göras inom våra egna länder för att öka försörjningstryggheten. Men ett robust och effektivt nordeuropeiskt energisystemet behöver också bra energiförbindelser mellan länderna. Det är också en av de verkligt stora fördelarna med den sammankopplade nordiska elmarknaden – när fler länder deltar, och vi får mer elproduktion i ett gemensamt system, blir det enklare att balansera vårt energisystem på ett bra sätt.

Var och en som investerar i energiinfrastruktur idag måste också bygga hållbart och bygga för framtiden. Inte minst vi som är politiska beslutsfattare måste klara lyfta blicken och se de långsiktiga konsekvenserna av de beslut vi fattar idag. De infrastrukturinvesteringar vi gör idag måste fungera också år 2050, när Sverige och andra länder behöver vara klimatneutrala samhällen. De investeringar vi gör idag får inte bygga i norra Europa i nya fossilberoenden.

Svenska företag har inte råd att välja bort jämställdhet

På vägen till departementet i morse läste jag ett väldigt intressant och lovande initiativ på Dagens Industris debattsida. Där framgår det att tio av Sveriges allra tyngsta företagsledare tillsammans bestämt sig för att, väldigt konkret och med stor handlingskraft, bryta den rådande kvoteringen av män in till näringslivets toppositioner. Med motivet att öka sin lönsamhet och stärka sin konkurrenskraft.

De företagsledare som idag skriver på DI debatt verkar ha insett att deras nuvarande väg inte håller. Att företagen, när kvinnor av olika anledningar sorteras ut på karriärstegen, faktiskt dränerar sina egna möjligheter att få bästa möjliga lönsamhet. För när en persons kön blir viktigare än personens kompetens har det hittills nästan alltid varit så att det blir ett antal män som blir vinnare, men företaget som helhet som står som förlorare. Och därmed också Sverige som land.

Och därför har nu ledande företrädare för Ericsson, Ikea, H&M, Saab, Sandvik, Scania, SEB, SPP, SSAB och Volvo bestämt sig för att agera. Tillsammans startar de nu projektet ”Battle of numbers” som handlar om att få fler kvinnor att nå operativa chefspositioner (och därmed vara valbara till ledningsgrupper och styrelser). Rent konkret ska varje företag utse tio kvinnor som ska agera interna konsulter. De ska titta på hur chefsroller är utformade, vilka incitament- och belöningssystem som råder, hur karriärvägarna ser ut, hur man inom den egna organisationen omnämner och lyfter fram kvinnliga förebilder, vilken syn man har på föräldraskap och så vidare. Därefter ska de tio företagen dela erfarenheter med varandra för att sedan tillsammans utarbeta effektiva metoder och strategier. Slutsatser och erfarenheter från det kommande projektåret kommer presenteras om ett år, vilket innebär att de har ett tydligt mål och en tydlig deadline, vilket är avgörande för att lyckas med sådana här arbeten.

Det här är ett initiativ som lovar väldigt gott. Att tio av Sveriges toppchefer nu vill ta sitt ansvar för att bryta den mycket sneda maktfördelningen inom svenskt näringsliv är minst sagt viktigt. Jag kommer följa deras arbete så noga jag kan, och önskar att fler företag – inte minst på it- och energiområdena – kommer vilja följa i deras fotspår och göra ännu mer. För svenska företag, och vi Sverige, har inte råd att välja bort jämställdhet i näringslivet.