Sträng kyla och ansträngt elläge

I Sverige har vi i grunden en god tillgång på el. En stor produktionskapacitet i vattenkraft och kärnkraft ger oss den el vi behöver. De senaste åren har dessa kraftslag kompletterats med allt mer förnybar el – främst biobränslen men under senare tid även med den snabbt växande vindkraften. För att vi ska ha en trygg elförsörjning måste alla produktionsslag fungera som de ska, och förmå leverera el i den omfattning som förväntas.

När jag kom till Näringsdepartementet i morse, och träffade mina tjänstemän på energienheten, var det allra första jag fick en genomgång av det dagsaktuella svenska kraftläget. Det händer förstås väldigt ofta för mig som energiminister, men idag var en speciell dag. För idag, på februaris allra första dag, är nämligen bara cirka 55 procent av den svenska kärnkraften i drift. Och det är verkligen inte bra och knappast i linje med vare sig våra behov eller förväntningar.

Idag är det alltså bara fem av totalt tio reaktorer som funkar som de ska. De andra fem står helt stilla eller går med nedsatt kapacitet. Samtidigt har vi nu fått vinterns allra första riktigt kalla vinterdagar vilket förstås ökar vår elförbrukning. Det märks inte minst på elpriset som på bara ett par dagar nu kraftigt stigit i hela landet.

De stora driftsstörningarna i kärnkraften gör att elförsörjningen i Sverige blir väldigt ansträngd, och att priserna drivs upp vilket drabbar oss som enskilda elkonsumenter eller som enskilda företag i näringslivet. Konsekvensen av det blir att vi en dag som denna får förlita oss på vattenkraften. Men vi har också fått möta elbehovet med import av el, inte minst från Danmark där vindkraften just nu ger ett överskott, och med import från Norge och Tyskland. Och tyvärr har bristen på el från den svenska kärnkraften lett till att Svenska Kraftnät dessutom tvingats starta den svenska reservkraften, i form av oljeeldade kraftverk.

En dag som denna blir det väldigt, väldigt tydligt hur viktigt och brådskande det är att bredda och stärka den svenska elproduktionen och att bygga ut det svenska elnätet. Därför är det bra att energiöverenskommelsen så tydligt pekar ut att Sverige måste minska sitt beroendet av vattenkraften och kärnkraften och bygga ut ett tredje starkt förnybart ben i elproduktionen. En bredare och mer diversifierad elproduktion är nämligen mindre störningskänslig än några få stora anläggningar. Och redan nu bidrar den nya förnybara elen starkt. En dag som denna ska vi vara tacksamma för att den starka vindkraftsproduktionen vi hade under förra året innebar att vi kunde spara vatten i vattenkraftsdammarna så att de nu är välfyllda och kan producera desto mer.

Men en dag som den här blir det också tydligt hur angeläget det är att fortsätta reformera elmarknaden och stärka kundernas valfrihet och möjligheter att påverka sin egen elräkning. I morse såg vi hur elpriset gick upp mycket kraftigt under några timmar på morgonen liksom under några timmar på eftermiddagen, och hur elpriset just dessa timmar mångdubblades jämfört med andra tider på dygnet. Om vi som elkunder hade haft möjlighet att styra och betala för vår elanvändning per timme så skulle en aktiv kund ha kunnat undvika dessa pristoppar, genom att köra elkrävande maskiner en annan tid på dygnet. Och om tillräckligt många av oss en dag som denna hade kunnat agera samfällt skulle hela elmarknaden ha påverkats och prisvariationerna över dygnet skulle varit mindre. Det är bland annat av dessa skäl som jag nu arbetar intensivt med att senare i vår kunna presentera ett konkret förslag om timvis mätning och timvis debitering av el för Riksdagen.

Så länge kärnkraften står för en så stor andel av den svenska elproduktionen är vi oerhört beroende av att den fungerar och framför allt att den förmår leverera som bäst när behoven är som störst. Det förändrar man inte över en natt, men vi kan minska den sårbarheten på sikt. Genom att se till så att vi får in mer förnybar elproduktion, genom ett bättre utbyggt elnät och genom att ge mer makt och större valfrihet till konsumenterna, vilket också är några av de allra viktigaste prioriteringarna jag arbetar utifrån som energiminister.

 

Surfplattorna platsar i skolan

I Dagens Nyheter reagerar utbildningsminister Jan Björklund över att skolor i Sollentuna Kommun har övergått från mer traditionell undervisning till att använda digitala lärverktyg, så kallade surfplattor. Självklart kommer det behövas fysiska böcker och pennor även i en framtida skola, och självklart är det viktigt att svenska barn lär sig att skriva för hand också i framtiden. Men rent generellt är det inte min uppfattning att det finns för mycket digitala lärverktyg på skolorna runt om i landet. Snarare tvärtom.

”Min son kan inte prata ännu, men han kan navigera min Android telefon… hur förbereder sig skolan på hans kommande närvaro?”

Förra våren, när jag höll ett webbsänt rundabordssamtal om it i skolan inför framtagandet av den Digitala Agendan twittrade Mattias73, denna mening. I all sin enkelhet – på mindre än 140 tecken – satte han fingret på en av de viktigaste frågeställningarna vi måste fundera över. 

Sverige är ett av världens mest avancerade it-länder. Gång på gång placerar vi oss i den absoluta toppen av internationella jämförelser – när det gäller innovationsförmåga, konkurrenskraft, uppkoppling och it-mognad. Vi vet att de allra flesta av våra elever – mer än 97 procent – har tillgång till en dator hemma. De spelar, surfar, spelar World of Warcraft, bloggar, messar, chattar, facebookar och twittrar så det står härliga till.

Men frågan är: är skolan förberedd på den tvååriga android-användaren och hans behov? Jag tror inte det, och jag tillhör en av dem som vill hävda att det på skolområdet finns ett stort utrymme för förbättring. För om man ser till statistiken så är vi i Sverige, jämfört med andra länder, kanske inte direkt dåliga på att erbjuda datorer i skolan. Men den faktiska användningen av datorer i skolan är det sämre med i Sverige än i många andra länder. Tittar man på användningen på mellan- respektive högstadiet så hamnar Sverige först på sjunde respektive nionde plats i hela EU. Den svenska skolan är bara fläckvis digital.

Det är i grunden anmärkningsvärt, eftersom Sverige i de allra flesta andra sammanhang brukar toppa rankinglistorna. Och det måste stämma till eftertanke. Andra mätningar visar att svenska barn är bättre än genomsnittet på att söka information på webben, chatta och skicka e-post. Men de visar också att våra svenska barn är sämre än OECD-genomsnittet när det gäller att hantera datorer för att göra vanliga textdokument, installera en skrivare eller bearbeta bilder.

Utvecklingen på it-området och den digitalisering som sker i samhället spelar stor roll för skolornas möjligheter att fullfölja sitt uppdrag.Självklart måste skolorna vara en del av informationssamhället. Självklart måste vi ha en skola som följer med i sin tid. Inte minst när vi vet att it kan göra oändlig skillnad i att effektivisera skolans arbete.

It är ett verktyg, bland många, och precis som alla andra verktyg är det oslagbart i många situationer men hopplöst fel i andra. En del skolor – ganska många som det verkar – använder datorer, interaktiva skrivtavlor och andra it-baserade hjälpmedel i undervisningen – med mycket goda resultat. Andra gör det inte.

Förmodligen handlar det om prioriteringar i våra kommuner och på våra skolor. Det kan handla om kompetensen och förmågan hos lärare, skolledare och de som är ansvariga på kommunen. Det kan alldeles säkert handla om intresse, motivation och ork. Men oavsett vilka orsakerna är så måste vi förstå dem bättre, så att vi kan överbrygga de svårigheter som finns och hjälpas åt att undanröja de hinder som kan tänkas stå i vägen.

Lösningen är inte att slänga ut alla skolböcker och pennor från skolorna runt om i landet. För de kommer fortsätta behövas även i morgondagens it-anpassade skola. Men grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på it och digitala lärverktyg. Snarare tvärtom.

 

Att leda, med mod och ödmjukhet

Efter en intensiv dag – som började med regeringssammanträde, fortsatte med intervju och omslagsfotografering för en tidning, interna överläggningar om olika aktuella frågor med kloka medarbetare och tal för många av de utländska ambassadörer som är stationerade i Sverige – så avslutade jag för en stund sedan dagen med att prata om min syn på ledarskap på ett möte ordnat av Stockholms Centerkvinnor. Vid min sida hade jag Arbetsförmedlingens energirika och inspirerande generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.

Jag var inbjuden för att prata om min syn på ledarskap och jag valde att berätta om min resa från byn Mosshult där jag är född, till posten som minister i regeringen.

När jag tänker tillbaka på hur jag hamnat här är det självklart hårt och målmedvetet arbete som ligger bakom, men också en del tillfälligheter. Och ibland får jag nästan nypa mig i armen. ”Sveriges It- och energiminister.” Jag? En liten bonntös från Mosshult som växt upp och blev en av ministrarna i Sveriges regering. Hur gick det egentligen till?

När jag växte upp drömde jag om att bli författare. Jag gick ut nian med bra betyg och framtiden låg för mina fötter. Samtidigt var jag extremt skoltrött och valet föll på frisörlinjen – främst för att jag då fick flytta hemifrån. Jag visste redan då att det inte var frisör jag skulle bli men det var en spännande väg genom gymnasiet där jag fick utlopp för min kreativa, skapande ådra.

I samband med valet 1991 drog den politiska genen tag i mig. Det resulterade i ett nämndsuppdrag i Hylte kommun. I samma veva blev jag invald i CUF:s distriktsstyrelse och jag var fast i politikens förunderliga värld och i drivkraften av det ideella engagemanget.

1994 blev jag invald i CUFs förbundsstyrelse och under de år som följde jobbade jag som ledarskribent på Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter, som kanslichef på Centerpartiets Internationella Stiftelse och satt i CUF:s Verkställande utskott. Det var otroligt spännande år där den ena utmaningen ledde till den andra. De åren kröntes av att jag fick jobb som talskrivare åt Centerpartiets dåvarande partiledning – och helt plötsligt var jag mitt inne i den politiska hetluften.

CUF blev för mig en skola där jag upptäckte min förmåga att leda, och där den talangen fick komma till sin rätt.

Om man ska sätta ord på den röda tråden genom mitt professionella liv så har det mer än något annat inneburit att jag fått förtroendet att leda andra: som vice VD för en PR-byrå, som VD för en friskolekoncern som utbildade hundratals unga och vuxna för viktiga yrken i vården och omsorgen, som stabschef för partiledarstaben, som statssekreterare och chefsförhandlare på Statsrådsberedningen och nu som statsråd med ansvar för it-och energifrågor. Att leda är en stark drivkraft för mig, men framför allt att leda med mod och ödmjukhet.

Om det är något mina ledaruppdrag lärt mig genom åren så är det att ett gott ledarskap kräver både mod och ödmjukhet. Mod att ha is i magen när så krävs, och mod att ensam fatta beslut de gånger man inte kan dela dem med någon annan. Men också modet att delegera, att få andra i omgivningen att växa, och att ta vara på varenda talang som är beredd att bidra. Att använda sitt ledarskap för att lyfta fram andra.

För att lyckas med det är det avgörande med tillit. Jag ger mina medarbetare 100 procent förtroende. Jag litar på att de kan lösa de uppgifter de blir tilldelade och jag vet att de kommer att göra sitt bästa i processen för att komma i mål. Det som händer, när man ger det förtroendet är att en insikt växer fram hos dem om att de faktiskt klarar mer än vad de själva trott. För mig är det betalning i sig. Att se människor runt om kring mig växa och utvecklas.

På sätt och vis handlar den ledarskapsstilen för mig om att leva Centerpartiets socialliberala ideologi. Att förverkliga våra idéer om tilltro till varje människas egen förmåga att skapa, välja och fatta egna beslut.

Men gott ledarskap förutsätter också ödmjukhet. Att se gränsen för sin egen förmåga, och att inse att t.o.m en svuren motståndare ibland kan ha viktiga saker att bidra med. Att inse att världen sällan är svart eller vit, och att den ”enda vägen” sällan existerar.

För mig kommer ledarskapet naturligt. Men det var först när jag engagerade mig i CUF som mina ledaregenskaper blev tydliga och fick blomma ut. Tidigare ville varken jag eller de jag hade runt mig kännas vid dem. Jag ansågs vara blyg och tystlåten. Numera är motsatsen bevisad. Jag har valt att bejaka mitt inre ledarskap och jag är övertygad om att det är en av anledningarna att jag är där jag är idag.

Det är allt för vanligt – inte minst bland kvinnor – att man inte bejakar sin förmåga att leda. Att man underskattar sig själv och att man inte vill sticka ut. Jag vill uppmana er, och alla kvinnor, att våga visa ledarskap och tro på den egna förmågan. Många har den inom sig – det handlar bara om att tro på sig själv och att våga ta steget.

Det är sällan jag möter män som inte tror på sig själva, eller som inte tror på sin ledarskapsförmåga.

Ledarskapet är något man ständigt måste jobba på för att förbättra och förfina. Ett av de bästa tipsen jag har är att medvetet studera de ledare du har i din närhet. Hur agerar de och hur hade du agerat om du befann dig i deras skor?

En annan mycket framgångsrik ledarskapsskola är att vara förälder. Jag upphör aldrig att förvånas över den skillnad man ofta upplever hos personer som kommer tillbaka från sin föräldraledighet. De har ökat sin effektivitet och förbättrat sin förmåga att prioritera och att leda markant. Och med tre barn har jag själv lärt mig en hel del i den skolan.

Jag har en spännande resa bakom mig – och förhoppningsvis en lika spännande resa framför mig. Det är hårt arbete som tagit mig hit, men också förmågan att ta vara på de tillfällen som uppenbarat sig utmed vägen – att jag vågat ta mig an de utmaningar som dykt upp framför mig. Det tänker jag fortsätta med och jag vet att det kommer att ge mig många nya härliga erfarenheter också framöver.

Tillsammans eller ensam – samarbete eller energiisolationism

Idag har jag gjort en resa genom Uppland, till Finnböle i Gävle kommun. Där finns den svenska anslutningen till kraftledningen Fenno-Skan 2 som går över till Rauma i Finland. Tillsammans med företrädare för den finska regeringen har jag idag invigt den ledningen, och vid den högtidliga öppningen höll jag som sig bör ett öppningstal.

Den nya kraftledningen är ett viktigt steg i att stärka den svenska försörjningstryggheten och om detta har jag skrivit på debattplats i dagens nummer av Dagens Industri.

Som enskilda konsumenter är vi i vår vardag, natt som dag, beroende av el. Som nation är Sverige starkt beroende av el och vi använder mycket el i jämförelse med många andra länder. Den industri som står för en stor del av vårt välstånd och de svenska råvaror vi förädlar och exporterar är energiintensiv verksamhet. Det innebär att det vi exporterar inte bara är förädlad järnmalm och skog, utan i minst lika stor utsträckning förädlad el. Vår elförsörjning och vår försörjningstrygghet är därför mycket viktiga frågor för mig som energiminister.

Genom ledningen Fenno-Skan 2 ökar överföringskapaciteten mellan Sverige och Finland med ungefär 40 procent eller lika mycket kapacitet som krävs för att värma över 340 000 villor. Ledningen avlastar också stamnätet i norra Sverige och minskar därmed nätförlusterna. Vårt elnät blir effektivare och miljövänligare. samtidigt minskar risken för att Sverige skulle drabbas av energibrist vid ett torrår för vattenkraften minskar betydligt. Sammantaget är Fenno-Skan 2 en investering som ger stor samhällsekonomisk nytta och som stärker Sveriges trygghet genom en säkrare elförsörjning.

Det är också i linje med regeringens energipolitik, som bland annat syftar till att det svenska elnätet ska stärkas och integreras med våra nordiska grannländers och Europa. Under de senaste årens kalla vintrar har vår elförsörjning varit ansträngd och tidvis har vi varit beroende av fossil reservkraft och import av el. Med fler anslutningar till andra länder och ett utbyggt elnät minskar risken att det behöver upprepas.

Innebörden av Alliansens klimat- och energiöverenskommelse är att ett tredje ben ska utvecklas i energisystemet och i elproduktionen. Därmed minskar beroendet av kärnkraft och vattenkraft och vår försörjningstrygghet ökar ytterligare. För att åstadkomma det måste kraftvärme, vindkraft och övrig förnybar kraftproduktion tillsammans svara för en betydande del av elproduktionen.

Vid årsskiftet anslöt sig Norge till det svenska elcertifikatssytemet. Därmed skapades väldens första gränsöverskridande stödsystem för förnybar el och tillsammans ökade vi våra ambitioner kraftigt. Genom dessa åtgärder stärks inte bara vår egen försörjningstrygghet, utan också våra möjligheter att exportera ett svensk överskott av el med låg klimatpåverkan.

Regeringens politik ger resultat. Vi ser att den förnybara energin slår alla rekord. 2010 fick vi närmare 18 terawattimmar förnybar el genom elcertifikatssystemet, från biobränslen, ny vattenkraft och vind. Det motsvarar mer än en tredjedel av den svenska industrins energianvändning samma år. Samtidigt bygger vi ut elnätet genom historiskt stora satsningar. De närmsta tio åren kommer cirka 3,5 miljarder kronor per år satsas på att stärka det svenska elnätet.

Detta synsätt skiljer sig stark från socialdemokraternas, där energinationalism och kortsiktighet tycks råda. Socialdemokraterna är nu djupt kritiska till den avreglering de själva var med och genomförde. I riksdagen röstade man tillsammans med miljöpartiet också nej till det gemensamma svensk-norska elcertifikatssystemet. Därmed sade man också nej till en kraftig ambitionshöjning för den förnybara energin i Norden.

Trots en uppenbart internationaliserad energimarknad är det med en isolationistisk energipolitik som socialdemokraterna verkar vilja trygga vår energiförsörjning. Att säga nej till energisamarbete med andra länder och motsätta sig fler anslutningar till vår omvärld motverkar såväl den förnybara energin som Sveriges försörjningstrygghet.

Alliansen företräder det enda långsiktiga alternativet i energipolitiken, en energipolitik som bygger på insikten om vikten av samarbete, inte energiisolationism.

 

Öppningen av Fenno Skan 2 rapporterades bland andra av Arbetarbladet.

Högt och lågt i energidebatten

När E.ON:s vd nyligen fick frågan hur han ansåg energifrågorna hanteras i media, pekade han på ett intressant mönster i den offentliga debatten. När det är kallt så hamnar allt fokus på elpriset, när värmen kommer försvinner prisdiskussionerna och klimatfokus tar plats istället. Efter en höst som energiminister är jag benägen att hålla med honom om det.

Även den här vintern har vi haft en intensiv debatt om elpriserna, inte minst till följd av den nya indelningen i elområden.

När oroliga människor ringer till mina medarbetare på Näringsdepartementet för att de inte vågar slå på julbelysningen tror jag det beror mer på att tonläget i debatten är högt, än att själva elpriset är det. För faktum är att samtalen kommer  samtidigt som de svenska elpriserna varit och är ungefär hälften av vad de var vid samma tidpunkt förra året. Och när det sker, då kan man bli både orolig och undrande över brösttonerna i debatten.

Elområdena infördes av Svenska Kraftnät den första november förra året till följd av ett krav från EU. Genom att dela in Sverige i fyra områden ska elpriset sättas mer utifrån faktisk tillgång och efterfrågan, liksom vad själva nätet klarar att överföra. Detta kan skapa skillnader i priset vid vissa tidpunkter på året, vilket då kommer innebära  att Sverige tidvis kan ha olika elpris i olika delar av landet.

Självklart har jag som energiminister noga följt utvecklingen av elområdena sedan reformen sattes i sjön. Och jag kan konstatera att under november månad var elpriserna högre i framför allt södra Sverige. En av huvudorsakerna till det var driftsproblemen vid kärnkraftsverket Ringhals som försämrade både tillgången på el och överföringskapaciteten till södra Sverige i elnätet.

Debatten från dag ett var hård och kritiken intensiv.Det sas att företag skulle flytta utomlands på grund av de höga elpriserna och att husägare skulle bli ruinerade. De exempel som fördes fram utgick ofta från de högsta noterade tim- eller dagspriserna och kostnaden för villor uppvärmda med direktverkande el. Trots att variationerna de flesta av timmarna inte var så stora som skräckexemplen påstod, och trots att det numera tack och lov är mindre än en tredjedel av det svenska villabeståndet så är beroende av direktverkande el. 

Sedan dess har kärnkraften kommit igång och producerar nu till cirka 80 procent. Genast sjönk prisskillnaderna och under december förra året var prisskillnaderna mellan olika delar av landet så gott som obefintlig. Då började några av dem som i november upprördes över elområdena istället lägga fokus på elnätsavgiften, dvs den avgift du betalar till det nätbolag som levererar din el, och som utgör ungefär 20 procent av elkostnaden. Ett särskilt bekymmer i sammanhanget är att elnätet ju är ett naturligt monopol där man inte kan välja leverantör.

De senaste åren har kraftiga höjningar av elnätsavgifterna orsakat mycket kritik. Den argaste kritiken har de senaste veckorna kommit från intresseorganisationen Villaägarna som skyndade fram en rapport om skillnaderna i elpris mellan olika kommuner, en rapport som också fick mycket stor uppmärksamhet. Men efter några dagar visade rapporten sig innehålla både räknefel och inaktuella siffror. Tyvärr tummade en rad journalister på källkritiken och rapporterade ändå vidare felaktigheterna.

Det anmärkningsvärda, och det som få uppmärksammat, är att rapporten och den kampanj som dragits igång kommer kort efter det att regeringen från årsskiftet infört en reglering av elnätsavgiften, som begränsar hur mycket nätbolagen får höja sina priser och som därmed framöver skyddar konsumenterna mot den typen av snabba avgiftshöjningar vi sett de senaste åren.

Summa sumarum: det har i vinter varit både högt och lågt i energidebatten. Men det som inte varierar är att det för mig som energiminister är självklart att som en av mina viktigaste huvudprioriteringar arbeta för att stärka den enskilda konsumentens ställning på energimarknaderna, så att var och en som så önskar lättare kan få kontroll på sina energikostnader.

Turnépremiär i Örebro – ett digitalt föredöme

Idag har det varit turnéstart. Fram till sommaren kommer jag att resa runt i landet med den digitala agendan. Redan när jag presenterade den nya nationella it-strategin ”It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige” i början på oktober förra året så var det självklart att nästa steg var att nå ut och sätta igång arbetet regionalt. För om vi på allvar ska kunna sätta it i människans tjänst och etablera oss som världens mest framgångsrika digitala samhälle måste regionala digitala agendor formuleras ute i våra kommuner, län och regioner.

För mig handlar turnén om att träffa företag, politiker och andra offentliga företrädare för att presentera den nationella digitala agendan och berätta om hur vi på Näringsdepartementet arbetade fram den under förra året. Vårens turné syftar till att inspirera till lokala och regionala initiativ och agendor som skräddarsys efter deras lokala förutsättningar.

Men det handlar också om att ta intryck, fånga upp inspel och frågor. Och att fånga upp goda lösningar som vi kan sprida vidare. Kort sagt att få inspel på frågan: vad vill vi med vårt digitala samhälle och hur når vi dit?

Att jag började i Örebro är ingen slump. Många län och regioner gör redan ett fantastiskt arbete. Andra behöver göra mer. Örebro tillhör de förra. Från Tivedsskogarna i söder till Bergslagsskogarna i norr, finns en bredbandsinfrastruktur som är väl så god som den i storstäderna. Det är resultatet av ett långsiktigt, strukturerat och envist samarbete mellan kommunerna, länsstyrelsen, operatörer och byalag. Men Örebro har också tagit steget vidare och ställt sig den frågan: Vad ska de använda bredbandet till?

Det är för att besvara den frågan som Länsstyrelsen i Örebro har formulerat en egen regional digital agenda och påbörjat ett långsiktigt arbete för att finna lösningar som ökar företagens konkurrensförmåga, underlättar för den åldrande befolkningen, gynnar landsbygden och värnar miljön – inte bara i allmänhet utan just i Örebro län. Om detta har jag idag skrivit i Nerikes Allehanda och Dagens Samhälle tillsammans med landshövdingen i Örebro län Rose-Marie Frebran.

I och med turnéstarten i dag lanseras också ett signatärskap där län och regioner kan underteckna en avsiktsförklaring om att de ställer sig bakom det it-politiska målet om att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter, liksom att de har för avsikt att ta fram en regional digital agenda i bred samverkan med olika samhällsaktörer. Självfallet är det roligt att Länsstyrelsen, Regionförbundet och Landstinget i Örebro län idag var först ut som signatärer i en gemensam avsiktsförklaring om det fortsatta arbetet för en regional digital agenda.

Örebro är med andra ord ett gott exempel för andra att ta efter. Regeringen har därför beslutat att ge Länsstyrelsen i Örebro län i uppdrag att ge vägledning och information till landets övriga län, regioner och kommuner om hur man kan ta fram en digital agenda.

Nästa turnéstopp blir i Malmö i februari. Efter dagens inspirerade möte ser jag redan fram emot att ta del av skåningarnas idéer och erfarenheter.

 

Ett inslag i SVT från dagen kan du se här.

Tre huvudprioriteringar som energiminister

Idag inleder jag min ”vårtermin” med att beskriva mina tre huvudprioriteringar som energiminister på Dagens Nyheters debattsida. Det är tre prioriteringar som tar sin utgångspunkt i de globala utmaningar vi har – där vi, samtidigt som vi vet att stora åtgärder måste göras för att möta klimatutmaningen och hejda uppvärmningen av klotet, ser hur energibehoven fortsätter öka dramatiskt och hur vi globalt sett bränner fossila bränslen som aldrig förr. Men de tar också sin utgångspunkt i konkreta nationella behov, som handlar om att Sverige måste ta vara på de unikt goda förutsättningar vi har att producera förnybar energi, liksom att ge de mycket medvetna svenska konsumenterna bättre redskap för att själva välja och styra både sin energikonsumtion och i allt större utsträckning också sin energiproduktion.

Utifrån den bakgrunden har jag definierat tre områden som kommer vägleda mitt arbete som energiminister:

Den första prioriteringen är att fullfölja energiomställningen och förverkliga energiöverenskommelsen i praktiken. Vi ser nu hur den förnybara energiproduktionen och den förnybara elproduktionen växer i snabb takt, tack vare att energiöverenskommelsen ersatte decennier av politisk träta med långsiktiga, förutsägbara spelregler. Att bygga ut ett starkt förnybart ben i den svenska elproduktionen är viktigt för försörjningstryggheten, konkurrenskraften och för att nå våra klimatmål.

Våra viktigaste instrument för att styra dit är koldioxidskatten och elcertifikat­systemet. De straffar det fossila och ändliga och främjar det förnybara och hållbara. Tack vare dem har vindkraften växt från 1 TWh 2006 till över 5 TWh det senaste året, eller lika mycket el som den svenska stålindustrin förbrukar under ett år. Samtidigt växer nu biobränslena starkt. Och steg för steg ställer vi också om transportsystemet.

När energiöverenskommelsen slöts sträckte Alliansen ut en hand för att förankra den långsiktiga politiken över blockgränsen. Men tyvärr var intresset för det litet från S, MP och V. Det vi nu hör, när några efterfrågar en sådan blocköverskridande enighet, är i själva verket väldigt spridda röster, som vill väldigt olika med energipolitiken. Sverige och svensk energimarknad har inget att vinna på att den nyvunna långsiktigheten, och de stabila spelreglerna, rivs upp och ersätts med ny osäkerhet om vad som ska gälla framöver. Det om något skulle riskera hämma den snabba utbyggnad och de stora investeringar som nu planeras och äger rum.

Den andra prioriteringen är att stärka den enskildes ställning på energimarknaderna. Vi har i Sverige väldigt medvetna och kunniga konsumenter som med bättre verktyg – som timvis mätning och debitering av el, ett fungerande system för nettodebitering och en nordisk slutkundsmarknad där hela elkostnaden (både nätkostnaden och elkostnaden) redovisas på en samlad faktura – skulle kunna vara mer aktiva och ta större ansvar både för sin elkonsumtion och sin elproduktion. Om energikostnaderna och förbrukningen blir lättare att förstå kan man som konsument också lättare fatta medvetna val om att använda energisparande teknik, leva energisnålare eller för den delen kanske välja att bli en småskalig elproducent.

Den tredje prioriteringen handlar om att ytterligare stärka Sverige som en framstående nation när det gäller miljöteknik. Vi ska inte göra energi- och klimatomställningen för att tjäna pengar, men vi ska nyttja fördelarna av att vara ett föregångsland. Uppgiften är att sprida svenska landvinningar så att kapital för investeringar i miljöteknik landar i svenska företag. Redan i dag omsätter miljötekniksektorn cirka 120 miljarder kronor och sysselsätter drygt 40.000 personer i Sverige. Men det kan bli mycket mer.

Därför satsar regeringen stort på energiforskning och gryende tekniker som sår frön till morgondagens exportsuccéer, inte minst genom till exempel satsningar på pilotanläggningar för biodrivmedel och vågkraftsparker. Och med 400 miljoner i en särskild miljöteknikstrategi hjälper vi nya produkter att finna sin marknad och stöttar företag och innovatörer i alla steg, från provrör till produktlansering.

Sverige har fantastiska möjligheter att spela en nyckelroll som föregångsland i det globala arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Vi har alla möjligheter att visa hur en energiomställning kan möta klimatkrisens utmaningar och samtidigt bidra till ekonomisk tillväxt. Den möjligheten ska vi ta vara på!

Gott Nytt 2012!

Så närmar sig än en gång timman där man kan lägga det år som gått till handlingarna, och försiktigt glänta på dörren till det nya. För många, också för mig, är nyårshelgen en helg som stämmer till eftertanke, men som också bär med sig löftesrika förhoppningar inför det som komma skall.

När jag summerar mitt yrkesår 2011 så har det varit ett händelserikt och omtumlande år. Jag började året som it- och regionminister och ägnade mycket kraft under våren åt att föra dialog med företag, organisationer, eldsjälar och andra om hur en digital agenda för Sverige borde se ut. Vi arrangerade rundabordssamtal, förde dialog på nätet och bröt ny mark för hur regeringen kunde använda ett öppet och inkluderande arbetssätt när vi utarbetade en så viktig strategi som den Digitala Agendan. Det var en fantastiskt spännande och viktigt arbete och jag är glad att vi från början av oktober nu har en av regeringen antagen Digital Agenda för Sverige, och att Riksdagen strax före årsskiftet antog det nya it-politiska målet, om att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

Under samma period, våren och försommaren, ägnade jag mycket tid som regionminister åt att börja förhandla nästa period i den europeiska sammanhållningspolitiken – med vilket menas de pengar EU satsar på regional tillväxt runt om i Europa. Otaliga var de samtal jag hade med ansvarig kommissionär Johannes Hahn, ministerkollegor i Europa men också med projektägare runtom i landet kring vilken den svenska positionen är. För oss i Sverige är sammanhållningsperioden viktig, inte minst därför att den innevarande period bidragit med mer än 30 miljarder kronor till innovativa projekt runt om i landet, som annars inte hade kommit till stånd. Och när jag nu summerar 2011 är jag glad att kunna konstatera att ansträngningarna att få Bryssel att förstå att också den kommande programperioden måste innehålla en särskild hänsyn till oss som lever i länder med stor gleshet (bl.a. genom att gleshetskriteriet och gleshetsbonusen bör finnas kvar) givit frukt och att glesheten faktiskt fanns med nu när EU-kommissionen presenterade sitt förslag för den nya progranperioden.

För mig blev sommaren en väldigt speciell tid, eftersom Centerpartiets förra partiledare Maud Olofsson bestämde sig för att avgå, och jag bestämde mig för att kandidera till posten som partiledare. Det var en spännande resa, som jag inte ångrar för en sekund att jag gjorde, som för min del började med den presskonferens valberedningen höll när vi tre kandidater presenterades och som sedan följdes av en viktig ”mandatartikel” i Dagens Nyheter och den husbilsturné som kom att gå under det senare välkända begreppet ”Hattresan” (all dokumentation från den resan kan du hitta här på bloggen). Det blev en väldigt givande mer än månadslång resa med många samtal med kunniga, engagerade och revanschlystna centerpartister.

Till partiledarposten bar inte den resan, men väl till Centerpartiets förnyelsestämma i Åre och till posten som andre vice partiledare, och som en i den yttersta ledningen för Centerpartiet, vid sidan av Annie Lööf och Anders W Jonsson. Tillsammans med en starkt förnyad partistyrelse känns det som att det nu finns gott om kraft och lust att föra Centerpartiet och våra idéer till nya, stora framgångar.

I och med med den regeringsombildning som sedan följde, där Maud och Andreas Carlgren avgick, utsågs jag till ny it – och energiminister. Lämnade gjorde frågorna som rör regional tillväxt och till kom energifrågorna och frågor som rör utvecklingen av miljöteknik i Sverige. Det var för mig en bra förändring, och väldigt roligt att på nytt få ägna mycket kraft åt energifrågorna igen. För faktum är att just energifrågorna, vid sidan av de internationella frågorna, var de jag engagerade mig i allra först och allra mest under min tid som förbundsstyreleledamot i Centerpartiets Ungdomsförbund.

Så för mig är det ett händelsrikt år som nu kan läggas till handlingarna, och ett år som verkligen förändrat och förnyat min politiska plattform.

Nu väntar ett nytt år, som kanske inte kommer bli lika omvälvande, men som förhoppningsvis blir lika fruktbart.

Som it-minister hoppas jag att vi under 2012 ska kunna se hur vi tar tydliga steg i Europa mot att förverkliga en i verklig mening fungerande digital inre marknad. För att det ska kunna ske måste t.ex. sådana saker som mobiloperatörernas roamingkostnader (dvs kostnaderna för att ringa, messa och surfa när man är utomlands) pressas ned. Och jag förväntar mig att de svenska operatörerna tar tydligt ledarskap i den utvecklingen! Här hemma hoppas jag att vi ska kunna ta tydliga steg mot att bättre använda it på några av de områden där Sverige ligger efter andra länder. På de allra flesta områdena (bredbandstillgång, bredbandshastigheter, it-mognad, andel internetanvändare osv) ligger ju Sverige i topp internationellt men på tre områden måste vi bli mycket bättre – när det gäller it i skolan, it-användningen i vården och när det gäller it-användningen i svenska småföretag. På alla dessa tre områden vill jag att vi under 2012 tar steg framåt. T.ex. genom att se till så att fler elever får använda moderna lärverktyg i skolan, genom att få på plats digitala patientjournaler där behandlade läkare kan komma åt ens journal oavsett var i landet man befinner sig när man råkar bli sjuk,  och genom att se till så att fler myndigheter publicerar bra och användbar offentlig data som företag kan återanvända och skapa användarvänliga tjänster av. Bara för att nämna några exempel på vad 2012 skulle kunna innebära.

När jag några veckor före nyårsafton för snart ett år sedan, 2010, fick frågan av tidskriften Internetworld om vilka mina förhoppningar var inför 2011 så svarade jag att jag ”väldigt gärna skulle se att 2011 blev det år då världens sista diktaturer inte längre kunde motstå trycket från den kraft som kommer från fri information och det fria ordet”.

Det var vad jag hoppades på då. Men jag hade aldrig kunnat drömma om den utveckling som sedan skett i arabvärlden och som bland annat blev möjlig tack vare människors längtan efter fri information och det fria ordet. En utveckling som blev möjlig tack vare snabb informationsspridning – via twitter, facebook och youtube. En utveckling som blev möjlig tack vare it som effektivt vapen mot hårdföra diktatorer.

Det arbetet är långt ifrån över. Det finns fortfarande många regimer som har en syn på det fria ordet och på internets fortsatta utveckling som står i skarp kontrast med Sveriges. Därför måste den svenska rösten fortsätta vara väldigt stark; en stark och glasklar röst för ett stabilt, öppet, robust och globalt internet.

Det är ett ansvar som vi ska fortsätta att ta på den globala arenan på flera sätt. Genom arbetet i de globala samarbetsforum där vi finns med (ICANN och IGF – Internet Governance Forum). Men också genom att använda oss av it i det svenska biståndsarbetet för att motverka korruption, främja demokrati och stärka öppenheten. Sverige ska fortsätta vara en stark röst för fria och öppna nät, för en fortsatt utbyggnad av it världen över och för att de mänskliga rättigheterna respekteras på internet.

Som energiminister hoppas jag på att vi under 2012 ska kunna se hur den förnybara energin fortsätter växa i snabb takt i Sverige. Hur vi steg för steg bygger ut ett tredje förnybart ben i den svenska elproduktionen, och hur vi närmar oss målet om att till 2020 ha minst hälften fönybart i det samlade energisystemet i Sverige. Det finns så bra förutsättningar för fortsatt utbyggnad av biobränslen, av mer förnybara drivmedel, av mer vindkraft och av biobränslebaserad kraftvärme i Sverige, och det är förutsättningar som vi ska ta vara på. För att förbättra försörjningstryggheten, öka konkurrenskraften och bidra till att klara klimatutmaningen.

Min andra förhoppning som energiminister är att vi under 2012 ska kunna ta fler steg för att stärka konsumentens ställning på energimarknaderna. Mest av allt hoppas jag på att kunna lägga fram förslag som gör det möjligt med timvis mätning och timvis debitering av elkostnaden, så att företag och konsumenter kan ta kontroll över sina elräkningar och också bidra genom att minska sin elkonsumtion. Men jag kommer också arbeta vidare med att få fram ett förslag på hur ett fungerande system för nettodebitering av el kan se ut, så att fler kan uppmuntras att producera sin egen el, och kunna leverera in sitt överskott till andra via elnätet. Och jag hoppas att vi också ska kunna se hur den nordiska slutkundsmarknaden för el – med en samlad faktura till konsumenten – tar ytterligare steg mot förverkligande.

Min tredje förhoppning som energiminister är att vi ska kunna se hur satsningarna genom regeringens särskilda miljöteknikstrategi, som jag ansvarar för, börjar bära frukt. Att vi blir ännu duktigare i Sverige på att omsätta forskningrön i nya produkter och tjänster, och att se till så att de når sina köpare världen över. Den bransch som redan idag sysselsätter 40.000 personer bara i Sverige kan komma att innebära mångfalt mer än så i nya jobb och utvecklingsmöjligheter framöver.

Allt detta, och mer därtill, hoppas jag väntar mig på andra sidan årsskiftet. Och jag hoppas att under det året få möta dig och många andra som har idéer om hur vi kan utveckla och förnya och göra Sverige till ett ännu bättre land att växa upp och leva i.

Med önskan om ett gott slut och ett riktigt Gott Nytt 2012 till dig och de som finns i din närhet!

God Jul!

Efter en intensiv höst närmar sig nu en skön jultid. Under några efterlängtade jul- och nyårsdagar tänker jag byta propositioner och interpellationsdebatter mot ledig läsning i soffan, julpyssel med barnen och skön samvaro med de nära och kära som betyder allra mest i livet. Sådant som får en att ladda batterierna och samla på sig gott om hjärtevärme inför det nya år som snart kommer. Och jag hoppas verkligen att du som följer mig via bloggen får en riktigt fridull God Jul med gott om lata, lediga dagar att ägna åt just det du tycker om!

Vindkraften slår rekord

Den sista energirelaterade nyheten innan julen gör sitt intåg stod Ekot för, när de tidigare idag rapporterade om att vindkraften världen över växer så det knakar, och att den också i Sverige växt snabbt det senaste året.

Och behovet av mer förnybar energi är stort. Som Internationella Atomenergiorganet IEA rapporterade tidigare i höstas så bränner världen nämligen fossila bränslen som aldrig förr, och så sent som i förra veckan presenterades aktuell statistik som pekar på att de svenska koldioxidutsläppen ökat tydligt mellan de två senast mätta åren. En hel del av den effekten beror förmodligen på att man jämfört ett extremt lågkonjunkturår med ett år med god tillväxt, men sett i ett internationellt perspektiv så är det alarmerande att IEA så tydligt pekar på att fönstret för att nå tvågradersmålet nu snabbt håller på att stängas. Och även om vissa framsteg gjordes vid klimatmötet i Durban så var resultaten därifrån långt ifrån tillräckliga.

Just därför är det så glädjande att priserna för att investera i förnybart nu snabbt sjunker, i vindkraft likväl som i solel. Den målsättning som slogs fast i energiöverenskommelsen, som sedan antogs av Riksdagen och som regeringen nu arbetar efter, är att hälften av all energiproduktion i Sverige ska vara förnybar 2020 och att ett stabilt förnybart tredje ben ska byggas ut i den svenska elproduktionen, så att vi får en tryggare och mer miljömässig energimix i elsystemet, och så att vi nyttjar de unikt goda förutsättningar Sverige har till att bidra med mer förnybar energi också i det nordiska energisystemet och till våra grannländer runtom i Europa.