Centerpartiet förverkligar den gröna omställningen i praktiken

I morse var jag i Riksdagen och besvarade och debatterade en interpellation som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställt till mig. Åsa Romson hade frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att minska Sveriges beroende av kärnkraft. Och det är en diskussion som jag mer än gärna tar med Åsa Romson och med Miljöpartiet. Missade du debatten eller har lust att se den igen så hittar du den här:

Ska man debattera energipolitik, och politikens roll i den, så är det viktigt att börja i det principiella.

Från folkomröstningen om kränkraften 1980 och fram till 2009 hade Sverige en ordning där vi med politiska beslut i Riksdagen skulle styra om en kärnkraftsreaktor skulle tas i eller ur bruk. En av de viktigaste principiella förändringarna i och med Alliansens klimat- och energiöverenskommelse 2009, och Riksdagens beslut om densamma lite senare, är att politikens roll nu har förändrats från att tidigare ha handlat om en årtalsexercis och när olika reaktorer ska tas ur drift till en roll där vi med politiska medel ska sätta tydliga och långsiktiga ramar för olika energislag, till exempel när det gäller högt ställda miljö- och säkerhetskrav. Genom att ange sådana stabila och långsiktiga spelregler ska politiken ge en inriktning som marknadens aktörer sedan kan agera och fatta sina beslut utifrån. Vi har i Sverige övergett den tidigare planekonomiska styrningen, inte minst därför att den årtalsexercis som politiken tidigare ägnade sig åt då inte gav några resultat – inte heller ur Åsa Romsons perspektiv. Istället för att minska vårt beroende av kärnkraften blev det allt större.

En bärande del i Centerpartiets och Alliansens klimat- och energipolitik är att den förnybara energin ska öka. Det behövs för att vi ska minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Och när vi får in mer förnybart i energisystemet så minskar förstås vårt beroende av storskaliga energikällor som kärnkraft och den storskaliga vattenkraften. Och det är det som nu sker, väldigt snabbt. De tydliga spelregler Centerpartiet och Alliansen angivit leder nu till att de som investerar i energi i Sverige väljer att lägga om och förstärka sina satsningar på det förnybara. Därför växer nu kraftvärmen, vindkraften och den övriga förnybara kraftproduktionen väldigt snabbt.

Och den utvecklingen syns också i praktiken. När Centerpartiet och Alliansen övertog regeringsmakten 2006 var andelen förnybar energi i Sverige 42,7 procent. Sex år senare är andelen förnybar energi nästan 50 procent. Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen. Under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat med närmare sju gånger, och elproduktionen från biobränslen med hela femtio procent. 56 procent av all svensk el är idag förnybar.

Det innebär ju också att vi steg för steg tydligt minskar Sveriges beroende av kärnkraft. När Centerpartiet och Alliansen tillträdde 2006 kom 46,7 procent av all el i Sverige från kärnkraften. 2011 hade kärnkraftens andel sjunkit radikalt, till 39,5 procent.

Tydligare kan det knappast sägas: Centerpartiets och Alliansens politik ger resultat. Steg för steg byggs det förnybara ut, och i samma takt minskar också vårt beroende av kärnkraften. Precis som vi sagt i energiöverenskommelsen.

Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet tillsammans med olika partier under många år förverkligat den gröna omställningen i praktiken. Att andelen förnybar el nu snabbt ökar och är så stor som 56 procent beror i hög utsträckning på de gröna elcertifikaten. Och historien bakom de gröna elcertifikaten ser ut såhär:

  • 2003 införde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet i Sverige
  • 2006 förlängde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet
  • 2010 höjde Centerpartiet och resten av Alliansen ambitionerna i elcertifikatsystemet så att Sverige ska ha 25 TWh mer förnybar el till år 2020 (jämfört med 2002)
  • 2011 knöt Centerpartiet och Alliansen samman Norge och Sverige i en gemensam elcertifikatmarknad om 26,4 TWh

I debatten i Riksdagen idag påstod Åsa Romson att Miljöpartiet hade ”bidragit till” och ”bejakat” den politik som gjort utbyggnaden av den förnybara energin möjlig. Men det är inte sant. Sanningen är att vid vart och ett av de fyra tillfällen som Riksdagen har fattat beslut om de gröna elcertifikaten så har Miljöpartiet valt att avstå från att stödja det gröna elcertifikatsystemet. I praktisk handling har Miljöpartiet därmed aldrig bidragit till den starka utbyggnad av den förnybara elen som nu sker.

Men utbyggnaden av den förnybara energin kommer att fortsätta, inte minst därför att Centerpartiet och Alliansen har en väldigt tydlig politisk inriktning, som förstärker och kompletterar de gröna elcertifikaten:

  • Vi fortsätter vårt ambitiösa arbete med energieffektiviseringar
  • Vår tydliga inriktning är att den förnybara elproduktionen ska fortsätta öka successivt även efter 2020
  • Vi har föreslagit att anslaget till energiforskningen ska permanentas på en ny rekordhög nivå om 1,3 miljarder per år från och med nästa år och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.
  • Vi avsätter stöd till både biogas och solceller.

Åsa Romson och Miljöpartiet har höga klimat- och miljöambitioner och de pratar gärna högt om det. Och jag kan dela många av de ambitionerna. Men problemet för Miljöpartiet är att det för deras del ofta stannar vid just ambitioner, och att de sällan tar ansvar och påverkar i praktiken. Men när Miljöpartiet nöjer sig med stora visioner, då står Centerpartiet både för visioner och för att förverkliga den gröna omställningen i praktiken.

 

Om detta har jag idag, som ett svar på en debattartikel där Åsa Romson ställt frågor till mig, skrivit i Aftonbladet.

 

 

Ser vi hur duktiga vi är på samarbete?

De senaste dagarna har jag sett prov på hur viktigt samarbete är på energiområdet – i de stora sammanhangen och i de mindre. Och flera gånger under veckan har jag, delvis därför att människor från andra länder hållit upp som en spegel framför mig och andra svenskar som deltagit i den här veckans diskussioner, blivit påmind om hur ofta vi glömmer bort och underskattar att vi i Sverige, inte minst internationellt sett, är otroligt duktiga på samarbete. I det offentliga. I det privata. I det civila. Men kanske allra mest mellan det offentliga, privata och civila samhället.

I måndags eftermiddag hade ABB:s globala styrelse förlagt sitt styrelsemöte till Stockholm och de hade i samband med det bjudit i till ett rundabords-samtal om smarta elnät, som jag fick äran att inleda. Trots att ABB föddes i Sverige så var det faktiskt första gången någonsin som hela deras styrelse förlagt ett av sina möten här. Självklart var det ABB:s driftige svenske VD Johan Söderström som hade tagit det initiativet, bland annat för att visa upp vårt lands fantastiska förutsättningar och den kompetens som finns här på energiområdet.

För att visa bredden av den kompetens Sverige har att erbjuda hade ABB  bjudit in en panel med generaldirektörer, företrädare för näringslivet, och för den lokala och den nationella politiken. I ett par timmar förde vi så ett rättframt samtal med högt i tak, i synnerhet kring den nationella och internationella utvecklingen av smarta elnät.

Och det är ett område där vi har kommit långt i Sverige. Skälen till det är flera – att vi har konsumenter som driver på utvecklingen, att vi har duktiga företag som redan har tekniken och som är duktiga på att svara upp mot kundernas krav, och från regeringens finns också den politiska viljan och en tydlig politisk riktning om att det är i riktning mot allt mer smarta elnät, som ger kunden allt större möjligheter att ta ansvar för och påverka sitt ”energiliv” och sin energiförbrukning, som vi måste gå. När vi den 1 oktober i år  öppnade möjligheten för konsumenterna att kostnadsfritt få sin el mätt och debiterad per timme så är det ett av flera tydliga exempel på vad de smarta elnäten kommer att möjliggöra i framtiden.

I slutet av rundabordssamtalet ställde sig ABB:s franske styrelseledamot och utbrast att han bara var tvungen att säga något. Och det han sa var att det var helt fantastiskt att få vara med om ett sådant samtal. ”Det här hade aldrig kunnat hända i Frankrike! En minister och ledande myndighetsföreträdare som sitter ned med forskare och näringsliv och öppet resonerar om hur vi kan komma vidare. det vore helt otänkbart. Men i Sverige tycks just sådant samarbete vara helt möjligt.”

Och förmodligen är det så att den samarbetsanda han pekade på, och den nära koppling som finns mellan politik och näringsliv i Sverige är otroligt viktig för mycket av det som nu görs och måste göra i den gröna omställningen. På Gotland och i Norra Djurgårdsstaden i Stockholm byggs nu smarta elnät i fullskaliga demonstrationsprojekt. Tack vare att vi har innovativa företag som vågar testa och investera i ny teknik så blir dessa fullskaleprojekt verklighet, men en viktig bidragande orsak är också de pengar som regeringen via Energimyndigheten kunnat bidra med, och att projekten har en oerhört stark förankring lokalt, inte minst hos ansvariga folkvalda i Stockholms stad och Gotlands kommun.

På samma tema – med stark förmåga till samarbete  och med starka stöd från regeringen i form av forsknings- och innovationsstöd – bidrar inkubatorn Innovatum, som jag besökte igår, till den utveckling som nu sker i Trollhättan. Trollhättan är ju en stad som mött en stora utmaningar de senaste åren. Trots det, eller kanske på grund av det, kände jag att det fanns en otroligt stark framtidstro och en stark vilja att ta saken i sina egna händer, under mitt besök där igår. Självklart är alla kriser en process, men bland de jag nu mötte i Trollhättan var det tydligt att viljan att skapa en bättre framtid, kring den teknik och de lösningar som morgondagen efterfrågar, var det allt överskuggande.

Och bredden på Innovatum var verkligen imponerande. Där finns t.ex. flera företag som jobbar med innovativ energiteknik – som vågkraft, smarta applösningar och teknik som hjälper den enskilde konsumenten att i realtid visualisera och påverka sin energiförbrukning. Produkter utvecklade av duktiga ingenjörer som gått från en fast anställning på Saab till att bli sina egna entreprenörer och utveckla sina egna produkter. Det är ett modigt steg, och fantastiskt att få ta del av.

För ett litet land som Sverige, med tuffa klimatförutsättningar och geografiskt beläget i kanten av världsmarknaden, är förmågan till gott samarbete helt grundläggande om vi ska kunna hävda oss på den globala marknaden. ABB:s rundabordssamtal och de kreativa hjältarna i Trollhättan påminner oss om att det är något som vi är väldigt duktiga på, som vi måste se och värdera så att vi på bästa möjliga sätt kan dra nytta av den förmågan.

Mitt tredje år i rad på Internetdagarna

Idag hade jag för tredje året i rad chansen att få vara en av huvudtalarna på Internetdagarna och jag valde i mitt tal bland annat att resonera om hur it kan hjälpa oss att skapa ett öppnare, säkrare och effektivare samhälle, men framförallt om hur viktigt det är att vi får in moderna lärverktyg och it i skolan, så att våra barn kan dra nytta av alla de pedagogiska möjligheter it innebär. Och när jag avslutade mitt tal gjorde jag det såhär:

Med öppenhet och transparens kan vi stärka demokratin, främja innovation och nya jobb.

Det kan vi göra i Sverige och utanför vårt lands gränser. Och det absolut bästa verktyget för att ta sig förbi hinder, riva gränser och öppna nya möjligheter, det är vårt ibland hatade, men allra mest vårt älskade Internet.

Läs hela talet här, eller se det i efterhand i videon nedan:

Mer forskning för ett grönt och hållbart energisystem

Sverige och världen befinner sig mitt uppe i en gigantisk klimatutmaning, en utmaning som mer än något annat är en utmaning om att ställa om till ett grönare och långsiktigt hållbart energisystem. Vi måste helt enkelt bryta vårt beroende av fossila bränslen och ställa om vårt samlade energisystem till långsiktig ekologisk hållbarhet. För att ta oss dit måste vi satsa, och satsa mer, på morgondagens energilösningar.

Det är med den utmaningen för ögonen som jag idag har överlämnat min och Alliansregeringens energiforskningsproposition ”Forskning och innovation för ett långsiktigt hållbart energisystem” till riksdagen. Det är en proposition som jag arbetet otroligt mycket med det senaste året, och som jag tror är hett efterlängtad av både miljörörelsen och näringslivet, förutom av alla forskare förstås.

I propositionen anger vi riktlinjerna för de fortsatta insatserna kring forskning och innovation på energiområdet för åren 2013 till 2016. I det ingår en betydande höjning av den permanenta årliga nivån för energiforskningen till 1,3 miljarder kronor per år från 2013 och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.

Det övergripande målet med den statligt finansierade energiforskningen är att medverka till att uppfylla Sveriges energi- och klimatmål. Eftersom ny kunskap och ny teknik är så viktiga så är energiforskningen en självklar och integrerad del av energipolitiken. De snsatser vi gör de kommande fyra åren ska bidra till att vi möter utmaningarna och uppfyller målen:

  • Den ska skapa villkor för en effektiv och hållbar energianvändning
  • Den ska bidar till en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ inverkan på hälsa, miljö och klimat
  • Och den ska underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle och främja en god ekonomisk och social utveckling i hela Sverige

För att göra det kommer forsknings-, utvecklings- och innovationsinsatserna under de kommande fyra åren fokuseras på fem prioriterade områden: för det första att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, för det andra att skapa ett kraftsystem som klarar av att ta emot allt mer förnybar elproduktion, för det tredje att öka energieffektiviteten i bebyggelsen, för det fjärde att möjliggöra en ökad användning av bioenergi och för det femte att öka energieffektiviteten  i industrin.

Om det finns något som är vår generations moraliska uppgift så är det att ställa om till ett hållbart samhälle, för en hållbar framtid. Det förutsätter att vi fasar ut den fossila energin, ställer om till mer förnybar energi och att vi utvecklar nya tekniker som gör att vi kan producera och använda energin mer effektivt än idag. Den ökade satsning på energiforskningen som jag, Centerpartiet och Alliansen nu gör kommer ge Sverige bättre möjligheter att möta och lösa klimatutmaningen.

Allt detta – och en hel del till :) – berättade jag om på en presskonferens i Rosenbad idag, som också sändes på nätet och som den intresserade kan ta del av i efterhand:

Nytt åtagande för säkra elleveranser

En viktig del av min och Alliansregeringens energipolitik är att stegvis minska vårt beroende av kärnkraften och av den storskaliga vattenkraften. Det sker nu inte minst genom att andelen förnybar energi växer så det knakar. Bara sedan 2006 har andelen förnybar el ökat med hela 50 procent och under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat sex gånger om. Men samtidigt är kärnkraften fortfarande en stor del av den svenska energimixen och 2011 kom ungefär 39 procent av elen i Sverige från kärnkraften. Det innebär att vi är väldigt beroende av att vi kan lita på att kärnkraften kan leverera el när våra behov är som allra störst – vilket de som bekant är på vintern.

De senaste tre vintrarna har det funnits uppenbara driftproblem i kärnkraften och de har inte levererat när vi behövt elen som bäst. Det har tidvis lett till att elpriset varit högre än vad det annars hade behövt vara. Den senaste vintern gick kärnkraftverken med en genomsnittlig effekt på 75 procent, men problemen var stora i november och i början av februari i år var bara hälften av kärnkraften i gång. Det ledde direkt till att elkunde i södra Sverige fick betala ett högt elpris, och ett väsentligt högre elpris än kunder i andra delar av landet.

För mig som energiminister är det viktigt att, å alla konsumenters och alla företags vägnar, försäkra mig om att det finns en planering hos de svenska kärnkraftsägarna som gör att de, med hög säkerhetsnivå, kan leverera gott om el inför vintern. Därför hade jag idag kallat till mig kärnkraftsproducenterna Vattenfall, Eon och Fortum. Med de återkommande driftproblemen som funnits ville jag höra hur de förklarar den senaste vinterns problem och hur de ser på situationen inför den kommande.

Låt mig först och främst, innan jag går in på själva mötet, vara mycket tydlig med att vi i Sverige har mycket starka säkerhetskrav som styr all verksamhet och produktion vid de svenska kärnkraftverken, och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) är den tillsynsmyndighet som övervakar att bolagen har en fullgod säkerhet. Högt ställda säkerhetskrav är alltid den grundläggande utgångspunkten för alla tillstånd och när SSM ger tillstånd att starta en reaktor så sker det på basis av huruvida de högt ställda säkerhetskraven är uppfyllda eller inte. Utifrån dessa hårda säkerhetskrav är det kärnkraftsbolagens ansvar att leverera el när den behövs som bäst.

Vid mötet idag hade jag en mycket öppen, mycket rak och väldigt bra diskussion med kärnkraftsbolagen, både om den oacceptabelt låga driftsnivån förra vintern och kring hur de planerar inför denna vinter och inför nästa år.

Från regeringens sida tog vi förra året initiativ till en frivillig överenskommelse med kärnkraftbolagen om att kärnkraftens planerade underhållsarbete inte ska utföras under perioden från 1 november till 1 april, när vi är som mest beroende av deras el. Vid mötet idag fönyade kärnkraftsbolagen detta åttagande så att det nu gäller även nästa vintersäsong. Det är mycket bra.

Samtidigt är det så att värdet av en sådan frivillig överenskommelse ligger i kärnkraftbolagens händer. Kan de visa att de den här vintern kan leva upp till den bild de beskrev för mig, som innebär att alla reaktorer bör kunna vara i drift inom ett par veckor och börja leverera el till nätet i god tid innan vintern kommer, så är åtagandet mycket värt. Skulle det visa sig att de inte lever upp till sitt åtagande så sjunker förstås åtagandets värde.

Sedan en tid tillbaka har Sverige det lägsta elpriset vi haft på fem år. Med mycket vatten i vattenmagasinen (något bra kommer ändå ut av en regnig sommar :) och om kärnkraften kan funka bättre denna vinter än förra så finns det förutsättningar för att vi ska kunna behålla ett lågt elpris ett bra tag framöver. Och i takt med att vi nu snabbt bygger ut den förnybara elen, och bygger ut elnäten så att vi kan föra mer el från norra till södra Sverige, så förbättrar vi också förutsättningarna för att hela Sverige, från norr till söder, ska kunna njuta av ett sådant lågt elpris.

Jag är glad åt att kärnkraftsbolagen nu förlängt sitt åtagande, men kommer nu noga följa så att de också lever upp till de löftena i praktiken.

Om detta rapporterar en rad medier, bland annat Di.se, TT, Rapport och TV4 Nyheterna.

Allt fler använder internet

Igår presenterade Stiftelsen för internetinfrastruktur (IIS) sin årliga rapport, Svenskarna och Internet, och den är som alltid väldigt intressant läsning. I den finns flera glädjande delar, som till exempel att andelen svenskar som inte använder internet stadigt minskar. En annan är att det nu verkar vara barn i åldern 12-15 år som är de som är mest multiuppkopplade. 85% av alla mellan 12 och 15 har idag tillgång till internet ”på fickan”, via en smart mobil eller en surfplatta, vilket kan jämföras med 55% när det gäller svenskarna i allmänhet. Och bland våra absolut yngsta ökar nu internetanvändningen snabbt och vart femte barn under 6 år använder nu internet varje dag.

På samma tema skriver Svenska Dagbladet om hur sexåringarna på Tegelhagens skola i Sollentuna numera lär sig räkna, läsa och skriva med hjälp av surfplattor. Allt fler barn växer nu upp som ”digitala infödningar”, vilket är väldigt bra. Men samtidigt vet vi att det finns barn som inte har tillgång till dator hemma. Kristina Lund, den lärare som intervjuas av tidningen, har helt klart en poäng när hon lyfter fram att surfplattor och datorer som används på skolorna överbryggar de digitala klyftorna mellan de barn som har, och de som inte har, tillgång till moderna it-verktyg hemma. Jag har sagt det förut och jag säger det gärna igen: varenda skolhuvudman och varenda rektor har ett tydligt ansvar för att se till att den nya skollagen följs och att alla lärare och alla elever får tillgång till de moderna lärverktyg som de – vilket tydligt framgår av de nya nationella styrdokument för skolan som vi i Alliansregeringen och Riksdagen antagit -har rätt till.

Samtidigt som årets rapport visar att allt fler unga använder internet allt mer och allt tidigare i livet så visar den också att allt fler äldre använder datorer och internet. Vart femte över 70 år använder nu internet varje dag, vilket nära nog är en fördubbling på bara några år. Samtidigt som de är glädjande att antalet äldre som använde nätet nu ökar så snabbt, så sker det från en nivå som fortfarande är ganska låg. Enligt rapporten är det synsvårigheter som är den allra vanligaste orsaken bland människor över 65 år som inte använder it och internet. Att se till så att den användbarheten hos moderna tekniken ökar är väldigt viktigt och en fråga som jag och regeringen gett vårt nyinrättade Användningsforum i uppdrag att arbeta med.

Var finns oppositionen i it- och energifrågorna?

Idag på förmiddagen lyssnade jag på partiledardebatten i riksdagen – en frisk debatt där de ideologiska skillnaderna blev tydligare än vad de brukar bli. Särskilt tydligt blev det att det finns en stark regering med gemensamma förslag om vad Sverige behöver. Och att det saknas en samlad opposition.

Det senare blev också tydligt när oppositionen la sina skuggbudgetar för en tid sedan. Jag har förstås läst oppositionspartiernas förslag på mina områden, it och energi. It gick väldigt fort. För tyvärr verkar inte it-frågorna engagera något av oppositionspartierna särskilt mycket. I den bästa av världar kan man tolka det faktum att de skriver så lite som att oppositionen är rätt nöjda med regeringens politik. Men i den sämsta av världar är det ett tecken på att de inte förstår hur viktigt det verkligen är att investera i Sveriges digitala förmåga och hur viktigt det är att vi ser till att göra de digitala motorvägarna tillgängliga både för människor i våra städer och för alla som bor på landsbygden. Jag hoppas innerligt att skälet till att oppositionen skriver så lite om it-frågorna inte är att de inte ser att vi kan få en mycket bättre skola, vård och företagsamhet om vi blir bättre på att nyttja den teknik som finns idag.

Granskar man partierna var för sig blir det tydligt att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet inte alls berör it-frågorna i sina budgetmotioner. Miljöpartiet nämner dem väldigt kort, men har inga egna skarpa förslag utöver mina och regeringens. Och  Socialdemokraterna är å sin sida duktigt inkonsekventa. De menar att det behövs en ny bredbandsstrategi, och skriver i sitt budgetalternativ:

  1. Att målet för Sveriges bredbandsstrategu borde vara att 100% av befolkningen ska ha tillgång till bredband med en hastighet om 100 Mbit/s (till skillnad från regeringens mål om 90%)
  2. Att de bredbandsinvesteringar marknaden gör inte räcker till
  3. Men man tillför inga egna medel för att nå det nya målet som Socialdemokraterna föreslår

Maken till logisk kullerbytta får man leta efter. Men det är å andra sidan inget nytt när det gäller Socialdemokraterna och it-frågorna. Håkan Juholt tvingades på sin tid backa från sitt förslag om att hela landet skulle ha 100 procents mobiltäckning, eftersom det visade sig att kostnaderna för att förverkliga den idén skulle bli för stora. I årets budgetalternativ ser vi nya förslag från Socialdemokraterna, som om de genomfördes skulle vara betydligt dyrare än de Juholt fick backa från. Och trots det föreslår inte Socialdemokraterna en enda krona extra för att förverkliga de dyra mål man nu ger sken av att kunna stå för.

Tittar man på energiområdet så finns det lite mer engagemang i oppositionen. Och det är bra. Framför allt syns det en tydlig ideologisk vattendelare när man lägger oppositionens alternativ vid sidan av regeringens. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en förkärlek för centralplanerade lösningar. Och Miljöpartiet vill plussa på det mesta av de  satsningar jag och regeringen gör, vilket ju kan låta sympatiskt. Men faktum är att Centerpartiet i Alliansregeringen åstadkommit långt mycket större resultat än vad Miljöpartiet någonsin gjorde när de samarbetade med Socialdemokraterna. Tittar man på vad som hänt när det gäller den gröna omställningen och den förnybara energin sedan Centerpartiet fick ansvar för de frågorna i regeringen 2006 så har elen från vindkraften ökat sex gånger om, elproduktionen från biobränslen har ökat med hela femtio procent, och nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion är idag förnybar, vilket är bäst i hela EU.

Ska man åstadkomma verklig förändring krävs det resuirser, träffsäkra åtgärder och politik som är långsiktigt hållbar. Jag är glad och stolt att Centerpartiet är ett av få partier som genom alla år varit med och utformat och stått bakom svensk energipolitik. För det är en politik som nu ger resultat.

Det är mer än vad Miljöpartiet kan visa upp. I sin budgetmotion lägger de istället förslag som går åt andra hållet. Nästa år vill Miljöpartiet nämligen höja skatten på vattenkraft med 1 miljard kronor, och för de kommande 4 åren vill de sammantaget ta ut 4 miljarder mer i skatt från vattenkraften. När jag bad Annie Lööf fråga Åsa Romson i partiledardebatten varför de föreslår det så svarade Romson rakt och tydligt: ”Därför att vattenkraften är Sveriges mest lönsamma energikälla.” Så motiverar Miljöpartiet sin straffskatt på förnybar energi. Att höja skatten på förnybar el är fel väg att gå för den som har höga energi- och miljöambitioner.

Tittar man på Socialdemokraternas budgetmotion så är det förstås bara att välkomna att Socialdemokraterna så tydligt stödjer mina och Alliansregeringens förslag på energiområdet. Det enda egna förslag de lägger är att de vill avsätta lite mer pengar än regeringen till solceller. Men i övrigt innehåller Socialdemokraternas budgetmotion inga egna förslag. Lite synd är det kanske att  Göran Perssons vision om ”det gröna folkhemmet” nu tycks vara långt borta i Socialdemokratin. Med Löfven vid rodret så har Socialdemokraternas klimatengagemang tydligt tonats ned.

Jag tillhör de som verkligen tycker att ett land behöver en bra regeringen, och en bra opposition. Jag skulle gärna vilja ha en konstruktiv och vass opposition i mina frågor. Men tyvärr tvingas jag konstatera att just det saknas, nu när oppositionen presenterat sina skuggbudgetar.

Mitt helgliv och mitt liv i sociala medier

I mitt uppdrag som it- och energiminister, och i mitt uppdrag som andre vice partiordförande i Centerpartiet, ger bloggen mig fantastiska möjligheter att lägga ut texten och utveckla resonemangen i många av de frågor som för tillfället är på tapeten. Det kan gälla min syn på biodrivmedel, öppenhet på nätet eller mer allmänpolitiska frågor som till exempel flickors rättigheter. Bloggen är helt enkelt ett viktigt verktyg för mig när det gäller att fördjupa resonemangen på ett sätt som det inte så ofta finns möjlighet till i andra medier.

I det senaste numret av Computer Swedens helgtidning CS Life kan du läsa om hur jag ser på de sociala medierna och vilka olika möjligheter jag tycker att de ger. Där kan du också läsa den nakna sanningen om hur det verkligen gick till den där nyårsdagen förra året när jag började twittra.

Men reportaget handlar inte bara om det. Det handlar också om hur en vanlig helg kan se ut hemma hos mig och min familj  – när jag inte jobbar. Har du inte redan själv ett eget ex så hittar du ett utdrag ur papperstidningen här.

Dra inte alla biobränslen över en kam

På kort tid har vi i Sverige lyckats ställa om så att nästan tio procent av de bränslen vi använder i transportsektorn är förnybara alternativ, som etanol, biogas och biodiesel. Eftersom vi kommit igång så snabbt och bra med att börja den gröna omställningen av våra transporter så har vi i Sverige i princip redan nått det mål som vi hela EU ska nå till år 2020. Nu är det viktigt att vår omställning bort från oljeberoendet i transportsektorn inte stannar av.

För mig, Centerpartiet och regeringen är det alldeles självklart att den som tankar förnybart ska kunna veta att den etanolen eller den biodieseln producerats på ett schysst sätt. Det är just därför vi har hållbarhetskrav i EU, som ska se till att biobränslena framställs med goda klimat- och miljövillkor. De hållbarhetskraven är krav som regeringen drivit på och som kommer skärpas successivt framöver.

Nu verkar det som om EU-kommissionen snabbt vill förändra dessa stabila förutsättningar, i alla fall om man får tro ett kommande förslag som läckt ut från EU-kommissionen. Förslaget handlar om att man fram till år 2020 skulle begränsa användningen av biobränslen som produceras av grödor som skulle kunna användas som foder eller livsmedel till maximalt fem procent. Om kommissionens förslag skulle bli verklighet skulle det inte bara begränsa användningen av biobränslen som framtällts på ett tveksamt sätt, utan det skulle också riskera straffa flera bra biobränslen, som till exempel den E85 vi använder i Sverige. Det skulle vara väldigt dåligt både för klimatomställningen och för konsumenterna. Om detta rapporterar Ekot, TT, TV4 och Lantbrukets affärstidning ATL idag.

Problemet med det förslag som läckt från EU-kommissionen är att det slår blint genom att alla biobränslen producerade från grödor dras över en kam – alldeles oavsett om det är ”miljöfula” eller ”miljöfina” biobränslen. Det säger ju sig självt att det är väldigt stor skillnad på den stora miljöpåverkan som det blir om man hugger ner regnskog för att odla palmolja som sedan ska bli biodrivmedel, eller när biodrivmedel produceras i Europa på ett helt annat sätt. Jag har full förståelse för att svenska och europeiska konsumenter vill känna sig säkra på att man inte tankar  biobränslen som t.ex. producerats av palmolja från regnskogsskövlad mark (och tittar man på de biobränslen vi nu använder i Sverige kan man vara säker på det, eftersom våra biobränslen företrädesvis produceras i Europa eller på hemmaplan). Men vill man skärpa kraven för att komma åt de miljödåliga biobränslena ska man göra just det, och inte samtidigt skärpa kraven också för de miljöbra bränslena. Gör man det riskerar det goda att bli det godas fiende.

Till saken hör att den typ av beräkningar som man måste göra för att få fram ett bränsles korrekta miljöbelastning är mycket komplicerade och svåra att göra. Det hindrar inte att man ändå ska göra dem, men då måste man vara väldigt noggrann för att få ett system som speglar den riktiga miljöpåverkan. Och man kan inte använda vitt skilda värden för att dra sedan dra alla över en kam.

Min självklara utgångspunkt, som jag kommer ha för ögonen när kommissionen väl presenterar ett officiellt förslag och när jag å Sveriges vägnar ska granska detsamma, är att vi konsumenter som kör förnybart ska kunna vara säkra på att vi gör nytta för klimatet och inte skadar miljön. Men min utgångspunkt är också att vi också framöver ska ha ett bra system som gradvis ökar användningen av de biobränslen som producerats på ett schysst sätt. Vi i Sverige har kommit såhär långt tack vare att vi fått in allt mer biobränslen i vår transportsektor. För att helt bryta vårt beroende av fossila bränslen (vilket vi ska till 2030) kommer det behövas ännu mer sådana miljöbra biobränslen.

Det nordiska energisamarbetet måste höja tempot

För mindre än 20 år sedan hade Norden fyra separata nationella elmarknader. Idag har vi en gemensam. Med världens mest harmoniserade internationella elmarknad har Sverige tillsammans med sina nordiska grannländer stärkt försörjningstryggheten och ökat konkurrenskraften. Det är mycket bra.

På många områden har vårt nordiska samarbete kommit betydligt längre än andra regioner i världen. Men det finns fortfarande delar som inte fungerar tillräckligt bra. När jag idag träffar mina nordiska energiministerkollegor i Trondheim är det i syfte att ytterligare utveckla vårt energisamarbete, på ett sätt som stärker den enskilde konsumenten.

Att stärka den enskilde konsumentens ställning på energimarknaden är en av mina främsta prioriteringar som energiminister. Det arbetet går hand i hand med att utveckla det nordiska samarbetet, där vårt fokus nu ligger på att inom ett par år skapa en gemensam nordisk slutkundsmarknad för el.

För konsumenten kommer den gemensamma slutkundsmarknaden bli viktig eftersom den öppnar för en samlad, begriplig faktura, där både elnätsavgiften och elpriset framgår. En sådan samlad och lättfattlig faktura kommer öka den reella valfriheten för elkunderna. Frihet att kunna välja är grunden för att energimarknaden ska fungera bra.

Med fler, större och snabbare möjligheter för konsumenten att ta kontroll över sin elanvändning kan vi också nå bättre konkurrens i situationer där priset annars kraftigt går upp på grund av att utbudet är för litet. Ska vi undvika pristoppar i perioder med extra tung förbrukning, eller under månader där det produceras mindre vattenkraft, är detta nödvändigt.

En konsumentnära väg framåt är framtidens smarta hem. Med smarta elmätare, timvis mätning av el, och med timvis debitering kan människor anpassa sin elanvändning till det faktiska priset. Då blir verklig konsumentmakt verklighet.

Målet med den gemensamma nordiska elmarknaden är att konsumenterna ska kunna få leveranssäker och konkurrenskraftig el, som produceras med så liten miljöpåverkan som möjligt. Men den nordiska elmarknaden är också en styrka för oss i det europeiska samarbetet. Med våra samlade erfarenheter kan vi i Norden vara med och sätta agendan för en nordeuropeisk, och slutligen gemensam europeisk, energimarknad.

Det finns gott om länder vars energisystem domineras av fossila bränslen. Med hjälp av förnybar energi från oss i Norden skulle de kunna bryta sitt fossilberoende. Samtidigt som de skulle kunna säkra sin egen försörjningstrygghet, och göra sig fria från energileveranser från mindre stabila regioner i världen.

Sverige och den svenska regeringen ger fullt stöd för den nordiska slutkundsmarknaden. Därför beslutade vi på förra veckans regeringssammanträde om ett nytt uppdrag till Energimarknadsinspektionen som nu ska presentera vilka lagförändringar som krävs i Sverige för att vi ska kunna möjliggöra en nordisk slutkundsmarknad för el. Detta är ett arbete som redan gjorts i Danmark och som innebär att de i princip är fullt förberedda för den kommande gemensamma slutkundsmarknaden. Jag hoppas att även Norge och Finland snarast drar upp tempot och gör sig redo så att de liksom Sverige ska kunna fatta beslut om de åtgärder som krävs för att vi tillsammans ska kunna förverkliga en slutkundsmarknad i god tid innan 2015.

Från mig och den svenska regeringen är budskapet tydligt – vi vill inte och vi får inte tappa fart, nu när vi närmar oss upploppet. Att stärka den enskilde elkonsumenten måste vara en gemensam nordisk angelägenhet.