Tack vare att Alliansen gjort framsynta satsningar som miljöbilspremien, skatteförmåner och skattebefrielsen på förnybara drivmedel har Sverige redan nått det mål vi i EU satt upp om att 10 procent av energin i transportsektorn ska vara förnybar. Det är bra. Men vi behöver göra mer.

Om vi ska klara klimatutmaningen måste vi minska de fossila utsläppen inom transportsektorn radikalt. Därför har Sverige satt som mål att den svenska fordonsflottan ska vara oberoende av fossila bränslen 2030. Det innebär att vi åtar oss att ställa om de återstående 90 procenten av transporterna som fortfarande är fossila. Och jag och regeringen arbetar tydligt och målmedvetet med att skapa förutsättningar för att vi ska kunna nå det målet.

Som ett första steg ökar regeringen i och med biodrivmedelspaketet i vårpropositionen den mängd biobränslen som blandas in i vanlig bensin och diesel till de högsta inblandningsnivåer som EU tillåter. Därmed kommer 10 procent av den bensin, eller 7 procent av den diesel, som vi tankar framöver att vara förnybar. Samtidigt skärper vi miljöbilsdefinitionen, som ger rätt till skattebefrielse för nya bilar, ytterligare, vilket driver på den miljöbästa tekniken.

De är bra, men mer behöver göras. Därför presenterar jag tillsammans med milöminister Lena Ek och landsbygdsminister Eskil Erlandsson tre centerförslag på DI-debatt idag, som ytterligare steg för att stärka de förnybara drivmedlen och därmed minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn. Vi vill:

• Att förutsättningarna för höginblandade och rena biodrivmedel ska vara minst lika goda som i dag även efter 2013, då vårt tillstånd från EU att ha en skattebefrielse för biodrivmedel löper ut. Det rimligaste sättet att åstadkomma det är att låta den nuvarande skattebefrielsen för etanol, biogas och biodiesel fortsätta fram till 2020.
• Att det teknik- och investeringsstöd som redan finns för utveckling av biogasen förlängs så att det finns kvar även framöver.
• Och att ett nytt stöd för att utveckla biogas från gödsel genom ett så kallat metangasreduceringsstöd införs. Ett sådant skulle ge dubbel miljönytta genom att biogasen både ersätter fossilt bränsle och dessutom leder till minskade utsläpp av metangas.

På just detta tema besöker jag idag Preems raffinaderi i Lysekil för att få se deras tillverkning av förnybar diesel och samtidig träffa Preems vd Petter Holland för att diskutera förutsättningarna för förnybara drivmedel i Sverige och hur vi kan påskynda omställningen till en fossiloberoende fordonsflotta.

Vid sidan av IT- och energifrågorna är jag även den minister som ansvarar för miljöteknikfrågorna, och idag har jag i hösta grad varit miljöteknikminister.

I takt med att väldens befolkning växer och människors välstånd ökar, ökar också våra gemensamma behov. Under de senaste decennierna har till exempel en majoritet av jordens befolkning blivit stadsbor. Brasilien är ett sådant exempel där nu 85 procent av befolkningen bor i städer.

Den utvecklingen ställer oerhörda krav på nya investeringar. Investeringar i allt från energiförsörjning till bostäder och transporter. Och samtidigt innebär det stora möjligheter. FN:s miljöprogram UNEP har uppskattat marknaden för miljöteknik till cirka 1 400 miljarder dollar per år. På många områden inom miljöteknik är Sverige ledande, något som inte bara kan bidra till en global miljönytta utan också till ökad export och fler jobb.

Det är mot den bakgrunden som regeringen mellan 2011 och 2014 satsar 400 miljoner kronor på att främja Sveriges export av miljöteknik, i en särskild miljöteknikstrategi. Den innehåller konkreta insatser som att sprida information och kunskap om nationella svenska miljötekniksatsningar, men den innehåller också insatser där regeringen och våra olika svenska främjandeorgan agerar dörröppnare in på nya marknader liksom insatser för att informera svenska företag om bra förutsättningar och nya marknader utomlands.

En av de marknader som vi vill uppmärksamma för svensk export av miljöteknik är den brasilianska. Brasilien är ett stort land som växer i betydelse som svensk handelspartner. Redan nu finns över 200 svenska företag på plats och efter Göteborg är faktiskt Sao Paolo Sveriges största industristad!

Idag har jag därför varit med och lanserat en delsatsning i den del av regeringens miljöteknikstrategi som inriktas på just Brasilien. Vid lanseringen träffades företag som har intresse för Brasilien i syfte att knyta kontakter och lära sig mer om Brasilien som marknad för svensk miljöteknik, och vad Sverige i form av bland annat Exportrådet kan hjälpa till med på vägen dit.

Bland många andra deltog Björn Clavey från Svenska Exportrådets kontor i Brasilien och berättade om hur man på plats marknadsför svenska koncept för hållbara transporter. För vi har i Sverige busstillverkare som ligger långt framme och som har koncept som lämpar sig väl för en ”medelstor” brasiliansk stad, vilket med brasilianska mått mätt är städer i Göteborgs eller Stockholms storlek… Och dessa koncept visar vi nu upp på plats i Brasilien.

Min starka tro är att information idag kan vara vinnande affärer imorgon. Och jag är för min del helt övertygad om Sverige på miljöteknikens område verkligen kan bli en av morgondagens vinnare!

I samspråk med Tysklands ekonomi- och teknologiminister, tillika vice förbundskansler, Philipp Rösler.

Igår och idag har jag träffat mina energiministerkollegor från länderna kring Östersjön (Island, Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Polen, Tyskland och Sverige) för att diskutera olika energifrågor. Mötet i Berlin ägde rum inom ramen för BASREC, Baltic Sea Region Energy Co-opereration, vilket är Östersjöländernas samarbete på energiområdet.

Det finns ett stort spann mellan de länder som deltar i BASREC och mellan våra olika perspektiv på energifrågorna. Sverige och Danmark är förkämpar för förnybart, medan andra har mer fokus på helt andra energislag. BASREC är ett viktigt forum som ger oss chansen att – oavsett förutsättningar och utgångspunkter – utbyta erfarenheter och samarbeta där vi kan se att vi har gemensamma intressen.

Min uppmaning vid mötet var att vi inte får se försörjningstrygghet och investeringar i energieffektivisering och förnybart som varandras motsatser utan att vi måste se dem som viktiga delar som hänger ihop och som faktiskt förutsätter varandra. Och att det enda sättet att åstadkomma en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt i Europa är att ställa om till långsiktigt hållbara energisystem.

Under måndagen inledningstalade jag vid mötets första session som handlade om säker tillgång och efterfrågan på energi, och då – liksom vid flera andra tillfällen – poängterade jag just detta.

Under möten som de här finns det alltid tillfällen att prata bilateralt med mina kollegor. Så också denna gång. Tillsammans med min tyske kollega, ekonomiminster Phillip Rösler, som också är partiledare för Centerpartiets liberala systerparti FDP, diskuterade jag effekterna av det tyska delstatsvalet härom dagen, men också Tysklands strategi för att klara av att avveckla all sin kärnkraft till 2022 och de pågående förhandlingarna i EU kring energieffektiviseringsdirektivet, infrastrukturförordningen och mycket annat.

Med Danmarks driftige klimat-, energi- och bostadsminister Martin Lidegaard (från Centerpartiets liberala systerparti Radikale Venstre) pratade jag om hur vi skulle kunna forma en vision för en nordeuropeisk energimarknad.

Och med den före detta isländske statsministern Halldor Asgrimsson – numera generalsekreterare för Nordiska Ministerrådet – (och, ja, tillhörande ännu ett systerparti – Framsokknarfluokkorinn – till Centerpartiet) pratade jag om gamla gemensamma minnen, från det nordiska samarbetet och från mina tidigare besök på Island.

Bara för att nämna några av alla de diskussioner man får chansen till under möten som detta.

Innan vi skildes åt tidigare idag antog vi ett antal prioriteringar för de kommande tre årens BASREC-samarbete. I det arbetet kommer ökad utveckling av det förnybara, ökad energieffektivisering och ett fördjupat arbete kring vilka energiinfrastrukturinvesteringar som är mes angelägna, och hur finansieringen av de kan underlättas, vara viktigt. Och i och med att de nya prioriteringarna slagits fast lämnade också Tyskland, som fram tills nu varit ordförande i BASREC, vidare stafettpinnen till det inkommande ordförandelandet Ryssland.

Det mest bestående intrycket efter de två dagarna i Berlin är att även om perspektiven ibland är väldigt olika runt Östersjön så är många av våra utmaningar och förutsättningar gemensamma: vi har stora behov av att investera i ny energiinfrastruktur, samtidigt som vår region har väldigt goda förutsättningar bland annat för mer bioenergi och en utbyggd vindkraft. Det är bra förutsättningar som vi måste bygga vidare på. För det ligger i vårt gemensamma intresse att vi, nu när vi står inför att göra stora investeringar i ny energiinfrastruktur i Europa, väljer att satsa rätt från början!

Ps. För mig var besöket i Berlin första gången som jag, sedan senast jag var där 1988, haft chansen att besöka staden igen. Den omvandling som skett sedan dess – när Berlinmuren fortfarande löpte genom staden – kan nästan inte beskrivas i ord. Så mycket har förändrats och så mycket har medvetet gjorts för att , inte minst med hjälp av de nya byggnader som uppförts, binda samman gamla Öst- med gamla Västberlin. Något som syntes väldigt tydligt när vi igår kväll tog paus i diskussionerna för en timmas båttur på floden Spree. Nästa gång hoppas jag kunna stanna lite längre och bekanta mig mer med det nya, öppna Berlin! Ds.

Det är kanske inte lika påtagligt och enkelt att räkna på energieffektiviseringsinsatser som det är att räkna på ett kraftvärmeverk eller en ny solcellsanläggning, men faktum är att investeringar i energieffektivisering är en av de viktigaste insatserna  vi kan göra om för att ta oss an klimatutmaningen.

Det är dessutom ofta billiga insatser – billigare än att bygga ny produktion – och dessutom något vi är duktiga på i Sverige. Ett exempel är PFE, programmet för energieffektivisering i industrin. Det program som innebär att industrin, i utbyte mot energibesparingar, fått lägre energiskatt.  Tack vare det har vi under den första programperioden sparat nästan 1,5 terawattimmar el, vilket motsvarar elförbrukningen i ungefär 60 000 villor.  Energieffektivisering är helt enkelt klok klimatpolitik och dessutom klok ekonomi och därför är EU:s mål om att öka energieffektiviteten med 20 procent till år 2020 en av de viktigaste frågorna jag arbetar med just nu.

För några veckor sedan, i slutet av april, var det energiministermöte i Danmark. Ett informellt sådant där inga beslut fattades men där frågan om energieffektivisering diskuterades, däribland energieffektiviseringsdirektivet som just nu justeras under ordförandelandet Danmarks målmedvetna ledning. Målet är att kunna enas om en gemensam lagstiftning för energieffektiviseringsmålet, men också att kunna enas om hur vägen dit ska se ut. Från Sveriges sida har jag uttalat vårt starka stöd för Danmarks ambitioner att nå en överenskommelse före sommaren, och också tydliggjort att medlemsländerna måste vara beredda att göra mer för att klara av att nå energieffektiviseringsmålet.

Energieffektivisering är komplext, och när man diskuterar hur vi skall nå de stora målen är det lätt att fastna i detaljer. I morse kunde man på  Ekot höra om Hyresgästföreningens oro för att de nya krav på energieffektivisering som nu förhandlas i EU skulle komma att innebära ökade kostnader för hyresgästerna, framför allt om man skulle införa individuell mätning och fakturering av värme och vatten.

Eko-inslaget visar hur komplicerad denna fråga är, och hur lätt det är att tolka fel. Faktum är att de krav på individuell mätning av vatten och värme som nu diskuterats är, tvärt emot vad man kunde få intryck av i Ekots inslag, inte är tänkta som ett obligatorium utan som en möjlighet när den typen av åtgärder är kostnadseffektiva. En linje som Sverige också drivit och fått gehör för i rådets förhandlingar.

En av mina viktigaste prioriteringar är att stärka den enskilde kundens ställning på energimarknaden och just därför har vi Sverige bland annat infört en reglering av elnätsavgifter, föreslagit timvis mätning av el och ett slopande av de omotiverat dyra tillsvidareavtalen på el. Allt detta är viktigt, men det är också reformer som bara kommer funka om kunderna kan se fördelarna med dem. Och på samma sätt är det med energieffektivisering. Om vi ska kunna åstadkomma verkliga beteendeförändringar, kunna motivera människor att leva energismartare, så måste nyttan vara tydlig och redskapen för att åstadkomma skillnad effektiva.

Det är just därför som den svenska linjen i arbetet med EU:s mål och krav för energieffektivisering är att säga tydligt ja till tuffa krav och höga mål, men också försvara att det ska finnas tillräcklig handlingsfrihet för varje land att välja hur vägen till målet ska se ut.  För vad som är samhällsekonomiskt effektivt och fungerar i ett land behöver inte vara detsamma som det som fungerar i ett annat land. Inte minst startpunkten och redan gjorda insatser spelar stor roll för vilken politik som är mest verkningsfull framöver.

Ökad energieffektivitet  behövs och är nödvändigt för att vi skall klara nå de mål vi har på klimat- och energiområdet. Och det fina är att även om det räcker med att motivera dem med miljö- och klimatskäl så kommer de också betala tillbaka sig i reda pengar, inte minst på sikt.