Ökad rättssäkerhet och mer makt till eleverna

Från och med den 1 juli i år krävs det Lärarlegitimation för att få undervisa och sätta betyg. Det är i grunden en mycket bra reform, som både skärper kraven på lärarna och höjer statusen på yrket. Att steg för steg göra det mer attraktivt att bli och vara lärare, och garantera att de lärare som finns i den svenska skolan håller god kvalitet är helt avgörande för att vi ska kunna komma till rätta med utmaningarna i den svenska skolan och förbättra resultaten. Med bra lärare i skolan, som har höga förväntningar på eleverna, kan vi också börja ta steg mot att förverkliga en nollvision mot ofullständiga betyg.

Men minst lika viktigt är att reformen stärker rättssäkerheten och ger mer makt till elever och föräldrar. De elever som fram tills idag i maktlöshet kunnat se hur en dålig lärare, som kanske till och med mobbat eller trakasserat elever, trots påstötningar fått undervisa klass efter klass kan från och med nu äntligen känna att de har makt och möjlighet att ingripa. För med legitimeringen kommer också möjligheten för elever,  föräldrar, kollegor och arbetsgivare att anmäla den lärare som man inte anser håller måttet till Skolinspektionen, och få sin sak prövad. Och den lärare som  agerat fel kommer kunna varnas eller till och med få sin lärarlegitimation indragen.

En reform som höjer statusen på läraryrket, stärker rättssäkerheten och förbättrar elevernas möjligheter att bli tagna på allvar.

Det är, minsann, inte en dag för tidigt.

Drivkraft 5: Ett handslag gäller

I augusti 2004 samlades Centerpartiets partistyrelse på ett hotell i Stockholm. Jag var där och lyssnade, i min dåvarande roll som stabschef för partiledarstaben. Jag hade, tillsammans med den dåvarande partisekreteraren och några andra, dragit mig längst ned i lokalen för att lägga sista handen vid det dokument som de borgerliga partiledarna skulle diskutera några veckor senare. Nu återstod bara en sak: att kläcka ett bra namn. Vi som fanns där längst bak i rummet enades om att föreslå (m), (fp) och (kd) namnet ”Allians för Sverige.” Sagt och gjort. Så blev det. Det dokumentet blev den första överenskommelsen, Högforsdokumentet, under det gemensamma samarbetsnamnet ”Allians för Sverige” som antogs när partiledarna möttes hemma hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004.

Från den stunden och från det att Alliansen bildades ingick jag, tillsammans med Anders Borg (m), Helena Dyrssen (fp) och Jakob Forssmed (kd) i den grupp som informellt gick under namnet ”preparandgruppen”. Vårt uppdrag var att förförhandla alla de överenskommelser som partiledarna senare skulle komma överens om, så långt att det till slut endast återstod en handfull principiella knäckfrågor för dem att hantera. Vi förhandlade framtidsdokument, familjepolitik, politik för statligt ägande, skattepolitik, valmanifest, energipolitik, och försvars- och säkerhetspolitik. Alla områden man kan tänka sig. Och när vi vann valet 2006 och fick väljarnas förtroende att bilda regering fortsatte vi (men med Anders Borg ersatt av Mikael Sandström (m)) på samma sätt i kretsen av statssekreterare på Samordningskansliet i Rosenbad.

Jag tror jag har varit med vid varje viktig överenskommelse som slutits i Alliansen. Att jag har sett och tagit del i alla de avgörande skeenden som ägt rum tills nu. Jag har sett kompromisser födas, hjälpt fram dem själv, och jag har lärt mig förstå att en överenskommelse – som ska hålla – kräver lika mycket att man lyssnar på den andres behov som att man är duktig på att förhandla kring sina egna.

Men mest av allt har jag lärt mig att den som på allvar sökt komma överens om en fråga, det samarbete som löser också de svåraste meningsmotsättningarna, det måste bygga på den enkla och solklara principen om att ett handslag gäller. Inte ibland. Inte bara när man vunnit mest. Utan alltid, och över tid.

En riktigt god samarbetspartner är den som man kan lita på och som står vid sitt ord också när vinden viner.

Drivkraft 4: Världen angår oss

I april 1995 satte jag för första gången foten på den afrikanska kontinenten. Tillsammans med min därefter goda vän Anna Strand ledde jag en studieresa bestående av ett tiotal unga medlemmar från Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) som skulle åka och besöka den skola som CUF byggt med hjälp av insamlade pengar och stöd från SIDA.

Det finns tillfällen i livet som för alltid förändrar ens perspektiv, och mitt arbete med jordbruksskolan i Okahao, i Owamboland i norra Namibia, just på gränsen till Angola, var ett sådant. Under några år fick jag förmånen att från Sverige leda jobbet med att bygga upp och utveckla skolan, hålla kontakten med de svenska volontärer som vi skickade dit och föra dialog med de namibiska myndigheterna om olika saker som behövde lösas. Det var stort och danande för karaktären, i sig.

Men störst av allt var det att komma dit. Att få möta de elever, som oftast var tjejer, som tack vare CUF:s skola hade fått chansen att få en vettig utbildning. Som tack vare att vi drev en skola som lärde ut ekologisk jordbruksproduktion fick lära sig att skapa skugga på savannen så att man kunde odla grönsaker och hejda både risken för felnäring och risken för ökad ökenspridning. Att se stoltheten i deras ögon, att ana den begynnande framtidstron i deras kroppshållning, var större än det mesta andra jag sett.

Vid ett tillfälle skulle vi åka ut och besöka en av elevernas familjer. De bodde, som alla andra på skolan, i traditionella ”home steads”, en slags hyddor byggda av gräs och tunna vidjor, omgärdade med ett stängsel för att hålla djuren utanför det ätbara. Det var främmande, ovanligt och väldigt annorlunda.

Och samtidigt inte annorlunda mot här hemma. Mamman i familjen tog emot, med elevens småsyskon nyfiket tittande upp på oss runt benen, och bjöd oss att sitta ner i den hydda som verkade användas som mat- och vardagsrum. Det var en fattig familj, utan några stora tillgångar, som ägde en tanig ko och kanske en och annan get. Men hon bjöd av det hon hade. Av den hirsgröt hon ställde fram. Av de grönsaker de kunnat odla. Av den hemjästa öl som är så vanlig där. Och hon bjöd oss att äta av familjens sista höna, som hon lagat till enkom för vår skull. Av stolthet och med oändlig värdighet.

Vi höll tillbaka tårarna. Tackade och tog emot. Och med det visade vi att vi hade sett henne. I jämnhöjd. Och att vi bara genom att komma dit och möta henne hade fått henne och alla i hennes omgivning att känna att världen faktiskt angår oss.

Juholt fiskar i grumliga vatten

När Centerpartiet höll sitt Almedalsseminarium i förra veckan valde vi temat ”Nybyggarlandet Sverige – en vision om ett öppet samhälle”. Det var ett självklart val, ett knappt år efter det att vi fått in ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag och i en tid där vi fortsatt har stora utmaningar med att snabbt välkomna och släppa in dem som flytt till Sverige från andra länder.

Sett som ett genomsnitt tar det sju år för en man som flytt till Sverige att ta sig in på arbetsmarknaden. För en kvinna hela tio år. Det är långt från den vision om ”jobb från första dagen” som jag och många andra centerpartister vägleds av. Att bli satt i vänteläge, att inte få jobba fastän det kanske är det man allra helst vill, är ett slöseri med människor och med våra gemensamma kunskaper.

Därför sitter det läkare i våra förorter som inget hellre  vill än att få göra ett handtag i vården, men inte får därför att valideringssystemet fungerar alldeles för långsamt. Därför sitter det it-tekniker och längtar efter att få jobba, men inte får därför att de först måste ta sig igenom en dåligt inidividanpassad SFI. Därför går varje dag mänskliga resurser till spillo, kraft som successivt omvandlas till passivitet och utanförskap.

I den tiden, och i en tid när vi vet att vi de kommande tio åren kommer behöva all arbetskraft vi kan få för att klara generationsväxlingen i den offentliga sektorn och för att möta näringslivets behov av kompetent arbetskraft, i en sådan tid ställer sig Håkan Juholt (s) och premiärtalar i Almedalen och föreslår att det ska bli svårare för människor att arbetskraftsinvandra till Sverige. Som om han inte visste att Sverige framöver kommer behöva både alla oss som redan finns här, och var och en som är beredd att komma hit. Som om han inte visste att hela Europa, av demografiska skäl, inom loppet av 5-10 år ska klara utmaningen att generationsväxla 50 miljoner människor på den europeiska arbetsmarknaden. Och att Sverige måste klara hävda sig i kampen om dem som är beredda att flytta över gränserna.

Det Juholt gör är att fiska i väldigt grumliga vatten. Han spelar på rädslan för att någon ska ”komma och ta jobben ifrån oss”. På känsliga strängar hos dem som (s) så många gånger tidigare lämnat i sticket och inte tvekat att förpassa till förtidspension och livslångt utanförskap. Men att gå på i Göran Perssons gamla fotspår och försöka skrämmas med något som påminner om talet om ”social turism” är inte en väg mot framtiden. Det är en väg bort från det som gjort och gör Sverige framgångsrikt – med öppenhet mot omvärlden, med frihandel och fri rörlighet över gränserna, med välkomnande attityder gentemot de som vill komma hit och bygga Sverige.

Sanningen är att Sverige inte vore vad det är om vi inte genom århundradena haft en stark öppenhet mot omvärlden. Och Sverige kommer inte bli vad det kan bli om vi inte varje dag och varje stund fortsätter försvara den öppenheten.

Det är där Sverige har sin framtid. Inte i de grumliga vatten som Juholt försöker fiska i.

 

Ps. Ett bra sätt att ta sig an integrationsfrågan beskrev statssekreteraren Jasenko Selimovic (fp) på DN Debatt igår, ett perspektiv som han också lyfte fram när han och jag deltog i Swedbanks seminarium i Almedalen i förra veckan. Ds.

Pss. Den som tröttnat rykten och söker sanna fakta bakom invandringens fördelar och utmaningar borde titta in på sajten Migrationsinfo, ett strålande initiativ signerat tankesmedjan FORES. Dss.

Drivkraft 3: Vad kul att just du kom hit

Min morfar hette Sven. Han föddes strax innan första världskriget bröt ut och fick leva ett långt, friskt liv ända tills han blev mer än 90 år. Han var en bonde av den gamla stammen, i både kropp och själ. En som levde i och med naturen. Som följde årstidernas växlingar, och brukade marken lika mycket av kärlek till naturen som av nödvändigheten att försörja sig och sin familj.

På många sätt var morfar och mormor tryggheten i mitt liv när jag växte upp. Fastän de sålde gården till mamma valde de att bo kvar i byn även efter det. De var de som fanns hemma när jag kom hem från skolan, eller när sommarloven kändes för långa. De fanns där som en trygg och stabil ryggrad i tillvaron.

Min morfar var en världsresenär i huvudet, men lämnade nästan aldrig hembygden. Jag är osäker på om han någonsin kom utanför Sveriges gränser, säker på att han gjorde sin första och enda flygresa när han just fyllt 84 år. Ändå var han förmodligen den största tänkare jag mött.

De vanligaste orden man mötte när man kom till morfar, kanske hittade honom vilandes i skuggan i hammocken, var ”vad roligt att just du kom hit”. Inte sådär artigt uttryckt, utan riktigt på riktigt. Vad kul att just du kom hit.

Aldrig ett ont ord. Aldrig ”jag har inte tid nu”. Aldrig ”kan du inte vänta”. Utan just det: vad roligt att se just dig.

Tänk om fler av oss hade just den attityden: ”vad kul att just du kom hit, precis just nu”. Om det var det vi sa till den som flytt till vårt land. Om det var det vi sa när det lilla barnet pockade på vår uppmärksamhet. Om det var så vi bemötte den vilsna unga killen med svårigheter i skolan. Den som hamnat på glid och behöver en hand till stöd för att ta sig ur kriminalitet. Den som tillfälligt förlorat hoppet i en känsla av vanmakt och utanförskap. ”Vad kul att just du kom hit”.

Så sa min morfar. Inte av artighet, utan riktigt på riktigt. Och just det förhållningssättet försöker jag bära vidare i mitt eget liv.

 

Ny energi för att förnya Sverige och (c)

Såhär dagen efter att jag lämnat ön kan jag konstatera att Almedalsveckan, också denna gång, blev just så inspirerande och givande som man alltid på förhand hoppas på att den ska bli. Många intressanta diskussioner, en och annan meningsmotsättning och gott om möten med både nya och gamla bekantskaper. Kanske är det något av det vackraste med Almedalen: att vi som politiska företrädare och människor från näringsliv och organisationer finns tillgängliga på gator och torg, bara en hälsningsfras bort.

Tack vare att allt fler nu nyttjar modern it kan också den som inte är eller var i Almedalen följa en hel del av de diskussioner som förs där, fast på distans, också i efterhand. Just därför kommer några länkar till webbsändningar från min vecka här:

På tisdagen deltog jag i Swedbanks seminarium ”Oro i världen – välfärd i Sverige” som kom att handla om vilka avgörande samhällsutmaningar som vi måste ta tag i för att förnya och förbättra Sverige. Ungdomsarbetslösheten, integrationen, tillväxt i hela landet var några av seminariets teman, som alla också står högt på min och Centerpartiets politiska agenda. Viktigt och angeläget!

Samma dag deltog jag i ett av IT- och telekomföretagens seminarier och beskrev min vision för hur vi med hjälp av smart använd IT kan få en bättre skola som lär våra barn mer, en bättre, säkrare och mer patientfokuserad vård och hur it kan hjälpa oss att minska våra ekologiska fotavtryck. Bland mycket annat.

I onsdags hade jag förmånen att vara med på Microsofts seminarium om IT i skolan ”Utbildning för alla? Så skapar vi innanförskap i skolan.”, där också vicerektorn för den brittiska skolan New Line Learning deltog och berättade om hur de med smart IT hade förbättrat uppföljningen i skolan och därmed kunnat hjälpa många unga elever som tidigare legat långt efter att komma i kapp och förbättra sina studieresultat. Jag lanserade min idé om en nollvision mot ofullständiga betyg, och att vi borde tillsätta en slags ”haverikommission” varje gång en elev går ut skolan med ofullständiga betyg, för att lära oss vad som gick fel och vad som kunde ha gjorts annorlunda. Och dessutom satsa på tidiga och återkommande uppföljningar av elevers resultat. Det vet vi är en nyckel för att alla elever ska kunna få det stöd de behöver för att få tillräckliga kunskaper med sig från skolan.

Torsdagen var Centerpartiets dag och därtill som vanligt dagen för regeringssammanträde. Centerpartiets seminarium om Nybyggarlandet Sverige och en vision för ett öppet samhälle var både fullsatt och intressant. Och på eftermiddagen frågades jag ut på Bloggplats H12 och senare också av Niklas Svensson i  Expressens Raka Svar. Två utfrågningar som spände över allt från partiledarspekulationer till it-politik och Centerpartiets förnyelse! Och kvällen bjöd på en otroligt bra avslutning från Maud, där hon i sitt sista Almedalstal gjorde ett slags politiskt testamente, summerade sin partiledartid och skickade angelägna passningar till sin efterträdare inte minst om viktiga värden som entreprenörskap, valfrihet och vikten av ett öppet och inkluderande samhälle, inte minst gentemot de människor som flytt eller flyttat till vårt land.

Dagen efter, på fredagen, avslutade jag min Almedalsvecka i riktigt proffsiga morgontalkshowen ”Godmorgon Almedalen” med diskussioner om Centerpartiets förnyelse, den Digitala Agendan och en hel del annat. Vill du se avsnittet i efterhand hittar du det här.

En spännande vecka, helt enkelt, som gett mig gott om ny energi inför förnyelsen av både Sverige och Centerpartiet!

Utan innovationer stannar Sverige

Igår, när jag talade på ett arrangemang om det EU-belönade SLIM-projektet som drivs av Region Dalarna, Värmland och Gävleborg, passade jag – under rubriken ”Utan innovationer stannar Sverige” – på att peka på vad jag tror behöver förändras för att vi ska få en riktigt stark innovationskraft i ekonomin. Det tänks nämligen oändligt mycket kloka tankar i Sverige, men alltför få av dem omsätts  i produkter och tjänster i svenska företag.

En förändring vi skulle  behöva genomföra är att införa ett innovationskriterium i den modell vi har för hur vi fördelar forsknings-och utbildningsresurserna till högskolorna och universiteten. I dagsläget styrs det nästan helt av hur väl lärosätena hävdar sig när det gäller citeringar och meriteringar. Men om vi till det la en innovationsparameter, som gjorde det att det blev tydligt också i ekonomiska termer att det är prioriterat att lärosätena arbetar med samverkan med näringslivet och med innovationer är jag helt övertygad om att långt fler svenska forskningsrön skulle omvandlas till varor och tjänster, och därmed jobb och företag, här hemma i Sverige.

En idé väl lämpad att genomföras i nästa forsknings- och innovationsproposition, tycker jag!

Waidelich (s) glömmer den digitala infrastrukturen

Idag skriver Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Tommy Waidelich på SvD Brännpunkt om att investeringar i vägar och järnvägar ger tillväxt. Det är en väl etablerad sanning att en väl utbyggd infrastruktur tillhör det bästa en stat kan investera i om man vill ge verkligt bra förutsättningar för en hållbar tillväxt.

Det var just därför som Centerpartiet under förra mandatperioden, och under dåvarande infrastrukturminister Åsa Torstenssons ledning, tog fram och fick igenom den största satsningen på infrastruktur i modern tid. Därför satsas nu närmare 500 miljarder kronor under den innevarande planperioden på att rusta och underhålla våra befintliga vägar och järnvägar, och på att bygga nytt där tillväxthöjande och trängselminskande stråk behöver dras fram. Det är en satsning som täcker hela Sverige – från norr till söder, från storstaden till landsbygden, och som kommer förbättra vår förmåga att växa.

Men det Waidelich helt förtränger i sin debattartikel är behovet av kraftfulla investeringar i bra elektroniska kommunikationer i hela landet. Lika viktigt som det var att få en enskild väg framdragen till gården för hundra år sedan, lika viktigt är det idag att ha tillgång till ett bra bredband med hög kapacitet. Den familj eller det företag som klarar sig utan snabbt bredband blir i snabb takt allt ovanligare.

Att se till så att Sverige har bredband i världsklass är målet för regeringens Bredbandsstrategi, och kommer att finnas med som ett viktigt mål i den kommande Digitala Agendan för Sverige. 90 procent av alla hushåll och företag ska senast 2020 ha tillgång till riktigt snabbt bredband med en hastighet om minst 100 Mbit/sekund. Ska vi komma dit krävs stora investeringar av alla aktörer på marknaden, och att det offentliga skjuter till medel där marknaden inte riktigt räcker till. Precis det vi gjort och gör, nu och framöver.

En hållbar tillväxt i hela Sverige förutsätter tydliga satsningar både på dagens fysiska och framtidens digitala infrastruktur.

 

Almedalen, here I come

Liksom många andra politiskt aktiva och opinionsbildare byter jag denna vecka fastlandet mot Gotland, en av de platser vid sidan av barndomens Mosshult, ungdomens Hallandskust och vuxenårens skärgård som jag verkligen förälskat mig i. En tur utanför Visby, upp mot de norra delarna av ön och Fårösund, kan verkligen rekommenderas.

Just i år stannar jag dock innanför ringmuren för att ägna mig åt en lagom mix av professionella åtaganden och Visbymys med den medföljande familjen.

Mitt schema är som en bukett av några av de frågor som engagerar mig mest:

Senare idag talar jag på ett seminarium om hur lokal och regional samverkan kan leda till innovation, tillväxt och internationell konkurrenskraft. Tisdag förmiddag deltar jag i Swedbanks seminarium ”Oro i världen – välfärd i Sverige” och strax efter lunch beskriver jag min vision för hur Sverige kan dra nytta av IT till 2020 på ett seminarium arrangerat av IT- och telekomföretagen (seminariet webbsänds också här). Senare i veckan ska jag diskutera möjligheterna att öka innanförskapet med hjälp av  IT i skolan, sitta på pallen hos Bloggplats H12, vara med i Raka Svar hos Niklas Svensson och Expressen och delta i livetalkshowen ”Godmorgon Almedalen” hos Brit Stakston och JMV. Och så blir det regeringssammanträde på plats i Visby och aktivt lyssnande på  Centerpartiets seminarium om ”Nybyggarlandet Sverige – en vision om ett öppet samhälle”.

En intressant vecka, helt enkelt, med många avspännande saker att diskutera! Och dess emellan tid att umgås med familjen, med meningsfränder och meningsmotståndare och med de vänner och bekanta som man brukar springa på på Visbys gator.

En Almedalsvecka när den är som bäst, helt enkelt.

En nollvision mot ofullständiga betyg

Idag skriver Miljöpartiets nya språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin på DN Debatt om situationen i skolan, och det faktum att vi år efter år sett var fjärde gymnasieelev lämna skolan utan godkända betyg. Jag håller mer än gärna med om att det är ett misslyckande för den svenska skolan, och ett gigantiskt svek mot en hel ungdomsgeneration.

Samma ämne tog Swedbanks VD Michael Wolf sig an härom dagen i Expressen, där han träffsäkert påpekade  ”tänk om vart fjärde flygplan störtade, eller var tredje mjölkpaket var odrickbart”.

En bra skola är det enskilt viktigaste både för att stärka ett land och för att ge bästa möjliga förutsättningar för varje enskild människa att utvecklas. Ingenting är så effektivt som en bra skola om man verkligen vill utjämna sociala skillnader, ge likvärdiga villkor och ge alla en chans att lyckas och att förverkliga sina drömmar. Skolan är helt enkelt livsviktig – både för eleven och för vårt samhälle.

Därför måste skolan stå högt på dagordningen för varje parti som vill göra anspråk på att ägna sig åt framtiden.

Vill vi på allvar ta itu med systemfelen i den svenska skolan då vet vi, genom internationella och nationella forskningsresultat, att det är rektors ledarskap på skolan, bra lärare som har höga förväntningar på eleverna och en elevanpassad skola med bra uppföljning som är själva framgångsreceptet. Just därför har Centerpartiet t ex drivit på för en ny rektorsutbildning, ny lärarutbildning, mer tidiga insatser i skolorna och en bättre uppföljning av elevers resultat. Men mer behöver göras. Att se till så att alla barn får använda moderna it-baserade lärverktyg i skolan är en viktig insats, eftersom vi vet från andra länder att den elev som har svårt att klara sig med traditionella läromedel kan lära sig lika bra eller t.o.m ännu bättre än en högpresterande elev om man bara får tillgång till rätt hjälpmedel.

Vårt gemensamma politiska fokus måste vara tydligt: inte ett enda barn ska lämnas därhän. Utanförskapet ska pressas tillbaka och skolan är ett av våra viktigaste verktyg för att åstadkomma det.

Om det finns någonting som Sverige verkligen skulle behöva så är det en nollvision mot ofullständiga betyg.