Tag Archives

Arbetet för mer täckning fortsätter utan avbrott

Digital Agenda för Sverige

Digital Agenda för Sverige

Målet i Alliansregeringens bredbandsstrategi är att nittio procent av alla hushåll och företag bör ha snabbt bredband med en hastighet om minst 100 Mbit/s till 2020. Post- och Telestyrelsen gör bedömningen att att det finns goda förutsättningar att vi ska kunna nå det målet, men resan dit går inte av sig själv. Ska vi nå dit förutsätter det ett fortsatt starkt engagemang från alla inblandade aktörer.Just därför inrättade Alliansregeringen i mars 2010 Bredbandsforum. Forumet är en mötesplats för dialog och samverkan mellan regeringen, berörda myndigheter, företag och andra organisationer som verkar på den svenska bredbandsmarknaden.

Arbetet i sker i flera arbetsgrupper som alla har fokus på att lösa olika problem som ligger i vägen för att vi ska kunna få en snabb och effektiv bredbandsutbyggnad. Bredbandsforum leds av en styrgrupp, som jag leder.

När styrgruppen träffades i veckan så avrapporterade bland annat Byanätsgruppen som haft till uppgift att stödja alla de byalag som arbetar med att bygga ut bredband på landsbygden. Byanätsgruppen rekommenderar i sin slutrapport bland annat att vi borde förenkla hanteringen av bredbandsstöden och göra det mer enhetligt, oavsett vilken myndighet som har medel att fördela för bredbandsutbyggnad. Dessutom vill man se så kallade fiberlotsar i varje län som kan driva på och fungera som stöd för olika byanät.

Uppgiften för den nya arbetsgrupp som vi tillsatte i onsdags, Arbetsgruppen för mobilt bredband i hela landet, är att underlätta och skapa bättre förutsättningar för att de trådlösa näten ska kunna byggas ut så att de framöver både täcker och räcker till när allt fler vill använda den mobila tekniken allt mer. Mobilnäten måste nå fler människor och fler företag och de måste ha kapacitet att hantera allt fler användare och allt mer trafik. Om detta rapporterade bland annat DN och ATL. Ordförande i gruppen blir PTS generaldirektör Göran Marby och den sista januari nästa år ska han och gruppen bland annat ge förslag på vilka ytterligare åtgärder vi kan vidta för att öka de trådlösa nätens täckning och kapacitet, framför allt på landsbygden.

Arbetet för att de mobila bredbanden ska räcka och täcka är särskilt prioriterat för mig, Centerpartiet och Alliansregeringen just nu. När mobilnäten byggs ut blir täckningen för såväl röstsamtal som datatrafik bättre. Därför vänder jag nu på varenda sten för att se vad vi kan och bör göra för att förbättra mobilnäten och ytterligare stärka mobilkonsumenten på mobilmarknaden.

För mig är det nu dags för helg och trädgårdsbestyr. Det blir ett välkommet avbrott, i ett väldigt intensiv tid som it- och energiminister. Men det finns andra avbrott, som inte är lika välkomna. Till dessa hör elavbrotten. Men en ljusning för den som har oturen att drabbas av det är att det framöver inte längre ska råda något tvivel om att det verkligen är ett avbrott man drabbats av, och att man därmed har rätt att få ersättning för det. Det är innebörden i en lagändring som jag och resten av regeringen nu föreslår. Om det, den utökade avbrottsersättningen, skriver bland annat TT.

Med det: over and out och trevlig försommarhelg!

NordBalt gör skillnad

Idag har vi i regeringen givit tillstånd Svenska Kraftnät tillstånd att bygga kraftledningen NordBalt. NordBalt kommer att bli en av världens största sjökablar och kommer gå mellan Nybro i Sverige och Klapedia i Litauen. Det är ett stort projekt, och när den är klar (i slutet av 2015) kommer den ha en kapacitet som nästan är i nivå med all den el som produceras i Sveriges största vattenkraftverk.

Varför byggs då en kabel som NordBalt, och vilken roll kommer den spela?

En viktig del i Centerpartiets och Alliansregeringens energipolitik är att skapa en allt mer integrerad elmarknad. Och sedan många år har vi numera allt mindre en ”svensk” och allt mer en nordisk elmarknad. Och det är bra för oss. För när vår elmarknad hänger samman med vår omvärld innebär det att valmöjligheterna för den som ska investera blir större, vilket gör investeringarna mer rationella och mer effektiva ur samhällssynpunkt. Samtidigt innebär en allt mer gemensam elmarknad att vi kan använda våra resurser bättre, och hjälpas åt när vi behöver det. Norsk vattenkraft kan stötta svensk vindkraftsel när det inte blåser. Svensk koldioxidfri el kan exporteras till andra som behöver mer av det. Och våra grannar kan bidra med mer el de år vi har lite vatten i vattenmagasinen eller om kärnkraften inte levererar som den ska. Och i ett gemensamt system kan vi mycket bättre hjälpas åt att hantera variationer mellan dag och natt, och mellan vinter och sommar.

Men allra mest innebär en mer integrerad och sammanhängande elmarknad att vi stärker vår försörjningstrygghet. Även om vi i Sverige den här vintern har haft en bra elsituation, med gott om el och låga elpriser, så har vi andra år varit beroende av att kunna importera el, när kärnkraften stått stilla eller när det varit extra kallt. En förutsättning för att vi ska kunna göra det är förstås att vi har kablar som binder ihop våra elsystem och som gör det möjligt att handla och hjälpas åt över våra nationella gränser. Att vi har gjort det valet och har den möjligheten är bra – för vår konkurrenskraft, för våra företag och för tryggheten för oss elkonsumenter.

Samma behov har våra baltiska grannar på andra sidan Östersjön, men med den viktiga skillnaden att de baltiska staterna i dagsläget är väldigt beroende av fossila bränslen från Ryssland för att klara sin energiförsörjning. För dem är det helt centralt att hitta andra vägar att möta endel av sina energibehov och stärka sin försörjningstrygghet.

Av alla dessa skäl är det väldigt bra att vi i den svenska regeringen, liksom tidigare den litauiska, nu är klar med vår tillståndsprövning av NordBalt och att vi idag kunde ge klartecken till att börja bygga den. När NordBalt är klar kommer den betyda väldigt mycket både för att binda samman det baltiska och det nordiska elnätet, och för att stärka försörjningstryggheten i både Sverige och Baltikum.

 

Förläng förmånsreglerna för miljöbilar

Idag när jag var gäst i Ekots Lördagsintervju pratade vi en hel del om att vi, för att klara klimatet, måste ställa om våra transporter. Fortfarande går mer än 90 procent av  alla våra vägtransporter på fossila bränslen, och varje liter bensin och diesel orsakar mer än två kilo koldioxidutsläpp. Att bryta oljeberoendet i transportsektorn är en enorm utmaning, för Sverige och världen.

För att ta oss an den utmaningen har Alliansregeringen satt upp väldigt tydliga och långtgående visioner: 2050 ska Sverige vara klimatneutralt, och som ett steg på vägen dit ska vi 2030 ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen. För att tydliggöra vad som krävs för att nå dit sitter nu en utredning, på regeringens uppdrag, och arbetar med vad vi behöver göra för att kunna nå dit. Deras förslag kommer senare i år.

Men redan nu finns det besked som vi skulle behöva ge, t.ex. när det gäller förmånsbilsreglerna för miljöbilar.

Varje ny bil som börjar rulla på de svenska vägarna kommer i genomsnitt finnas kvar i 17 år. De nya bilar som säljs idag måste vara så bra som möjligt för miljön, för att vi ska kunna nå våra långsiktiga klimatambitioner. Av alla dessa nya personbilar vet vi att 60 procent är tjänstebilar. Bilar som köps för att användas några år i tjänsten, och sedan säljs vidare till privata köpare. Tack vare att förmånsvärdet för miljöbilar varit och fram till årsskiftet 2013/2014 är 40 procent lägre än för andra bilar så har vi haft en fantastiskt utveckling där nästan var tredje ny tjänstebil idag är en miljöbil.

Men dessa förmånliga tjänstebilsvillkor löper ut till årsskiftet, och som centerpartistisk energiminister skulle jag gärna se att regeringen så snart som möjligt ger besked om att vi vill förlänga dessa goda förmånsvillkor. Och ju snabbare ett sådant besked kan komma, desto bättre för miljöbilsmarknaden. Ett tidigt, tydligt och långsiktigt besked vore bra för konsumenterna, för företagen, men mest av allt för klimatet och miljön.

Att förmånsreglerna för miljöbilar bör förlängas uppmärksammades också av Ekot i ett nyhetsinslag.

Svenska medier som speglat mitt besök i Kalifornien

Jag är inte den enda svensken som är nyfiken på, och vill hålla koll på, vad som händer i Kalifornien. Det gäller också för endel svenska medier. Under min vecka i Kalifornien hann jag både med att träffa en journalist på Dagens Nyheter, och just nu på en tremånaders rundresa i USA. Hon träffade mig för att intervjua mig om hur jag ser på utvecklingen av USA:s energipolitik när Obama blev omvald som president. Jag beskrev för henne att Obama tydligt är det klimatsmartare valet av de kandidater som ställde upp, men att han har endel kvar att bevisa och att jag hoppas att han ska visa mer handlingskraft i de internationella klimatförhandlingarna och att USA själva ska ställa om i mer hållbar riktning. Ett land som står för 22 procent av världens samlade oljeanvändning kan självklart påverka utvecklingen till ett hållbart samhälle och minskade koldioxidutsläpp väldigt starkt, om man bestämmer sig för att göra det. Tyvärr verkar det inte ännu finnas någon digital version tillgänglig av den artikeln.

Min sista dag i Kalifornien följde Svenska Dagbladets utsända i Silicon Valley, Miriam Olsson Jefferey, med mig under några timmar. Efter den, ovanligt långa intervjun, skrev hon, under citatrubriken ”Vi måste göra det acceptabelt att misslyckas”, bland annat såhär:

– Här finns den typen av entreprenörsgryta som alla vill uppnå. Vi har en del sådant i Sverige, men vi behöver skapa fler mötesplatser och göra det accepterat att misslyckas. I Sverige är priset ofta ganska högt, både socialt och ekonomiskt, säger hon.

Det tror hon att Sverige kan lära av dalen.

– Ska vi få den starka innovationskraften så måste vi bli mycket mer förlåtande, så att man inte måste riskera sitt anseende, säger Anna Karin-Hatt.

Och kring besöket hos it-startup-företaget 100plus rapporterar hon såhär:

– Om du släpper data fri så kommer folk på olika udda idéer som du inte visste att du behöver, säger hon.

Hon berättar om en en reseapp för Stockholms lokaltrafik, som en enskild utvecklare har byggt och fortsätter att underhålla. Och som många använder varje dag.

När besöket är klart promenerar vi till Anna-Karins Hatt hotell och hon verkar nöjd med timmen hos 100plus.
– Det här företaget för ihop hälsosektorn och it-sektorn med olika data. Det är spännande att se vad som kommer fram när man gifter ihop olika sektorer, säger hon.

Framförallt har hon fastnat vid pristävlingstänket.

– Det skulle inte behövas så stora resurser för att göra det och studenter skulle kunna delta på samma villkor som mer etablerade aktörer, säger hon.

– Där har vi en del att lära när det gäller tävlingstänkandet. En liten insats skulle kunna ge mycket aktivitet, tror hon.

Vill du läsa hela Mirjams intervju med mig hittar du den här.

Kort- och långsiktiga lösningar för att minska prisskillnader mellan elområdena

Idag för precis ett år sedan delades Sverige in i fyra olika elområden. Det gjordes av Svenska kraftnät för att möta EU-kommissionens krav. Det tidigare svenska tillvägagångssättet, där interna flaskhalsar i elöverföringen flyttades till nationsgränsen, vilket innebar att elexporten till bland annat Danmark begränsades, bedömdes av EU missgynna de danska konsumenterna, i strid med EU:s regelverk.

Därför införde Svenska kraftnät elområdena, vilket innebär att man – genom att istället dela in Sverige i fyra områden – får en ordning där elpriset sätts utifrån faktisk tillgång och efterfrågan i olika områden i landet. Det har gjort att elpriset, enligt marknadsekonomins princip om utbud och efterfrågan, vissa tider det senaste året varit olika i olika delar av landet.

Självklart är det min och regeringens ambition att hela Sverige ska kunna ha ett lågt och konkurrenskraftigt elpris. Och just därför är det bra att vi nu har det lägsta elpriset på fem år. Samtidigt är det förstås frustrerande för kunder i södra Sverige att de inte hela det gångna året kunnat ha samma pris som resten av landet. Det bör vi göra vad vi kan för att motverka.

Långsiktigt finns det två sätt att motverka dessa prisskillnader; att bygga ut mer elproduktion där den behövs, och att bygga ut elöverföringskapaciteten.

Just nu slår den förnybara energin rekord i tillväxt, men fortfarande är det den storskaliga elproduktionen i vatten- och kärnkraft som dominerar. Och mycket av den elproduktionen finns i mellersta och norra Sverige, medan många konsumenter finns i södra. Att ställa om till ett hållbart energisystem handlar inte bara om att få in mer förnybar energi, utan också om att se till att det finns bra överföringsmöjligheter för denna. Därför satsar regeringen nu mer än 3,5 miljarder kronor per år de kommande tio åren på att bygga ut elnätet i Sverige. Bara Sydvästlänken är en satsning på över 7 miljarder.

Genom Sydvästlänken kommer överföringskapaciteten till södra Sverige öka med närmare 25 procent. Det innebär att när efterfrågan toppar i södra Sverige kommer vi kunna möta den på ett helt annat sätt än idag, med kraftöverföring från övriga delar av, vilket kommer leda till att priset jämnas ut. Samtidigt innebär de rekordstora nätinvesteringar som nu görs att vi får ett starkare elnät som bättre klarar påfrestningar och stormar.

Men där är vi inte än. Som jag sagt många gånger förut hade jag och regeringen gärna sett att Sveriges införande av elområden hade kunnat vänta till efter 2015, när den nya stamledningen Sydvästlänken är klar. Men det var tyvärr inte godtagbart för EU-kommissionen.

Jag och regeringen har lagt oss vinn om att lyssna på alla de synpunkter som funnits och finns kring införandet av elområdena, för att kunna värdera om det skulle finnas några åtgärder som skulle kunna minska prisskillnaden mellan elområden, i avvaktan på att Sydvästlänken blir klar och i avvaktan på att vi får en elproduktion i södra Sverige som bättre matchar den efterfrågan som finns där.

Jag har noga följt utvecklingen av elområdena sedan indelningen för ett år sedan. Redan innan införandet gav jag och regeringen Energimarknadsinspektionen i uppdrag att övervaka införandet av elområden och konsekvenserna för konsumenterna. Det uppdraget redovisade de i maj i år, i rapporten ”Elområden i Sverige – analys av utvecklingen och konsekvenserna på marknaden” (EI R2012:06). Den rapporten skickades sedan ut på remiss.

I oktober anordnade Näringsdepartementet ett remissmöte kring Energimarknadsinspektionens rapport. Det mötet visade att en majoritet av aktörerna på elmarknaden anser att det finns åtgärder som kan och bör vidtas för att minska de prisområdesskillnader som funnits mellan elområde 3 och 4. Flera av de åtgärder som fördes fram vid remissmötet kan vara intressanta att gå vidare med, men kräver fördjupad utredning innan det är möjligt för mig och regeringen att ta ställning till förslagen. Det uppdrag som nu ges ska skapa ett sådant bättre beslutsunderlag.

Det tre olika åtgärder som ska analyseras är:

  • Förutsättningar för en garanterad minimikapacitet på överföringen från elområde 3 till 4. Åtgärden bedöms kunna reducera antalet timmar med prisdifferenser och skapa stabilare prisbildning på den finansiella elmarknaden.
  • Ett införande av separata budområden inom ett större elprisområde. Metoden innebär att ett eller flera av de nuvarande elområdena slås ihop till ett större elprisområde, samt
  • Att jämföra införandet av en minimikapacitet mellan elområde 3 och 4 med en ordning där Svenska kraftnät auktionerar ut CfD-kontrakt. En åtgärd där Svenska kraftnät auktionerar CfD-kontrakt bedöms kunna skapa stabilare prisbildning på den finansiella elmarknaden.

Min och näringsdepartementets samlade bedömning, efter att ha lyssnat på alla berörda aktörer och intressen, är att det finns åtgärder som skulle kunna vara möjliga att vidta för att minska elprisskillnader i Sverige. Nu behöver vi bättre kunskap om vad de olika förslagen skulle innebära, t.ex. vad gäller kostnader, genomförbarhet och övriga effekter. Förslagen behöver också värderas i förhållande till att elområdena bara funnits sedan ett år och att Sydvästlänken inom de närmaste åren kommer komma på plats. Denna utredning sker förutsättningslöst, och först efter att utredningen är klar och efter sedvanligt remissförfarande kan regeringen ta ställning till förslagen.

Centerpartiet förverkligar den gröna omställningen i praktiken

I morse var jag i Riksdagen och besvarade och debatterade en interpellation som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställt till mig. Åsa Romson hade frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att minska Sveriges beroende av kärnkraft. Och det är en diskussion som jag mer än gärna tar med Åsa Romson och med Miljöpartiet. Missade du debatten eller har lust att se den igen så hittar du den här:

Ska man debattera energipolitik, och politikens roll i den, så är det viktigt att börja i det principiella.

Från folkomröstningen om kränkraften 1980 och fram till 2009 hade Sverige en ordning där vi med politiska beslut i Riksdagen skulle styra om en kärnkraftsreaktor skulle tas i eller ur bruk. En av de viktigaste principiella förändringarna i och med Alliansens klimat- och energiöverenskommelse 2009, och Riksdagens beslut om densamma lite senare, är att politikens roll nu har förändrats från att tidigare ha handlat om en årtalsexercis och när olika reaktorer ska tas ur drift till en roll där vi med politiska medel ska sätta tydliga och långsiktiga ramar för olika energislag, till exempel när det gäller högt ställda miljö- och säkerhetskrav. Genom att ange sådana stabila och långsiktiga spelregler ska politiken ge en inriktning som marknadens aktörer sedan kan agera och fatta sina beslut utifrån. Vi har i Sverige övergett den tidigare planekonomiska styrningen, inte minst därför att den årtalsexercis som politiken tidigare ägnade sig åt då inte gav några resultat – inte heller ur Åsa Romsons perspektiv. Istället för att minska vårt beroende av kärnkraften blev det allt större.

En bärande del i Centerpartiets och Alliansens klimat- och energipolitik är att den förnybara energin ska öka. Det behövs för att vi ska minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Och när vi får in mer förnybart i energisystemet så minskar förstås vårt beroende av storskaliga energikällor som kärnkraft och den storskaliga vattenkraften. Och det är det som nu sker, väldigt snabbt. De tydliga spelregler Centerpartiet och Alliansen angivit leder nu till att de som investerar i energi i Sverige väljer att lägga om och förstärka sina satsningar på det förnybara. Därför växer nu kraftvärmen, vindkraften och den övriga förnybara kraftproduktionen väldigt snabbt.

Och den utvecklingen syns också i praktiken. När Centerpartiet och Alliansen övertog regeringsmakten 2006 var andelen förnybar energi i Sverige 42,7 procent. Sex år senare är andelen förnybar energi nästan 50 procent. Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen. Under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat med närmare sju gånger, och elproduktionen från biobränslen med hela femtio procent. 56 procent av all svensk el är idag förnybar.

Det innebär ju också att vi steg för steg tydligt minskar Sveriges beroende av kärnkraft. När Centerpartiet och Alliansen tillträdde 2006 kom 46,7 procent av all el i Sverige från kärnkraften. 2011 hade kärnkraftens andel sjunkit radikalt, till 39,5 procent.

Tydligare kan det knappast sägas: Centerpartiets och Alliansens politik ger resultat. Steg för steg byggs det förnybara ut, och i samma takt minskar också vårt beroende av kärnkraften. Precis som vi sagt i energiöverenskommelsen.

Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet tillsammans med olika partier under många år förverkligat den gröna omställningen i praktiken. Att andelen förnybar el nu snabbt ökar och är så stor som 56 procent beror i hög utsträckning på de gröna elcertifikaten. Och historien bakom de gröna elcertifikaten ser ut såhär:

  • 2003 införde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet i Sverige
  • 2006 förlängde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet
  • 2010 höjde Centerpartiet och resten av Alliansen ambitionerna i elcertifikatsystemet så att Sverige ska ha 25 TWh mer förnybar el till år 2020 (jämfört med 2002)
  • 2011 knöt Centerpartiet och Alliansen samman Norge och Sverige i en gemensam elcertifikatmarknad om 26,4 TWh

I debatten i Riksdagen idag påstod Åsa Romson att Miljöpartiet hade ”bidragit till” och ”bejakat” den politik som gjort utbyggnaden av den förnybara energin möjlig. Men det är inte sant. Sanningen är att vid vart och ett av de fyra tillfällen som Riksdagen har fattat beslut om de gröna elcertifikaten så har Miljöpartiet valt att avstå från att stödja det gröna elcertifikatsystemet. I praktisk handling har Miljöpartiet därmed aldrig bidragit till den starka utbyggnad av den förnybara elen som nu sker.

Men utbyggnaden av den förnybara energin kommer att fortsätta, inte minst därför att Centerpartiet och Alliansen har en väldigt tydlig politisk inriktning, som förstärker och kompletterar de gröna elcertifikaten:

  • Vi fortsätter vårt ambitiösa arbete med energieffektiviseringar
  • Vår tydliga inriktning är att den förnybara elproduktionen ska fortsätta öka successivt även efter 2020
  • Vi har föreslagit att anslaget till energiforskningen ska permanentas på en ny rekordhög nivå om 1,3 miljarder per år från och med nästa år och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.
  • Vi avsätter stöd till både biogas och solceller.

Åsa Romson och Miljöpartiet har höga klimat- och miljöambitioner och de pratar gärna högt om det. Och jag kan dela många av de ambitionerna. Men problemet för Miljöpartiet är att det för deras del ofta stannar vid just ambitioner, och att de sällan tar ansvar och påverkar i praktiken. Men när Miljöpartiet nöjer sig med stora visioner, då står Centerpartiet både för visioner och för att förverkliga den gröna omställningen i praktiken.

 

Om detta har jag idag, som ett svar på en debattartikel där Åsa Romson ställt frågor till mig, skrivit i Aftonbladet.

 

 

Mer forskning för ett grönt och hållbart energisystem

Sverige och världen befinner sig mitt uppe i en gigantisk klimatutmaning, en utmaning som mer än något annat är en utmaning om att ställa om till ett grönare och långsiktigt hållbart energisystem. Vi måste helt enkelt bryta vårt beroende av fossila bränslen och ställa om vårt samlade energisystem till långsiktig ekologisk hållbarhet. För att ta oss dit måste vi satsa, och satsa mer, på morgondagens energilösningar.

Det är med den utmaningen för ögonen som jag idag har överlämnat min och Alliansregeringens energiforskningsproposition ”Forskning och innovation för ett långsiktigt hållbart energisystem” till riksdagen. Det är en proposition som jag arbetet otroligt mycket med det senaste året, och som jag tror är hett efterlängtad av både miljörörelsen och näringslivet, förutom av alla forskare förstås.

I propositionen anger vi riktlinjerna för de fortsatta insatserna kring forskning och innovation på energiområdet för åren 2013 till 2016. I det ingår en betydande höjning av den permanenta årliga nivån för energiforskningen till 1,3 miljarder kronor per år från 2013 och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.

Det övergripande målet med den statligt finansierade energiforskningen är att medverka till att uppfylla Sveriges energi- och klimatmål. Eftersom ny kunskap och ny teknik är så viktiga så är energiforskningen en självklar och integrerad del av energipolitiken. De snsatser vi gör de kommande fyra åren ska bidra till att vi möter utmaningarna och uppfyller målen:

  • Den ska skapa villkor för en effektiv och hållbar energianvändning
  • Den ska bidar till en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ inverkan på hälsa, miljö och klimat
  • Och den ska underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle och främja en god ekonomisk och social utveckling i hela Sverige

För att göra det kommer forsknings-, utvecklings- och innovationsinsatserna under de kommande fyra åren fokuseras på fem prioriterade områden: för det första att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, för det andra att skapa ett kraftsystem som klarar av att ta emot allt mer förnybar elproduktion, för det tredje att öka energieffektiviteten i bebyggelsen, för det fjärde att möjliggöra en ökad användning av bioenergi och för det femte att öka energieffektiviteten  i industrin.

Om det finns något som är vår generations moraliska uppgift så är det att ställa om till ett hållbart samhälle, för en hållbar framtid. Det förutsätter att vi fasar ut den fossila energin, ställer om till mer förnybar energi och att vi utvecklar nya tekniker som gör att vi kan producera och använda energin mer effektivt än idag. Den ökade satsning på energiforskningen som jag, Centerpartiet och Alliansen nu gör kommer ge Sverige bättre möjligheter att möta och lösa klimatutmaningen.

Allt detta – och en hel del till :) – berättade jag om på en presskonferens i Rosenbad idag, som också sändes på nätet och som den intresserade kan ta del av i efterhand:

Med framtiden i tankarna

”Med framtiden i tankarna”. Under den rubriken talade jag i morse när jag medverkade på en konferens i Stockholm som handlar om hur Sverige och övriga länder i EU ska kunna minska användningen av fossila bränslen i transportsektorn.

Och det är en fråga som angår oss alla. För i morse när vi vaknade, vaknade vi alla upp till ännu en ny dag där jordens medeltemperatur fortsätter stiga, på grund av ständigt ökande utsläpp av koldioxid. Trots att forskningen och experterna under många år tydligt pekat ut vilka konsekvenserna blir (och de är som bekant stora) om vi fortsätter som nu så fortsätter mänskligheten bränna fossila bränslen i en rasande takt. Det är inte långsiktigt hållbart.

Den största utmaningen när det gäller att ställa om till långsiktig hållbarhet finns i transportsektorn, eftersom transportsektorn är den sektor av alla som är mest beroende av fossil energi. En femtedel av världens energi används för våra transporter. Vart femte ton koldioxid som släpps ut släpps ut på grund av våra transportet. Och för varje liter bensin, och för varje liter diesel, släpper vi ut mer än två kilo koldioxid i atmosfären.

Att vi måste ställa om till ett hållbart transportsystem står bortom allt tvivel. Men samtidigt är det oerhört viktigt att den omställningen görs på rätt sätt. Frågar du mig, Centerpartiet och Alliansen så ska den omställningen inte handla om att begränsa våra möjligheter att röra oss fritt eller om att hindra vår ekonomiska utveckling. Tvärtom: transporterna är helt nödvändiga för ett växande och välmående samhälle.

Det är inte transporterna i sig som är problemet, utan det är de dåliga bieffekterna – utsläppen och klimatpåverkan – som är bekymret. Vår gemensamma utmaning är inte att begränsa transporterna, utan de problem transporterna orsakar. Vi måste se till så att det går att köra bil med gott samvete.

De grundläggande och viktigaste styrmedlen för att göra den omställningen är de generella: koldioxidskatten, som gör det klimatskadliga dyrare, och skattebefrielsen för förnybara bränslen, som gör prisskillnaden mellan det klimatdåliga och det klimatbra ännu större. Dessa breda, generella och långsiktiga ekonomiska styrmedel är väldigt bra. De sätter en teknikneutral och tydlig ram och riktning för den utveckling som ska göras av marknadens aktörer.

En av de viktiga åtgärderna för att driva på omställningen är koldioxidskatten. Men förändringar i sådana styrmedel, som slår direkt på enskildas kostnader och direkt i företags finanser måste ske med god framförhållning. Människor få en rimlig chans att hänga med i utvecklingen och i omställningen av transportsektorn.

På det temat föreslogMiljöpartiet i förra veckan en höjning av koldioxidskatten i sin budgetmotion. Över en natt vill de göra varje liter bensin och varje liter diesel 70 öre dyrare. Och det vill de, samtidigt som råoljan just nu handlas för över 100 dollar fatet på världsmarknaden. Och samtidigt som bensin- och dieselpriserna i Sverige tillhör de högsta i Europa. När marknadens mekanismer redan gör koldioxidutsläppen dyrare, vill Miljöpartiet fördyra ännu mer. Det är inte klimatansvar, utan en helt verklighetsfrånvänd politik.

För vad skulle en sådan snabb höjning av koldioxidskatten, över en natt, utan framförhållning, leda till? Jo, en sådan snabb höjning skulle slå väldigt hårt mot skogsindustrin. Den som genom sin produktion bidrar till att binda enorma mängder koldioxid. Den skulle slå stenhårt mot bonden som tillverkar den miljövänliga biogasen och den skulle slå lika hårt mot den barnfamilj som i det korta perspektivet inte har något annat val än att ta bilen till skolan och fotbollsträningen.

Det innebär att Miljöpartiets koldioxidskattehöjning mest av allt är ett förslag om en skattechock. En som inte i första hand leder till klimatförbättringar. Utan till att staten begär in mer pengar till statskassan. Och till stora bekymmer för vanliga människor och vanliga företag.

Min, Centerpartiets och Alliansens väg är en annan.

Vi tycker att koldioxidskatten är bra, och vi har sedan 2006 stegvis höjt den. Men de höjningarna har vi aviserat långt i förväg. Och de har alltid varit en del av en långsiktig och genomtänkt strategi. För om en höjd skatt ska få den effekt man vill så måste den ske stegvis, och den måste göras samtidigt som vi stimulerar de miljövänliga alternativen. När Miljöpartiet väljer att försvåra, väljer Centerpartiet och Alliansen att främja.

Det är därför Alliansens energi- och klimatöverenskommelse också rymmer en strategi för fordonssektorn. Sedan vi fick väljarnas förtroende att leda landet 2006 har vi gjort en rad insatser för att påskynda omställningen till ett hållbart transportsystem:

  • vi har ökat forskningen kring energieffektiva fordon som drivs av förnybara drivmedel
  • vi har ökat stödet till produktion av andra generationens biobränslen
  • vi införde 2007 miljöbilspremien
  • och strax därefter ett demonstrationsprogram för elfordon
  • efter valet 2010 sjösatte vi supermiljöbilspremien
  • alldeles nyss har vi skärpt miljöbilsdefinitionen
  • och under hela Alliansens tid vid makten har biodrivmedlen varit befriade från skatt.

Allt detta har vi ju inte gjort av en slump, utan vi har gjort det därför att vi vill ta ansvar för klimatet.

Och ska vi kunna göra det måste våra ambitioner vara höga. För mig är det alldeles tydligt att vi på lång sikt inte kan ha någon annan ambition än att skapa en fordonsflotta helt utan miljöskadliga utsläpp.

Fortsatt stor satsning på framtidens biogas

Huvudorsaken till klimatförändringarna är förbränningen av fossila bränslen, och allra mest påtagligt är fossilberoendet i transportsektorn.

Om den trend vi nu är inne i fortsätter bedömer IEA (International Energy Agency) att de globala koldioxidutsläppen från transportsektorn kommer öka med hela 50 procent till år 2030. Vill man skapa ett långsiktigt hållbart energisystem är en av de allra största utmaningarna att ställa om transportsektorn till långsiktig hållbarhet.

I Sverige står inrikestransporterna för drygt en tredjedel av utsläppen av växthusgaser. Sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har vi tagit viktiga steg för att bryta den utvecklingen. Tack vare skattebefrielsen på miljöbilar, miljöbilspremien och andra ekonomiska styrmedel har de nyregistrerade fordonens miljöprestanda tydligt förbättrats. Under 2010 var 40 procent av alla nya bilar miljöbilar, vilket ska jämföras med 15 procent 2007. Det är ett gott betyg för Alliansens politik på transportområdet.

Idag berättar jag dels i en debattartikel i Göteborgs-Posten och dels i en nyhetsartikel i lantbrukets affärstidning ATL att vi nu går vidare, med sikte på att Sverige till 2030 ska ställa om så att vår fordonsflotta är oberoende av fossila bränslen. För att nå dit kommer vi behöva behålla och förstärka de välfungerande styrmedel vi har. Men vi kommer också behöva addera nya. Just därför, och för att få en gedigen genomlysning av vad som krävs, tillsatte regeringen i somras den utredning som ska identifiera styrmedel och åtgärder som krävs för att nå vårt mål.

Samtidigt som utredningen arbetar fortsätter regeringen ta nya steg för att ställa om till hållbara transporter. Basen för arbetet är de välfungerande teknikneutrala ekonomiska styrmedlen, som till exempel koldioxidskatten, men som komplement behövs ibland särskilda stimulanser till klimatsmart teknik, som kan spela en större roll i framtidens hållbara energisystem.

En sådan teknik är biogasen. Redan idag beräknar branschen att fordonsgasen har ersatt bensin och diesel som drivmedel i cirka 80 000 personbilar, och hälften av den fordonsgasen är idag biogas. Tack vare att alla dessa fordon använder fordonsgas istället för fossila bränslen har deras utsläpp av koldioxidutsläpp minskat med 230 000 ton, vilket motsvarar vad 33 000 svenskar orsakar i koldioxidutsläpp varje år.

Den utvecklingen ligger i linje med Centerpartiets och Alliansregeringens energipolitik, och är något vi vill förstärka. För att åstadkomma det förlänger och förstärker vi, i den kommande budgeten, den biogassatsning som redan inletts. Fram till 2016 satsar vi 280 nya miljoner på att öka produktionen, förbättra distributionen och öka användningen av biogas. Denna satsning sker utöver de 60 miljoner som redan tidigare beslutats för 2013. Sammantaget kommer vi alltså de närmaste åren satsa 340 miljoner kronor på att utveckla och producera framtidens biogas.

Biogasen är ett av de mest resurseffektiva och miljövänliga fordonsbränslen vi har. Därför är det strategiskt viktigt att Sverige även fortsättningsvis kan ligga i framkant av biogasens utveckling. Den satsning vi nu gör ger långsiktigt goda förutsättningar för biogasproducenter och skickar en tydlig signal till både nuvarande och potentiella biogaskonsumenter att biogasen även i framtiden kommer vara ett viktigt bränsle.

Om vi ska klara klimatutmaningen måste våra fordon i framtiden drivas på fossilfria bränslen. I den framtiden har biogasen, med sina goda klimategenskaper, en väldigt viktig roll att spela. Med mer biogas i våra tankar minskar våra utsläpp av växthusgaser, samtidigt som vi kan få mer tillväxt, innovation och nya jobb på landsbygden. Med dagens besked tar vi ytterligare ett par steg närmare målet om ett långsiktigt hållbart transportsystem.

210 miljoner för mer solel i Sverige

Vi vet att förbränningen av fossila bränslen är boven bakom vår klimatpåverkan, samtidigt som de fossila bränslena också orsakar andra miljöproblem, geopolitiska spänningar och leder till en otrygg energiförsörjning. Just därför är det vår generations moraliska uppgift att ställa om till ett hållbart samhälle, för en hållbar framtid.

Det förutsätter att vi ställer om till mer förnybar energi. I det stora. Och i det lilla.

De val vi gör idag måste vara hållbara. Och en av de mest hållbara energikällorna som finns är solen. Och nu ser vi en snabb utveckling av solcellstekniken, över hela världen. De senaste åren har utvecklingen varit närmast revolutionerande och resultaten har inte låtit vänta på sig. Kostnaden för att investera i och sätta upp en solelsanläggning har sjunkit dramatiskt, samtidigt som solcellernas effektivitet blivit mycket större.

Att  tekniken idag gör det  möjligt att utvinna mer energi till en lägre kostnad än förut gör att solelen idag är ett riktigt intressant alternativ, också på våra nordliga breddgrader. Det gäller inte minst mindre anläggningar och småskalig solelsproduktion. Numera kan enskilda villaägare och andra fastighetsägare sätta upp solceller på hustaket, utan att det kräver någon större apparat och, normalt sett, utan att ens kräva bygglov.

Denna utveckling ligger i linje med Centerpartiets och Alliansregeringens energipolitiska mål, och är något vi vill förstärka. Just därför, för att uppmuntra och stötta den småskaliga solelsproduktionen, har vi sedan 2009 satsat på ett investeringsstöd till den som sätter upp solceller. Och det stödet – som riktar sig till såväl företag, offentliga organisationer som privatpersoner (ansökan görs till Länsstyrelsen) – har blivit mycket framgångsrikt.

För att den fina utvecklingen ska fortsätta, och för att andelen solel i Sverige ska fortsätta växa, har Centerpartiet (vilket jag berättar om ”under rubriken ”Grönt ljus för fler solceller” på Sidan 4 i Expressen idag) nu drivit på för att Alliansregeringen i den kommande budgeten ska ge besked om att investeringsstödet för solceller förlängs så att det finns kvar till och med 2016. Sammanlagt kommer vi, mellan 2013 och 2016, satsa 210 miljoner kronor på investeringsstöd för installation av solceller. Att vi nu kan ge ett tydligt besked om att stödet kommer finnas kvar fram till och med 2016 innebär att branschen får välkommet långsiktiga besked och långsiktigt goda spelregler.

Solenergin är ett av de mest hållbara och långsiktiga energislag vi har. Fotosyntesen är fortfarande en av de mest slagbara processerna mänskligheten stött på. Genom att steg för steg ta till vara mer av solens energi, och mer av den förnybara energi som växer, kan vi ställa om till ett långsiktigt hållbart energisystem och ett långsiktigt hållbart samhälle.